Mangaläsaren

Serierecension: Stormwatch (DCnu) av Paul Cornell #1-6

2012-02-05T16:30:00.008+01:00

Ett exempel på hur mycket serien hade tjänat på att få vara svartvit.

Den hemliga organisationen Stormwatch har existerat länge, långt innan superhjältarna dök upp på jorden. Det mystiska skuggkabinettet väljer ut individer med lämpliga förmågor som får i uppdrag att skydda sin värld mot utomjordiska hot. Serien börjar när organisationen beslutat sig för att rekrytera Apollo, som tros vara mäktigare än självaste Stålmannen, men han tycks måttligt intresserad av att jobba med andra. Samtidigt har andra delar av teamet gett sig av mot månen och andra otillgängliga platser, för att undersöka mystiska föremål och varelser som inte hör hemma där. Det hela kompliceras ytterligare av att organisationen befinner sig mitt i en djup ledarskapskris, där förtroendet mellan flera av medlemmarna är i gungning.

Jag har länge varit nyfiken på Stormwatch, så när serien nylanserades och införlivades i DCnU av Paul Cornell, som jag har stor respekt för, tog jag min chans. Jag blev inte besviken, men många andra tycks ha blivit det. När jag köpte och läste serien var det redan officiellt att serien skulle byta författare efter #6. Jag förväntade mig snygga teckningar, brutalt övervåld och lite homoerotik, men blev positivt överraskad över att utöver detta även finna fantastiska rymdscener, fantasifulla monster och en komplext sammanvävd berättelse som byggde upp inför både små och stora framtida scenarion.

Bra:
Stormwatch har ett intressant upplägg som genast fångade mig. Jag tyckte även att den på ett smidigt sätt införlivade den före detta Wildstormserien i DCnU, samtidigt som det lämnade potential för framtida förändringar. Som ny läsare utan mer än rudimentära kunskaper om den gamla serien tyckte jag att det var lätt att komma in i nya Stormwatch, och det gavs allt eftersom förklaringar till Stormwatchs bakgrund, utan att man som läsare kände sig överväldigad av information. Bakgrunden till organisationen byggs långsamt upp, samtidigt som Stormwatch kastas rakt in i en krissituation. Följden blir att varje enskilt nummer inte ger så stor payoff som en genomsnittlig superhjälteserie, men läsaren belönas ordentligt för sitt tålamod om hon läser hela denna första berättelseark till slutet. Jag tror att serien framförallt kommer till sin rätta när man, som jag, läser dessa första 6 nummer i ett svep.

Ett av seriens största plus på karaktärssidan, Midnighter och Apollo, står även för seriens huvudsakliga romans, vilket är uppfriskande då HBTQ-par annars tenderar att vara förpassade till valbar sidorätt eller som kontrast till den vanligtvis heterosexuella huvudromansen. Cornell tar sig dock tid att långsamt bygga upp relationen ända från början, så jag hoppas att kommande serieförfattare inte släpper den tråden utan bygger vidare på Cornells väl anlagda grund.

Även övriga karaktärer byggs upp bit för bit, där inte alla kommer överens och vad som känns som flera mindre grupper inom Stormwatch redan kan skönjas. Det dyker även upp många intressanta hintar om ett eventuellt samband mellan Demon Knights och Storm Watch, som jag antar att Cornell hade tänkt spinna vidare på om han hade fått fortsätta skriva serien. Enligt vad jag har kunnat läsa mig till på nätet tycks alla nya karaktärer som Cornell introducerade ha skyfflats åt sidan i och med det sista numret, så risken är att de inte kommer att få vara med alls när nästa författare tar över, vilket vore trist.

Nåja, en av de saker jag älskar mest med Paul Cornells författarskap är dialogen, som verkligen blixtrar till om och om igen. Replikerna känns levande och ju längre in i serien man kommer desto bättre blir han. Men han är absolut ingen författare som lever på att lägga upp one-liners, utan det är kombinationen av det han skriver som lockar in mig i berättelsen. Han balanserar ett flertal berättelsetrådar under berättelsens gång och knyter snyggt ihop dem en efter en i sitt avslutningsnummer (#6), samtidigt som vissa trådar (som sannolikt var menade att spela större roll längre fram) lämnas öppna. Jag hoppas att Milligan spinner vidare på dessa efter att han tagit över serien.

Snygga teckningar och intressant användande av "widescreenformat", vilket funkar bra och ger Miguel Sepulveda en chans att verkligen briljera med sina snygga bakgrunder. Jag gillade även designen på kläder, skyddsdräkter och liknande, men det är i det mekaniska som Sepulveda verkligen kommer till sin rätta. Harry Tanners extoskelett när han besöker månen, Stormwatchs rymdstation i hyperrymden, Midnighters kevlardräkt och Engineers hybridkropp är fantastiskt snyggt designade.

Inte så bra:
Sepulveda är inte fullt lika skicklig på att teckna minnesvärda ansikten, även om han briljerar på i princip alla andra plan. Ansiktena är lite för generiska och lite, tja, tråkiga, om jag ska vara ärlig. Som tur är känns det sällan som om ansiktena är i centrum under berättandets gång.

Färgläggningen känns dessutom fullkomligt överflödig och förstör gång på gång scener som annars skulle ha etsat sig fast i ögat med sin fantastiska detaljrikedom. Jag skulle gärna köpa om serien om jag kunde få den helt i svartvitt. Det värsta med färgläggningen är att den använder alldeles för mycket moderna effekter och tekniker, som skulle passa perfekt till en teckningsstil utan detaljarbete, men som alltså känns helt fel i sammanhanget. Det enda tillfället när färgläggningen verkligen fungerar är när den används på en av medlemmarna i Skuggkabinettet (se det bästa exemplet här).

Kommentar:
Jag upplevde inga större problem i hur serien var skriven, men andra läsare har klagat på att det var mycket förklaringar (exposition) och för lite payoff per lösnummer. Jag upplevde det precis tvärtom, men jag anar att många som är besvikna på serien stör sig mer på skillnaderna i den nya serien jämfört med gamla Stormwatch och uppföljaren The Authority. Det verkar ganska uppenbart vid det här laget att gamla Stormwatchfans riskerar att bli gruvligt besvikna om de börjar läsa Cornells version och förväntar sig att känna igen sin gamla favorit.

Jag tycker trots allt att det är enormt trist att folk klagar på att serien har förändrats, för hela idén med DCnU var som jag förstod det att man på DC ville förändra och göra sig nybörjarvänliga, vilket jag personligen upplever Cornells version av Stormwatch som ett bra exempel på. Därför känns det trist att han inte bara får kritik från höger och vänster, utan till och med plockas bort från serien efter bara 6 nummer, bara för att han genomför vad DCnU skulle vara enligt grundtanken: En ordentlig nystart som rörde om i grytan och inte utgick från att tidigare serier skulle vara nödvändiga för att uppskatta de nya. DC har gjort sig själva en otjänst. Jag kan absolut förstå och respektera att fans av serien sedan tidigare är besvikna, men faktum kvarstår att Paul Cornell gjorde sitt jobb, och han gjorde det bra. Lite för bra för vissa, uppenbarligen.

Över huvud taget är det en besvikelse att DC har börjat skyffla runt sina författare och tecknare så mycket efter bara ett halvår. Jag som hade väntat på ett bra tillfälle att börja läsa DC-serier såg fram emot att få prova på en hel drös nya serier och författare, men nu har det redan blivit så mycket förändringar att jag känner att jag drar åt mig öronen en smula. Det var ju exakt den här sortens beteende som fick mig att tröttna på Marvels redaktionella dumheter! Jag känner mig, om än inte överraskad, så åtminstone besviken.

Jag kommer sannolikt att läsa vidare i serien, framförallt eftersom det är min gamla favvis Peter Milligan som tar över serien efter några nummer av en gästförfattare, och han har visat förr att han kan göra bra serier. Framförallt är han en utmärkt författare vad gäller skildring av HBTQ-karaktärer och med tanke på att Midnighter och Apollo är relativt ensamma om denna etikett i DCs serier numera så känns skildringen av deras begynnande relation oerhört viktigt för DCnUs trovärdighet.

Men i ärlighetens namn är jag grymt besviken att jag inte får fortsätta att läsa Paul Cornells Stormwatch. Jag tröstar mig med hans kommande serie, Saucer Country.

Så vad tycker ni andra om nya Stormwatch? Gillade ni den gamla serien bättre eller tyckte ni inte om någon av dem? Kommentera gärna och diskutera i kommentarerna!

Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

Kortrecensioner #4 - DCnU: Action Comics, Wonder Woman, Huntress, Demon Knights, Batwoman

2012-01-29T16:20:00.004+01:00

Hur man undviker arrest - Batwomans version.

DCnU fortsätter att fascinera och jag utökade mina ursprungliga prenumerationer till ytterligare några serier som hade fått övervägande positiva recensioner. Men först min personliga favorit.

Batwoman #3-5
Bra:
Med ett ord: Allt. Med lite fler ord: Det här är så vackert tecknat och berättat att det är svårt att beskriva så att man gör det rättvisa. Jag har sett kritik mot serien i hur Kate Kane behandlar sin unga släkting, Bette Kane aka Flamebird, men jag tycker att dynamiken mellan Batwoman och hennes protégé funkar bra i kontrast mot Kates bakgrund inom militären (Bette anser sig själv fullt färdig att gå ut på gatan som vigilante, medan Kate tycker att Bette saknar disciplin, trots hennes erfarenhet som superhjälte). Fallet med den gråtande kvinnan som Kate undersöker vävs samman med Kates och Bettes dispyter, Kates begynnande romans med en kvinnlig polis och Chase, en kvinna som inte skyr några medel i jakten på Batwomans hemliga identitet. Detta är så bra!

Jag vill även varmt rekommendera 3 Chicks Review Comics podcast avsnitt 32, som har en intressant diskussion om de kontroversiella händelserna i #4. Till alla som trodde att feministiska serieläsande kvinnor alla hade exakt samma åsikt, gå och lyssna på den från 18:14 och få era fördomar krossade.

Dåligt:
Fortfarande inget. Jag älskar allt!

Wonder Woman #1-3
Bra:
Härliga teckningar som i positiv bemärkelse inte alls känns som typisk superhjältestil. Varma färger, spännande design och intressanta inslag av grekisk mytologi. Jag måste säga att jag aldrig hade förväntat mig att gilla serien så mycket, för den har genast blivit en av de serier jag mest ser fram emot varje månad! Självklart ska jag göra en längre recension när jag har hunnit följa Diana ett litet tag till, men som Wonder Woman-nybörjare kunde jag inte vara mer nöjd. Det jag hört Wonder Woman-älskare vara mest glada över är att hon för första gången inte behöver vara en symbol eller bevis på att superhjälteserier inte är sexistiska, utan helt enkelt bara en väldigt välskriven seriefigur med spännande berättelser.

Dåligt:
Absolut ingenting, serien klingar helt perfekt hittills!

Demon Knights #2-5
Bra:
Det här är bland det roligaste i min seriehög just nu. En klockren medeltidsfantasy med smart dialog och en spännande berättelse. Karaktärerna är lätt att fatta tycke för, trots att ingen av dem direkt är en ängel, och tonen som Paul Cornell använder är precis vad som behövs för att få till den där lilla extra känslan i fantasymiljöerna. Han skriver på ett sätt som ger varje karaktär sin egen röst, och trots att vi introduceras för ett relativt stort gäng så tar det inte lång tid innan man känner för dem. Till detta får vi som grädde på moset helt underbara teckningar med varma färger som verkligen förstärker miljöerna. Nämnde jag att detta måste vara en av de serier jag läser just nu med flest kvinnliga seriefigurer? Demon Knights är bra, riktigt bra till och med!

Dåligt:
Ingenting i serien i sig hittills, men som många andra läsare har noterat så verkade det som om Cornell planerade att skriva en gemensam överlappande berättelse för både Stormwatch och Demon Knights, planer som väl nu har gått i graven i och med att DC plockade bort Cornell från Storm Watch. :(

Huntress #1-4
Bra:
Rent ut sagt gudomligt vackra teckningar av Marcus To, som jag sannerligen hoppas får en ongoing när Huntress är över (det är tyvärr bara en miniserie). Helena är snygg, stark och dödlig på en och samma gång, och To får verkligen in det i teckningarna. Han skriver på deviantArt hur han medvetet ger henne en fightingstil som är brutal snarare än graciös, och det funkar verkligen. Det är väldigt rakt på sak och resultatdrivet när Helena ger sig på skurkarna.

Dåligt:
Inte dåligt i sig, men jag känner att teckningarna förtjänar en lite skarpare skriven berättelse. Jag gillar idén i grund och botten, men den hade behövt lite mer schwung.

Action Comics v2 #1-4
Bra:
Snyggt som tusan, dynamiskt och detaljerat. Engagerande Stålis med spännande motpoler i sin personlighet. Kul med hur han engagerar sig och att han vid det här laget ännu inte blivit vare sig allt för oskadlig eller perfekt. Intressant story som ofta blixtrar till. Snygg Stålis som inte bara är ett manligt ideal utan faktiskt framställs som vacker och får ögat att fastna lite extra vid bilderna. För första gången känns det som om de som gnäller om att män i serier också objektifieras har rätt, åtminstone i det här fallet, men Stålis kropp känns från min synvinkel inte exploaterad, utan behandlas respektfullt av tecknaren. I vilket fall så är det en trevlig omväxling att få beundra stålis sexiga (och mestadels väl proportionerade) kropp istället för deformerade kvinnor med akuta ryggproblem.

Dåligt:
Fördomsfulla uttalanden av serieskaparna i extramaterialet om hur de lät Lex få vara en fd tjock man med utbildning och låta detta stå som något negativt i kontrast till Clark. Hoppigt manus som ibland tycks "sakna" paneler eller hela sidor när storyn tar ett hopp utan att läsaren på något vis meddelas om detta. Man vänjer sig, men det är irriterande eftersom det kan hända flera gånger per nummer. Serien är inte heller så nybörjarvänlig som man skulle kunna önska. Jag räddas av att jag såg Stålmannenfilmerna med Christofer Reeve som yngre, samt några säsonger av Smallville, och därför åtminstone känner igen vissa namn som slängs fram utan vidare förklaring. En sista detalj jag sörjer är att DC bytte ut det ursprungliga omslaget (här till vänster) mot ett generiskt och mer actioninriktat sådant.

Har ni också läst serierna? Tyckte ni som jag eller har ni en helt annan åsikt? Diskutera gärna i kommentarerna!

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

Kortrecensioner #3 - Siege, The Guild, Animal Man, Ultimate Spiderman

2012-01-15T23:45:00.007+01:00

Gulliga spindlar skjuter små töntiga men
ack så bedårande blixtar rakt in i mitt hjärta

Som jag har gjort förut kommer här ett flertal kortare recensioner av sådant som jag läst men inte vill skriva ett helt inlägg om.

Siege av Brian M. Bendis och Olivier Coipel (Marvelhändelse)
Jag har tidigare recenserat Marvelhändelserna House of M och Civil War, varav jag gillade båda. Det var därför naturligt att läsa även Siege. Tyvärr blev jag inte lika förtjust i den som dess föregångare. Där House of M var en hjärtslitande berättelse om sorg, saknad och förlust, och Civil War visade hur total splittringen mellan superhjältarna kan bli i polariserande frågor, är Siege ett plotdevice mer än en berättelse. Det finns ingen personlig konflikt att identifiera sig med och det skadar berättelsen. Vem ska man känna pathos för? Sentry? Inte efter vad han gör med Ares. Dessutom är det alldeles för mycket mycket kletigt övervåld (klockrent gorn i vissa fall) i slutstriden om Asgards öde. Vem ska läsa den här sortens serier hade Marvel tänkt? Inte barn i alla fall, hoppas jag. Halvjummet överlag. Dock snygga teckningar från Olivier Coipel, även om han har uppenbara problem med kvinnlig fysik. Ska det vara så svårt att lära sig hur leder böjer sig i ett kvinnlig skelett eller tror han att alla superhjältinnor är gummimänniskor?

The Guild av Felicia Day mfl
Jag läste två av sammanlagt fem kapitel, där varje kapitel fokuserar på en av medlemmarna i The Guild, ett gäng rollspelare som inte känner varandra utanför spelvärlden de spenderar tid i. Nu har jag inte sett The Guild ännu, som är en populär webserie med bl.a. Felicia Day, men det gjorde absolut ingenting. Båda serierna var välskrivna och funkade bra även för mig som läste dem fristående.
Teckningarna är inget revolutionerande (även om det absolut inte är något fel på dem) och berättelsen var väl mer trevlig tidsförströelse än något annat (likt merparten spinoffprodukter är de sannolikt mycket mer intressanta för den som redan är insatt i The Guild), men som helhet lyckades serien sannerligen få mig sugen på att börja titta på webserien vid tillfälle. Jag har faktiskt redan bokmärkt dem på mobilen. Jag börjar bli allt mer förtjust i Felicia Day, så kanske ger jag även resten av serierna en chans vid tillfälle. Tyvärr säljs serierna elektroniskt via Dark Horses app och även om jag såg att det fanns ett trevligt och rabatterat paket med serierna jag saknar i samlingen så är jag inte helt förtjust i deras system, med en läsare som är långt ifrån lika bra som t.ex. ComiXologys.

Animal Man av Jeff Lemire #1-4
En av de mest hyllade DCnU-serierna. Serien börjar bra, så pass att jag efter bara ett nummer beställer en prenumeration. Animal Man får veta att hans förmåga att härma olika djurs egenskaper egentligen handlar om att han ska beskydda sin dotter, vars ännu mäktigare krafter knyter samman med Swamp Things story om The Rot, rötan som hotar världen. Jag är grymt nyfiken på hur de båda serierna kommer att föras samman, men tyvärr klarar jag inte av teckningarna i Animal Man, som är så fula att ögonen blöder medan jag läser. Och när det dessutom bara är groteskt förvandlade djur, människolik och kadaver med äckliga tentakler och svulster överallt, färglagt i en rödtonad skala som för tankarna till köttdisken i ett snuskigt snabbköp, tackar jag för mig. Intressanta idéer, kul med en pappa och hans dotter som båda har krafter, men jag klarar inte av presentationen. Mådde praktiskt taget fysiskt illa medan jag pressade mig igenom #4.

Ultimate Spiderman av Brian M Bendis och Sara Pichelli #1
Miles Morales blir den nya spindelmannen efter att Peter Parker dör. Men hur fick han sina krafter egentligen? För mig som inte läst tidigare nummer av Ultimate Spidde (förutom ett par cameos i Ultimate X-Men) är det skönt att serien verkligen ser till att vara ordentligt nybörjarvänlig. Jag läste serien på en kompis läsplatta och ska definitivt köpa den själv, så fort Marvel slutar fåna sig och börjar sänka priset på de gamla lösnumren när nästa nya släpps enligt DCs modell. Ursnyggt tecknat av Sara Pichelli och berättat av Bendis med en respektfull ton, i en berättelse som både väcker intresse och får mig att känna att serier verkligen är för alla. Jag anar att Miles Morales kommer att bli *min* spindelman om serien fortsätter lika bra som den började.

Det blev en väldigt spretig blandning, men serier är ju faktiskt som allra bäst när man likt en påse blandgodis hela tiden kan hitta något nytt och spännande som inte liknar det man tidigare läst.

Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för spännande länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

En kopp kaffe för mycket

2012-01-09T01:45:00.002+01:00

Boven i dramat

Eller: "Hur en kopp kaffe höll på att äta upp En kopp kaffe till del 3"

Det här är en text som jag skrev i slutet av 2010, för att stoppa in i slutet av sista delen av En kopp kaffe till, som jag just då höll på att översätta. Tyvärr hann jag inte få klart texten i tid, men jag tyckte det vore synd att låta den ligga och skräpa på hårddisken, så här nedan kan ni läsa den i något bearbetad version. Disclaimer: Jag är en notorisk säkerhetskopierare, så översättningen var egentligen aldrig i fara på riktigt, men utan fungerande dator hade det varit svårt att hinna klart i tid.

"För bara en stund sedan fick jag till min stora lycka igång min dator igen, efter att en olyckligt placerad kaffekopp spillde halva sitt innehåll rakt ner i min bärbara dator. Innan jag hann göra mer än att ta ett förskräckt andetag surrade datorn till och upphörde att fungera. Själv stod jag handlingsförlamad med den skyldiga kaffekoppen i ena handen och skräckens iskalla fingrar kramande mitt hjärta i bröstet. Jag spenderade därefter en halv dag i ett olyckligt tillstånd av skam, för att jag hade låtit mitt kaffeberoende försätta min älskade arbetsdator i fara.

Jag är en obotlig kaffedrickare, det skäms jag inte för att säga. Jag behöver mitt morgonkaffe för att fungera och tar gärna en extra kopp till lunch. När andan faller på tar jag även en kopp på kvällen, framförallt under vintern. Vanligtvis dricker jag vanligt bryggkaffe, men sorten varierar efter den personliga ekonomin. När jag har det skralt i kassan blir det snabbköpets billigaste märken, som i ärlighetens namn inte är så goda. När jag däremot vill lyxa till det köper jag färdigmalt kaffe och njuter av den där underbara aromen som man aldrig riktigt kan få från vanligt, vaccuumförpackat köpekaffe. På senare år har jag börjat drömma om att köpa en egen kaffekvarn för att mala bönorna själv.

När jag bodde i Japan för några år sedan hade jag ingen elektrisk kaffekokare. Det var det nästan inga jag kände därborta som hade. Istället, fick jag lära mig, skulle man göra kaffet genom att hälla varmt vatten, i precis rätt temperatur, genom ett filter som man satte ovanpå kaffekannan. Den sortens kaffekannor kunde man köpa välsorterade butiker, men det jag däremot inte fick tag på var vanligt kaffepulver. Snabbkaffe fanns det gott om, i otaliga varianter, färger och smaker, men varken kaffebönor eller liknande gick att hitta någonstans i det lantliga lilla bostadsområdet i utkanten av Tokyo, där jag bodde.

Jag spenderade ett desperat första år i Japan. Kaffet på kaféerna i området var i princip odrickbart. För att inte fullständigt gå under tvingade jag i mig pulverkaffe och burkkaffe, det senare små stålburkar med kaffe (ofta starkt sötat med skummjölk) som säljs i uppvärmda drickaautomater. Det enda vettiga kaffe jag fick i mig var det som en italiensk vän ibland var vänlig nog att bjuda mig på. Jag minns fortfarande hur lycklig jag blev när han sms:ade att han hade en kopp *riktigt* kaffe till mig i allrummet. Kaffet och den lilla esspressokokaren hade han skickat efter från Italien, efter att likt mig ha drabbats av ångestfylld kaffeabstinens.

Under mitt andra år i Japan fick jag nog av burkkaffe och blasket från alla otaliga kafékedjor som sålde smutsigt vatten i papperskoppar och kallade det för kaffe. Jag började skicka efter kaffe från Sverige istället. Jag lärde mig att göra kaffe på det japanska viset, vilket kändes lite bökigt till en början, men när jag väl fick in det rätta handlaget smakade kaffet plötsligt bättre än vad det någonsin hade gjort med elbryggare. Det blev lite bökigt att vara beroende av föräldrarnas kaffeförsändelser, och ganska dyrt i längden, men vad hade jag för val? Jag var desperat; en koffeinberoende stackars svensk på väg att krevera i brist på sin dagliga dos.

När jag återvände till Sverige i mitten av 2007 var jag alltså fullkomligt övertygad om att Japan var kaffets fiende nr 1.

Det var först när jag läste En kopp kaffe till som jag insåg hur oerhört fel jag hade. De inbitna kaffedrickarna fanns visst där, likaså de trevliga kaféerna och kunniga kaffeförsäljarna. Det var bara jag som inte hade letat tillräckligt noga. Jag önskar att jag hade hittat En kopp kaffe till medan jag fortfarande bodde kvar i Tokyo, men det får bli en läxa till nästa gång. Hur kunde jag glömma den gyllene regeln att allting finns i Japan, oftast bättre än vad man är van vid? För jag har aldrig varit lika noggrann med mitt kaffe som Mameta i seriens allra första kapitel, det som gav hela serien dess namn.

Hur som helst, för att återvända till kaffekoppen som nästan åt upp översättningen av del 3 i serien, så tycks Han Solo, som min dator heter, tycka lika mycket om kaffe som jag gör. En svag doft av kaffe kan anas från tangentbordet, men i övrigt är han nästan piggare än tidigare. Jag knattrar vidare på tangenterna och ger mig in på nästa kapitel av serien som snart ska lämnas in.

Jag undrar vad Naoto Yamakawa skulle ha att säga om detta, om jag berättade min personliga lilla kaffeanekdot för honom?"

Mangaläsaren finns numera på Twitter

2011-12-15T15:18:00.004+01:00

I ett infall av experimentlusta har jag just skapat ett twitterkonto för Mangaläsaren, som ni gärna får följa om ni vill. Håll tummarna för att experimentet blir ett lyckat sådant! :)

Bäst 2011 - En lite mer detaljerad titt på mina favoriter

2011-12-15T15:00:00.002+01:00

Nu när jag har avklarat en massa generella kategorier har det blivit dags att tala lite mer specifikt om vad jag uppskattade med det gångna serieåret. Men eftersom jag inte bara läser serier tänker jag även ta upp böcker, TV-spel och annat.

Serier
I år var det i princip inga enskilda seriealbum som tog mig med storm, utan snarare den sköna känslan av att ha en massa bra pågående serier vars lösnummer väntade en varje månad. Roligast har det varit att läsa superhjälteserier, nu när jag äntligen lyckats vaska fram de som passar min personliga smak. Antalet prenumerationer har stadigt ökat under året. Några av dem som jag njöt av mest var, utan inbördes ordning:

Batwoman - Trots att jag inte har hunnit följa med Kate Kane i mer än ett par nummer hittills är jag väldigt nöjd med serien. Den är både estetiskt tilltalande och tillfredsställande på ett mer personligt plan. Under året har mitt behov av mer jämställda serier vuxit och Batwoman kom som ett brev på posten.

X-23 har återigen varit mycket underhållande och de senaste numren har haft både snyggare teckningar och roligare gästspel än det första året. Förutom en enstaka halvengagerande berättelseark har berättelsen också hållit hög kvalitet och jag är djupt besviken över att Marvel lade ner serien. Jag skulle däremot gärna se Liu göra en serie om Future Foundation och andra figurer som kan knytas till dem.

Batgirl - Lite av samma anledningar som i Batwomantexten ovan har Batgirl blivit ett välkommet inslag i min seriediet under hösten. Gail Simone tar sin tid på sig att lägga upp serien och jag tyckte att den var mycket välkomnande för mig som är ny läsare. Än så länge känns det lite ovisst i vilken riktning serien ska gå, men jag är villig att vänta och se vartåt det bär hän.

Hellblazer - Fortsätter att vara underhållande och gör det mesta rätt i mina ögon. Johns åldrande gör serien intressant och även om "gammal snubbe med ung flickvän" känns lite klyschigt så är Epiphany en frisk fläkt i serien.

Avengers Academy - En relativt ny bekantskap som jag blivit mycket förtjust i under året. Det känns som en bra serie att ge till folk som mig, som inte har hela Marvelwikin inpluggad ännu. Jag gillar Gages förmåga att ge tid, plats och en röst åt alla figurerna i serien, så jag hoppas att han tar väl hand om X-23 nu när hon ska bo där istället för att ha en egen serie.

X-Factor fortsätter att vara den centrala punkten i mitt seriesamlande. Ett mycket engagerande år av spännande berättelser och ofta mer än ett nummer i månaden har bidragit till att förhöja upplevelsen. Just nu håller serien på att knyta ihop gamla berättelsetrådar från för flera år sedan och som trogen läsare känner jag mig rikt belönad, samtidigt som allt som sker förklaras ordentligt. Det känns som en serie som man skulle kunna dyka rakt in i, utan någon förkunskap om Marvelverset, och ändå hänga med i.

Avengers The Children's Crusade - Serien lider rejält av att den ges ut så långsamt, vilket gör att tiden har sprungit ifrån den en smula, men jag tror att den kommer att göra sig ännu bättre i samlad form, som ett kort utdrag ur ett långt och komplicerat Marvelår.

Böcker
Det har varit ett spännande bokår, med flera efterlängtade boksläpp och ett par nya upptäckter. Här är mina favoriter.

The Cold Commands av Richard Morgan - Jag hade reserverat favoritplatsen för George R.R. Martins A Dance With Dragons, och även om jag älskade den så var det Morgans bok som verkligen fångade mig i år. Ringil har blivit ännu mer trovärdig som bokens trasige krigsveteran och hans sociala stigma, att han dras till män, är mindre in-your-face-homophobic-jerk/gimmick den här gången och istället djupare integrerad i både berättelse och karaktärsutvecklingen; Ringil brottas med överlevandeskuld, hjältekomplex, ensamhet och förbjudna begär. Berättelsen i sin tur tar ett stort kliv ut på det gråa territoriet där man till slut inte vet vad som är fantasy eller science fiction (medvetet, vill påpekas) och hintarna om vad som ligger bakom de lite märkligare fenomenen i Ringils värld är enormt spännande.

På många sätt och vis påminner den här boken mig om Dragon Age II, i det faktum att man i båda verken konstant sitter och hoppas innerst inne att det ska bli bättre för alla involverade, samtidigt som man nästan omedvetet tvingas acceptera att nej, det kommer nog inte bli bättre, tvärtom. Små stunder av lycka följs alltid obönhörligen av nya obehagligheter och horribla tvistar. The Cold Commands är briljant ihopknuten och så sjukt tajt skriven att jag fann mig själv hålla så hårt i boken ibland att knogarna vitnade. Morgan visar var skåpet ska stå vad gäller mörk och bister fantasy, där upphaussade besvikelser som Prince of Thorns faller tungt på sina egna pretentioner. Just nu är den svärdssvingande magikern och mansälskaren Ringil precis vad fantasy behöver; The Cold Commands är den uttråkade fantasyläsarens väckarklocka, med sin iskalla, själaslitande attityd och totala brist på respekt för uttjatade genreklichéer.

A Dance With Dragons av George R.R. Martin - Efter fem års väntan kändes det mäktigt att äntligen få hålla denna efterlängtade bok i sina giriga händer. Eftersom detta på grund av omständigheterna är den "andra första boken" i seriens andra halva (A Storm of Swords knöt ihop de första tre böckerna i en teoretisk trilogi, samtidigt som A Feast For Crows tillsammans med A Dance With Dragons skulle ha varit första delen i nästa) blir det mycket uppbyggnad inför kommande konflikter och plottrådar. Om man bara är medveten om det och inte förväntar sig en ny ASoS är det väldigt engagerande läsning med antydningar om kommande scenarion för den uppmärksamme. Konflikten som fortfarande återstår i Westeros späs på av skeenden på kontinenterna runtomkring och vi kan nog räkna med både kyla, pest och mer än en invasion i nästa volym.

Många karaktärer som tidigare har haft sin plats i solen ligger i denna volym i skugga och visar sig från sina sämsta sidor; Danerys brottas med plikt och lust, Tyrion med självhat och hämndlystnad och Jon Snow tvingas inse att makt är ett tveeggat svärd. Samtidigt genomgår ett flertal av bokseriens bad guys intressanta förvecklingar som börjar visa hur litet hoppet mellan ond och god ibland kan vara. När boken väl är över har man tvingats omvärdera sina fördomar och förhoppningar inför kommande böcker fullständigt, något som inte har fallit alla läsare i smaken, men låt inte de negativa kommentarerna avskräcka er; ADWD är en fantastiskt bra bok!

The Ascendant Stars av Michael Cobley - Den efterlängtade avslutningen av rymdoperatrilogin Humanity's Fire är inte riktigt lika vass som de två första böckerna och gör ett par misstag som jag tror att boken hade mått bra av att en vänlig redaktör påpekade, men det är en pampig avslutning som väcker förhoppning om riktigt bra uppföljare. De negativa aspekterna av avslutningsboken är att tidigare delars styrka, deras förmåga att få läsaren att knyta väldigt starka band till bokens alla olika karaktärer, saknas här. Jag kände mig lite sviken då många av mina favoritkaraktärer knappt var med. Fokus låg för min del på fel personer. Det fanns även några partier i boken som hade varit jättebra om de varit del av en annan bok. Lite mer fokus på berättelsens hjärta, dvs Darien och dess tappra kämpar, hade boken tjänat på. Men i alla andra aspekter är jag nöjd och Cobley lyckades väldigt bra med att knyta ihop alla delar av denna spretiga konflikt. Det var väl balanserat med lika delar existentialism, rymdkrig, naturmystik och iskalla nerver. Som sig bör.

Lord John-böckerna av Diana Gabaldon - Det är för mig ett totalt mysterium att jag inte har läst dessa böcker förr. Lord John är en bikaraktär i Gabaldons Outlanderserie, som jag inte är så intresserad av, men när han är ute på egna äventyr är det lika delar Sherlock Holmes, Jane Austen och Maurice. Språket är förvånansvärt underhållande, scenarierna roande och Lord John själv en engagerande karaktär. Böckerna kan läsas fristående från Outlanders, även om tidigare kunskap sannolikt förhöjer läsandet av den senaste boken i serien, The Scottish Prisoner.

Lord John-böckernas styrka och bitvis röda tråd är hur John ständigt måste dölja för omvärlden att han är homosexuell; att avslöjas kan trots hans adliga privilegium leda till både en förlorad karriär som militär och i värsta fall även dödsstraff. Johns dilemma ligger i att han som adel är mer synlig än andra och ständigt måste hålla sin mask utåt på plats, samtidigt som han är en väldigt sexuell karaktär som avhandlar ett flertal älskare under böckernas gång. Berättelsen om Lord John Grey berättas både i kortnoveller och romaner, under vilka John utreder skandaler, letar efter sanningen om sin fars död, blir elektrifierad av en elektrisk ål, deltar i väpnade konflikter och besöker Amerika. Bland mycket annat, får tilläggas.

The Quiet War av Paul McAuley - Om man vill läsa välskriven SF med kvinnliga huvudpersoner så är detta ett utmärkt val. De två kvinnliga huvudrollerna, en ung forskare med upptäckarglädje och överlevnadsinstikter, samt ett vetenskapligt geni med både familj och tveksam moral, är olika som dag och natt och befinner sig ofta på olika sidor av konflikten i berättelsen. Läsaren får därför inblick i båda sidornas ståndpunkter. Berättelsen utspelar sig både på jorden och ute i rymden, där mänskligheten har splittrats i två olika ideologier, de teknofobiska jordborna och de kolonister på Venus, Jupiter och Uranus som helt har omfamnat mänsklig rekonstruktion och anpassat sig till förutsättningarna på planeterna där de bor. Kolonisterna tar med viss tillförsikt emot en delegation från jorden som säger sig vilja bygga en konstgjord sjö hos dem som vänskapsgest, men en ung forskare upptäcker att någonting inte står rätt till med bakteriekulturerna som de har tagit med sig för ändamålet. Detta kickar igång händelser som påverkar både personligen och hela det politiska klimatet. Extra mycket godis för dem som gillar naturvetenskapligt genomtänkt SF.

TV-spel
Det har varit ett bra spelår för mig i år. Jag har spelat igen få spel, men jag har spelat dem flera gånger och verkligen njutit av att fördjupa mig både i story, gameplay och fandom. Framförallt Dragon Age har en blomstrande fandom full av trevligt folk som är fantastiskt talangfulla och välkomnande!

Alan Wake - Ett mardrömsliknande scenario med tydliga Twin Peaksvibbar, där den skrivblockerade författaren Alan Wake luras iväg på en resa till det lilla samhället Bright Falls av sin flickvän, vilket visar sig vara en diabolisk plan från hennes sida för att få honom att skriva den där boken som hans fans och förlag väntat på i flera år. Alan beger sig rasande från den idylliska ön där de hyrt en stuga, men när han återvänder senare på dagen är ön spårlöst försvunnen, likaså hans flickvän. Något händer efter det och Alan tappar en hel vecka, som han inte minns något av i efterhand. När Alan frågar runt visar det sig att ön sjönk och försvann för många år sedan. När sedan mörkret faller över Bright Falls dyker märkliga skuggfigurer upp. Alan börjar stöta på sidor ur ett manuskript som han själv har skrivit, men som han inte heller minns. Berättelsen handlar om han själv och efter hand börjar det som står på sidorna att komma till liv.

Spelet om Alan Wake är en kuslig berättelse med bisarra inslag i nästan Lynchesk anda, där berättelsen är uppdelad i kapitel i klassiskt TV-format, med recaps, återblickar, eftertexter och allt man kan önska sig. Det är även en berättelse om självransakan, och den bitvist bittra självinsikt som Alan upplever, allt eftersom han börjar förstå hur hans frustration över skrivblockeringen påverkade även andra i hans närhet och då främst hans flickvän. Scener från hans liv i storstaden övergår till hans nuvarande kamp mot klockan. Den mörka skogen som omger Bright Falls tycks oändlig och när som helst kan människor och föremål tas över av den mörka skugga som dväljs i området. Saker som man först går förbi kommer tillbaka och attackerar Alan, samtidigt som han attackeras av folk som en gång i tiden var riktiga människor. I manuskriptet kan man läsa om vilka förövarna var innan de blev besatta; vanliga människor med vanliga människors upplevelser och problem. Med hjälp av en ficklampa besegrar spelaren skuggorna som jagar Alan och den som inte börjar hamstra batterier efter att ha spelat detta spel har definitivt inte levt sig in tillräckligt. ;) Det är även ett skickligt spänningsskapande ljudarbete i spelet, där avlägsna ljud skapar total skräck inom en när man inser vad som kanske är på väg i fjärran. Stora delar av berättelsen fylls ut genom att man läser Alans mystiska manuskript, samt genom att lyssna på radio- och TV-program när man hittar dem. Nu hoppas jag att uppföljaren, Alan Wake's American Nightmare som ska släppas på Xbox Live Arcade kommer att leva upp till de höga förväntningarna.

Dragon Age II - Det har varit jobbigt att vara ett fan av det här spelet, för man dumförklaras ju vart man än går när man står för att man älskar det. Uppenbarligen inte ett spel för alla, men berättelsen om flyktingen Hawke och hans/hennes kamp för att överleva i en ny kultur och samtidigt beskydda sin familj är oerhört involverande för min del. Berättelsen utspelar sig under loppet av en tioårsperiod (varav man spelar aktivt i tre av dessa), som startar med att Hawkes familj flyr från det lilla samhället Lothering, som Dragon Age: Originsspelare minns som den stad som svaldes helt av Fördärvet en bit in i det förra spelet. I spelets första spelår försöker Hawke återupprätta sin familjs namn genom att köpa in sig i en expedition ner i Deep Roads, som sägs vara tomma på Darkspawn efter Fördärvet. Varje efterföljande spelår börjar i sin tur med att konflikterna i Hawkes nya hemstad Kirkwall blir allt mer infekterade, och i slutet av varje år blir det total härdsmälta. Slumpen gör att Hawke dras in i konflikten mellan stadens ledare och en strandad trupp Qunari (ett folkslag som följer en mycket dogmatisk filosofi/religion), samt tempelriddare och magiker. Hawke är antingen magiker själv, eller så har han/hon en syster som är det, vilket gör spelaren personligt involverad i konflikterna runt magikerna oavsett om hon vill det eller inte.

Det som verkligen fick mig att fastna för spelet var känslan av hopplöshet som genomsyrade berättelsen. Det när förstås inte vad alla spelare är ute efter när de sätter tänderna i ett nytt spel, men när man följde livet bland de fereldska flyktingarna under åren som gick och såg deras strävan, där de gradvis förlorade hoppet medan de provisoriska lägren i staden Kirkwalls slum blev alltmer permanenta bosättningar, var det svårt att inte känna hur det värkte i hjärtat. Spelet diskuterar även privilegium, eftersom Hawke dels lyckas ta sig upp i världen, dels (om spelaren väljer det) är en otyglad magiker, tränad av sin far som var en förrymd magiker, i en värld där magiker inte tillåts använda sina krafter utan officiellt sanktionerad träning först. Spelet kan varieras genom att spela som man eller kvinna, med olika klasser och specialiseringar, samt genom vilka kompanjoner man tar med sig när man strider.

Det är ett spel där känslan av maktlöshet ofta infinner sig; Hawke har kompanjoner som antingen gillar eller avskyr hans/hennes val och det är inte alltid de gör det moraliskt rätta, oavsett Hawkes egna intentioner. Spelet och karaktärerna känns ovanligt genomtänkta och har sina egna liv och mål utanför Hawkes existens. Det är svårt att göra spelets kvaliteter rättvisa i en så kort text, men det är ett av de mest jämlika spel jag har upplevt hittills, med kompanjoner som diskuterar jämlikhet och rättvisa från olika ståndpunkter, sexuell frihet, kämpar mot fördomar eller söker en högre mening med sina liv. Hawkes familj bidrar även till att ge henne/honom en ständig motivation för att försöka förbättra deras liv. Dragon Age II fick mot slutet av året även två väldigt bra DLC-äventyr, Legacy och Mark of the Assassin, det förstnämnda ett äventyr som utforskar vad som drev Hawkes far att fly Kirkwall tillsammans med Hawkes mor, det sistnämnda ett infiltrationsuppdrag tillsammans med Felicia Day som alven Tallis (som senare dök upp i webserien Dragon Age: Redemption).

Mass Effect 2 - Befälhavare Shepard dör i spelets inledningsscen. The End. (Självklart inte.) Den mystiska organisationen Cerberus, som låg bakom en hel del tvivelaktig forskning i första spelet, hittar Shepards kvarlevor och återskapar under två års tid honom/henne som en cyborg. Hon/han har kvar sina minnen och går med på att jobba för Cerberus för att stoppa hotet mot mänskligheten. En okänd fiende attackerar mänskliga kolonier och kidnappar hela dess befolkning. Shepard rekryterar en stor besättning av galaxens bästa soldater, ingenjörer och bioticanvändare (scifiversionen av magi). Det snitsiga med spelet är att det vänder uppochner på många av de reaktioner man hade i första spelet. Man får en chans att interagera med fler raser och se helt nya perspektiv på olika konflikter och maktbalansen som råder.

Inte riktigt lika klockren storymässigt som första spelet (som var med på förra årets lista), men med roligare gameplay. Spelmekaniken var roligare och därmed blev striderna inte något nödvändigt ont som man skulle ta sig igenom för att få storyn, utan själva höjdpunkten i spelet. Att spela som en kvinnlig befälhavare Shepard var nästan ännu bättre än i ettan och spelet bjöd på en powertrip av sällan skådat slag, mycket tack vare den utmärkta röstisen Jennifer Hale. De spelmoment som inte fanns kvar av det första spelets funktioner var sällan något jag saknade, men i gengäld hade tvåan nya problem; bland annat var det mycket mer sexistiskt och heteronormativt, ett faktum som bedrövade mig medan jag spelade. Det kändes även lite väl mycket som ett dejtingspel, för när man inte ville inleda en romans med kompanjonerna stängdes delar av konversationerna abrupt av, vilket kändes lite snopet. Vissa kompanjoners reaktioner var närmast homofobiska. Lite mindre inkluderande på alla fronter, helt enkelt. Förhoppningen kommer detta att fixas till det tredje spelet, som släpps nästa vår. Mass Effect 2 fick även några riktigt bra DLC-äventyr, Overlord, Lair of the Shadowbroker och Arrival.

TV-serier
Jag älskar TV-serier och i år stötte jag på ett flertal förträffliga produktioner. Vissa hade jag väntat länge på, som Game of Thrones, medan andra kom som totala överraskningar.

Game of Thrones - Efterlängtad TV-version av George R.R. Martins första bok i Sagan om is och eld. Trots höga förväntningar blev jag inte besviken. Utmärkt rollbesättning i kombination med tajta manus och enastående visuell presentation gjorde snabbt att serien spreds långt utanför fantasyläsarnas kretsar. Nu är det bara att hålla tummarna att följande säsonger blir lika lyckade!

Merlin BBC - En serie som bara blir bättre och bättre. Serien har lagt upp saker tillräckligt väl i sina första säsonger för att göra säsong 4 till en riktig njutning för oss som följt den. Gwen har gått från första säsongens minst intressanta inslag till en av seriens höjdpunkter och både Merlin och Arthur fortsätter att göra bra insatser. Enda minuset för min del är Morgana, som inte engagerar mig det minsta längre. Nu när riddarna av det runda bordet har samlats är Merlins och Arthurs utflykter roligare än någonsin (utom för den stackars hackkycklingen Merlin förstås). Synd bara att nästa säsong sägs bli den sista.

Sherlock BBC - Modern nytolkning av Sherlock, som placerar honom och Watson i moderna sammanhang. Kvick och rolig dialog med spännande mysterier gjorde att den kommande uppföljarsäsongen är en av mina mest efterlängtade inför nästa år. Jag vet inte hur det är för andra tittare, men själv tyckte jag att Benedict Cumberbatch och Martin Freeman var utmärkta i rollerna som Sherlock och Watson. De hade dessutom en väldigt intressant personkemi.

Hawaii 5-0 - Nyinspelning av gammal folkkär långkörare. Förvånansvärt trevlig serie som alltid är skamlöst överdriven och framställer Hawaii som ett paradis, trots alla skurkar som 5-0 tar sig an. Den nya superskurken Wo-Fat är lysande och förgyller varje avsnitt han är med i, medan Danno och Steves bromance är lika fin som alltid. Tyvärr hade säsong 2 en lite haltande inledning, men serien verkar vara på god väg att återfå sin fina balans från första säsongen.

The Killing - Nyinspelning av inte särskilt gamla danska TV-serien Brottet. Välspelat med spännande val av skådisar, läckert nedtonade färger och en spännande anpassning av berättelsen till den amerikanska miljön.

Web-TV
Ett nytt fenomen som jag bestämde mig för att prova på först mot slutet av året, men det lär definitivt bli någonting jag utforskar mer under kommande året.

Dragon Age: Redemption - Kommer hädanefter att gå till min privata historia som serien som fick mig att upptäcka fenomenet med web-TV. Handlar om Tallis från Mark of the Assassin och fördjupar vissa delar av kulturen kring Dalska alver och Qunarireligionen. Tallis får i uppdrag att fånga in en förrymd magiker, men på vägen stöter hon på en tempelriddare som är ute efter samma magiker för landets religiösa ledares räkning, the Chantry. Rolig och engagerande serie som blandar humor och allvar, med många spännande karaktärer och vad jag uppfattade som en relativt generös budget för en webproduktion. Skulle gärna se fler säsonger med Tallis.

Anime
Jag tittar knappt på anime numera och jag brukar sällan se klart några serier ens när jag gör det. Men en serie fick mig att inte bara titta vidare, utan se hela i sträck!

Tiger and Bunny - Superhjältar à la Japan, där man blandar sin egen superhjältetradition (sentai) med västerländska influenser. Tiger är en äldre föredetting till superhjälte, som tvingas byta agent när hans nuvarande bestämmer sig för att börja köra taxi istället. Utan en bra agent är det svårt att vara hjälte, för även om man har krafter behövs det mer än så för att ha råd med dyra kostymer och allt annat som behövs. De bästa superhjältarna är sponsrade och varje gång de jagar en skurk visas detta i direktsändning på TV. Men Tiger är en hjälte av den gamla traditionen, som tycker att jaga skurkar, det gör man för att skydda människor utan superkrafter.

Tiger får av sin nya agent även en ny parter. Man har bestämt sig för att marknadsföra honom tillsammans med det unga stjärnskottet Barnaby Jr som den första superhjälteduon. Medföljer gör en ny kostym och en himla massa bråk, för Tiger och Barnaby, eller "Bunny" som Tiger börjar kalla honom, har helt olika syn på vad en superhjälte ska stå för. Bunny vill samla poäng och bli känd, men Tiger inser snart att det inte är Bunnys ego som ligger bakom detta; Bunny planerar att bli så känd att han lockar fram sina föräldrars mördare, som han i bästa Batmanstil såg som barn men inte kan minnas ansiktet på. Samtidigt börjar Tiger förlora sina krafter, men för att inte oroa någon bestämmer han sig för att hålla detta hemligt, något som försätter både honom och dem han bryr sig om i fara.

Jag blev allvarligt talat helt kär i Tiger and Bunny! Serien har den mest episka bromance jag sett sedan senaste Sherlockfilmen och att ha en ensamstående pappa (Tiger) i huvudrollen funkade jättebra. Relationen mellan Tiger och Barnaby Jr är fin och även om alla andra superhjältar är extremt klyschiga var det svårt att inte tycka om dem, trots deras brister. Jag tror inte jag har önskat så efter en andra säsong av någon anime på många år!

Musik
Det var länge sedan jag hittade nya musikfavoriter, men i år upptäckte jag två nya favoritartister, i en genre som jag aldrig riktigt ägnat någon uppmärksamhet förut: Rap.

Nicki Minaj - Intessant sångerska som gör sig som bäst när hon får vara provokativ. Upptäckt via The Lonely Islands The Creep (jag trodde länge att hon var en kvinnlig komiker). Tyvärr är många av hennes radioskvallåtar relativt slätstrukna i jämförelse med hennes bästa sånger. Nicki har tidigare rappare som Li'l Kim att tacka för mycket, så det är synd att hon och Kim ägnar mer tid åt att gnabbas än åt att stödja varandra och andra unga kvinnor som vill slå igenom i genren. Stilmässigt tycker jag att Nicki verkar vara något av rapmusikens motsvarighet till Lady Gaga, med knasiga kläder och färgsprakande peruker som verkligen sticker ut.

Wiz Kalifa - Black and Yellow är min bästa skrivlåt. Väldigt behaglig röst och nästan hypnotisk musik; perfekt för att framkalla känslan av avslappnat skrivkoma där jag vanligtvis skriver både mest och bäst. Jag skulle nog säga att det är en låt som kommer symbolisera 2011 för mig länge framöver.

Årsredovisning av serieåret 2011

2011-12-12T18:00:00.003+01:00

Efter ett serieår som på många sätt och vis har varit både fantastiskt och frustrerande tänkte jag skriva lite om vad som har varit mest minnesvärt. Bäst och sämst, mest och minst, vad som faller mig in. Om jag missar någon kategori som borde vara med - hojta till i kommentarerna, så svarar jag där!

Årets upptäckt:
Emily Carrols webserier - Kusliga och tänkvärda serier som förstår att utnyttja webläsarens styrka för största möjliga känsla i läsningen.

Bästa kvinnliga superhjälte:
Barbara Gordon/Batgirl & Batwoman - Dött lopp mellan två av årets nya bekantskaper för min del. Ser fram emot att följa dem båda även under nästa år!

Bästa manliga superhjälte:
Har inte någon speciell favorit i år.
Edit: Eller vänta, Madrox räknas ju trots allt fortfarande som en superhjälte. Honom gillar jag ju något oerhört!

Sämsta superhjälte:
Cyclops. Gillar inte honom alls. Ful kondomkostym, irriterande personlighet. Kan inte hans flickvän få leda X-Men istället? Hon verkar ju ha lite ledaregenskaper åtminstone.

Bästa superteam:
Avengers Academy har varit en ständig källa till läsglädje i år och jag kommer definitivt inte att vilja missa ett nummer, trots stora förändringar i upplägget och elev/lärarkåren framöver.

Bubblare: X-Factor fortsätter att vara bra och ska tydligen få lite förstärkning nästa år.

Sämsta superhjälteserie:
Tidigare versionen av Superboy och Generation Hope tävlade om vem som var sämst.

Bästa antihjälte:
John Constantine - En konstant källa till glädje, framförallt med hans nya fru Epiphany, med undantag för det lökiga bröllopsnumret.

Bästa antihjältinna:
Emma Frost - När hon skrivs rätt är hon vassare än de flesta. Synd bara att det sker så sällan.

Mest skurkiga skurk:
Osborn i "Osborn" av Kelly Sue Dedonick - Det är väl svårt att vara skurkigare än Green Goblin och i det här äventyret bryter han sig ut ur ett superhemligt fängelse på havets botten med hjälp av en korrupt präst. Kan det bli bättre? Knappast.

Minst skurkiga skurk(ar):
Magneto och Doctor Doom. Två snälla farbröder som älskar sällskap (gärna av söta unga flickor som Rogue, Layla Miller och Valeria) och vars högsta önska är att bli goda vänner med sina favoritärkefiender. De är bara ett par mjuka pötisar, båda två!

Bästa wannabe-skurk:
Daken i Daken: Dark Wolverine fram till att Marjorie Liu slutade. Han ville så gärna vara "bad", men man kunde inte låta bli att tycka om honom trots hans misslyckade försök. Och hans utnyttjande/vänskap med Fantastiska fyran (speciellt Johnny Storm) lyckades verkligen locka fram både det bästa och sämsta i honom. Nåja, jag fick 9 nummer av serien innan den gick åt skogen.

Bästa wannabe-hjälte:
Deadpool - Det är svårt att inte tycka om honom. Han vill ju bara bli älskad (helst av Cable). :)

Bästa homoerotik:
Avengers Prime - Cap, Iron Man och Thor hamnar i en fantasyvärld där de tvingas samarbeta, trots splittringen mellan dem, för att komma tillbaka hem igen. De bråkar, återförenas, kramas, tittar varandra djupt i ögonen och pratar känslor. Det är väldigt fint. För att ingen ska känna sig obekväm hånglar Cap med en tjej mitt i serien. *hostskägghost* Homoerotiken följde med in i senaste Avengersserien, för den som inte får nog av awkward conversations och relationsfnurror mellan Tony och Cap.

Sämsta homoerotik:
Daken ligger med Tom Cruise i Daken: Dark Wolverine. Såååå blatant uselt och pinsamt på alla sätt och vis. Blä. Jag önskar att jag kunde skrubba bort minnet av detta från min hjärna. Homoerotik med inbyggd homofobi.

Deppigaste nyhet:
Nedläggningen av X-23 och Secret Six. D:

Årets skandal: DCs nylansering av Catwoman och Starfire - De verkar dock vara på väg tillbaka på rätt spår, så förhoppningsvis lärde sig alla något av skandalen.

Årets demonisering:
Scott Lobdell - Stackaren hade nog inte anat att folk skulle utnämna honom till djävulen själv för att han valde ett lite knasigt upplägg på sin nya serie, Red Hood and the Outlaws. Inte direkt välförtjänt, med tanke på allt bra han har gjort i sina övriga serieprojekt. Ett misstag måste väl folk kunna förlåta?

Årets manga på svenska:
Aomanjuskogen och Rans magiska värld - Ja, jag är lite partisk i fallet Ran men fy tusan vilka bra serier det är! Mer sånt tack!

Årets icke-svenska manga(inspirerade)serie:
Den glädjelösa ön - Inte riktigt manga, men väldigt nära. Jag vill ha mer av samma! Nästan lika bra som I Kill Giants förra året.

Årets svenska mangaserie:
Circus Romantique av Natalia Batista (ur Nosebleed Studios Five years jubilee anthology) - Läckert tecknad cirkusserie med fina cirkuskonster och ett vackert budskap. Perfekt för både unga och gamla läsare. Har jag nämnt att jag älskar serier med cirkustema?

Årets shoujomanga på engelska:
Sailor Moon och Sailor V - Efter alla dessa år av väntan! Princess Knight kommer dock inte långt därefter.

Årets shonenmanga på engelska:
Blue Exorcist - Serien som gör allt rätt! Serien bollar med klichéerna lekande lätt och har lyckats med konststycket att vara exakt lika läsvänlig och välkomnande för kvinnliga som manliga läsare.

Årets yaoi/BL på engelska:
No Touching At All och Seven Days - Två av serieårets höjdpunkter. Så bra! Jag läser dem om och om igen. Synd bara på lite märklig översättning här och var, framförallt i den förstnämnda.

Årets manga på japanska:
Gakuen Alice - Går från klarhet till klarhet. Episkt bra!

Årets märkligaste serie:
Priset går helt oreserverat till Setona Mizushiros märkliga Nonai Poisonberry, där en grupp ungdomar styr en ung kvinna i jakten på den perfekta partnern. Blandning mecha, rollspel och psykologiskt drama där man aldrig riktigt vet vad som är verklighet eller inte.

Årets anime:
Tiger & Bunny - Även en klar kandidat till årets bromance. Superhjältar med en japansk tvist. Engagerande ibland, fånig ibland, frustrerande ibland, men ständigt spännande serie som inte gick att sluta titta på. Fin gemenskap mellan superhjältarna och många förvånansvärt trovärdiga relationer. Intressant motivation för skurkarna.

Årets bromance:
Okej då, Tiger och Barnaby Jr tar priset. En fantastisk skildring av hur en påtvingad partner i vardagen kan förvandlas till en äkta vän i nöden.

Årets superhjältefilm:
X-Men First Class. Jag tror inte jag har blivit så engagerad i en seriefilmatisering sedan första X-Menfilmen öppnade mina ögon för några år sedan. Fin bromance, coola effekter, spännande karaktärer. Lite besviken på alla kvinnliga karaktärer utom Mystique dock.

Årets återkomst:
Sailor Moon och X/1999 kom äntligen tillbaka i tryck, bättre, snyggare och mer trogna originalen!

Årets Sandman:
The Unwritten är definitivt en blivande klassiker som alla borde läsa!

Årets webserie:
Hark! A Vagrant av Kate Beaton har varit en av de är små ljusglimtarna i vardagen som aldrig har gjort mig besviken. Och den tryckta bokversionen står i min bokhylla och är fin!

Årets romantiska par:
Scarlett Witch och Doctor Doom. Ord kan inte beskriva hur bisarrt detta var. Så just därför. XD

Årets "när fan ska de få hångla egentligen":
Hulkling och Wiccan - Det börjar bli löjligt nu. Puss pusselipuss puss är vad vi fans förväntar oss nu. Fanart i all ära, men ibland vill man ha det i sin kanon också. Framförallt när det är Jim Cheung som tecknar!

Årets serieskapare:
Asumiko Nakamura - Hon har inte gjort mycket i år pga utbrändhet, men hon är fortfarande bäst.

Årets nykomling:
Kevin Keller - Veronicas nya bästa gaykompis. Från Dan Parents penna och rakt in i våra hjärtan. Nu får han dessutom en egen serie!

Årets sämsta seriefigur:
Våldtäktshundkillen i Generation Hope. Hu!

Bästa seriepodcast: 3 Chicks Review Comics - Jag har bara följt ett par serierelaterade podcasts under hösten, men den här podcasten innehåller de bästa diskussionerna om ämnen som intresserar mig för tillfället.

Årets "men jag skulle ju...":
Läsa mer svenska serier. Skamvrån för mig i år igen. Men nästa år, då minsann!

Årets serieutgivare:
Ordbilder - Återigen, jag är lite partisk, men jag älskar allt de ger ut och det faktum att de strävar vidare i motvind trots den allmänna torkan i den svenska mangautgivningen just nu gör dem ännu viktigare.

Det var en himla massa kategorier och jag skulle nog kunna lägga till fler, men någonstans måste man väl ändå sluta. Det ska bli kul att se hur 2012 blir som serieår och vad bokslutet blir om ungefär ett år. :)

Läsa manga med nya ögon - Mayu Shinjos Ai Ore

2011-11-24T14:50:00.001+01:00

Förslag på ny serie som Mayu Shinjo kan skriva:
"Sluta skriva dålig manga och lär dig att motarbeta
fördomar tillsammans med mig istället."

Det är spännande hur vissa serier man läser som yngre är tidlösa, medan andra förvandlas till en helt annan läsupplevelse när man som äldre och (förhoppningsvis) klokare återvänder till dem några år senare.

Fallet den här gången var Mayu Shinjos manga Ai Ore, eller Ai wo utau yori ore ni oborero (drunkna i mig istället för att sjunga om kärlek). Jag läste en hel del av hennes serier förr, när jag hade en period då jag plöjde en hel drös av de kvinnliga japanska serieskaparna som skrev och tecknade semierotiska serier för den kvinnliga tonårsläsekretsen i Japan. Tidningar som Sho-Comi förknippas mycket med den sortens serier och Mayu Shinjo är genrens drottning.

Shinjo slog igenom med dunder och brak då hon fick en jättehit med den sexiga musikmangan Sensual Phrase, om en ung tjej vars borttappade sångtext hamnade hos sångaren hon i hemlighet var förälskad i, vilket ledde dels till att hon fick jobb som deras textskrivare, dels att hon inledde en superhet romans med honom. Det var hennes oskuld och brist på erfarenhet av kärlek som gjorde hennes texter så lockande för andra tonårslyssnare, tyckte sångaren och försökte in i det sista att hålla sig från att plocka denna oskuld (förgäves förstås).

Sensual Phrase är en sån där serie som nästan alla man pratar med i min ålder i Japan har läst, lite som Boys Over Flowers fast mer förbjudet. Det var serien man läste under täcket med en ficklampa eller med en skämskudde. Det var den generationens Twilight. Den gav upphov till en tecknad TV-serie, en massa CD-skivor, ett TV-spel och mycket annat. Inte konstigt alltså att Sho-Comi ville att Mayu Shinjo skulle fortsätta prångla ut liknande serier om och om igen, vilket hon gjorde för att vara sina redaktörer till lags.

Men till slut fick Mayu Shinjo nog och efter alldeles för många år av slentrianmässig serier hoppade hon av med dunder och brak och började jobba frilans, istället för att ha ett exklusivt kontrakt med sitt förlag som var brukligt. Hon skrev dessutom ett osande blogginlägg där hon berättade allt om före detta arbetsgivaren Shogakukans sätt att behandla sina mangatecknare på, som sände chockvågor inom industrin och fick många andra serietecknare att ta bladet från munnen och bekräfta hennes uppgifter.

Serien som fick Mayu Shinjo att äntligen våga ta detta enorma beslut var Ai Ore. Hon fick påtryckningar om att stoppa in mer sex, sex, sex, vilket hon började vända sig emot för att hon helt enkelt var trött på det. Hon ville skriva något nytt och Ai Ore var det mest udda hon hade fått tillstånd att publicera sedan hon började. Så hon återstartade serien hos Kadokawa istället.

Det är alltså en serie som gjorde stor skillnad och jag vill verkligen gilla den. Jag beundrar Mayu Shinjo för att hon vågade göra upp med hela den japanska seriebranschen och hennes mod att röra om i grytan har sannolikt gjort stor skillnad för andra tecknare. Jag hade hoppats att Ai Ore skulle vara ett steg bort från den våldtäktsromantik som Mayu Shinjo onekligen har en stor del i att ha infört i dagens moderna, tecknade tonårsromanser.

Men Ai Ore är inte en bra serie. Jag läste den första gången för alla dessa år sedan och tyckte inte det var värt att läsa vidare i den. Men jag var på den tiden lite mer härdad för de japanska tjejseriernas genrekonventioner och lite mindre känslig för vissa saker som jag sedan dess har börjat få svårt att bara svälja. Så här kommer en kort lista på vad vi finner i Ai Ore, som gör att jag blir akut illamående av att läsa den:

- Homofobi (Huvudpersonens pojkvän är populär bland sina killkompisar, men uttrycker regelbundet homofobiska åsikter som att deras känslor är äckliga och onaturliga)

- Heteronormativitet och nedvärderande av lesbiska relationer som "inte riktiga på grund av bristen av killar" (Huvudpersonens pojkvän anser att hon aldrig har kysst någon "på riktigt" eftersom hon bara har kysst andra tjejer innan honom. Hennes nära relation med sin bästa kompis avfärdas som "inte riktig kärlek")

- Transfobi (Huvudpersonens pojkvän uttrycker avsky inför tanken på att ha på sig kvinnokläder och är mycket noga med att påpeka hur mycket han lider när han på eget bevåg gör det för huvudpersonens skull)

- Föräldrar som mobbar sina barn (Mamman till huvudpersonen uttrycker förakt och avsky inför hennes behov av att klä sig i killkläder)

- Våldtäkt som kontrollmedel (Huvudpersonen hotas regelbundet med våldtäkt och kontrolleras av sin kille till den milda grad att han övertalar sina vänner att våldta andra tjejer som hotar henne)

Det bör påpekas att det finns många som uttrycker motsatta åsikter till ovanstående. Tjejerna på huvudpersonens skola älskar henne innerligt och idioliserar henne som "manligare än riktiga män" (dvs de anser att den perfekta killen är en tjej som beter sig som en kille). Hennes lillasyster är dessutom oerhört stolt över sin storasyster, som är stiligast i hela stan, och vill gärna vara ute tillsammans på stan när storasystern har sina killkläder på sig. Det finns även scener som, om de bara inte hade varit med i samma serie som ovanstående exempel, kunde ha tolkats som exempel på intressanta sätt att vända på könsroller och samhällsförväntningar på sådana.

Men i kontrast med hur andra karaktärer konstant ifrågasätter huvudpersonen, hennes känslor och hennes livsstil som onormala och "något som förr eller senare kommer gå över" så blir det en fruktansvärt obehaglig upplevelse att läsa den här serien. När sedan våldtäktsscenariot ovanför dök upp fick jag personligen nog.

Tyvärr är den här sortens inslag i japanska serier ganska vanliga. I brist på en aktiv diskussion om inklusivitet och jämställdhet har HBTQ-relaterade inslag under 90-talet och framåt allt oftare börjat användas som en pikant delalj eller som ett enkelt medel för att försätta huvudpersonen i ett visst ljus.

I Ai Ore är det tydligt att scenarierna som målas upp ovanför ska bidra till att förändra vårt intryck av huvudpersonen. Först framstår hon som stark och beundransvärd, men ju mer vi läser desto mer framstår allt som tidigare känts som tecken på styrka istället som skyddsbarriärer som hon rest för att dölja sin inre osäkerhet, dålig självkänsla och svaghet. Hon tar på sig sin manliga identitet likt en maskeradkostym, men utan den är hon inte alls samma starka personlighet, utan försvarslös.

Det visas allra bäst när en av hennes pojkväns skolkompisar tar av hennes skjorta mot hennes vilja och blottar hennes underkläder. Hon blir helt passiv och kan inte försvara sig alls, trots att hon är både större och sannolikt starkare än killen som begår övergreppet. Hennes kvinnlighet blir alltså något som gör henne försvarslös, när "rustningen" tas av.

Nästan ännu värre är hur huvudpersonens pojkvän utnyttjar hennes svagheter till att sätta press på henne och försöka tvinga till sig sex. Han kliver över hennes gränser gång på gång och rättfärdigar sitt handlande med att hon är för svag för att säga nej. Detta förklaras längre fram i serien med att han själv har utsatts för övergrepp som yngre och numera överkompenserar, men det känns mest som en ursäkt för att ha med tvångsscener.

Nej, det här är ingen serie som jag tycker att någon ska läsa, allra minst unga flickor i åldern där de själva funderar över den här sortens frågor om sex och identitet. Det är svårt att tro att jag inte såg allt detta förut, vid den tidigare läsningen, så jag antar att jag helt enkelt bara blundade för det eller var för luttrad av att ha läst för många liknande serier. Kräkigt är bara förordet.

För betydligt mycket mer djuplodande artiklar om sex, genus och sexualitet i manga hänvisar jag till mina bloggkollegor på Robots in Tutus, som är mycket mer insatta i seriehistorien på den tiden då man i shoujoserierna använde transexualitet på ett lite mer eftertänksamt och utforskande vis än den plumpa framställningen man finner i Ai Ore. De höll ett utmärkt föredrag på BLYG som jag hoppas resulterar i ännu fler artiklar på deras blogg. ;)

Marvel, jag hatar er så mycket just nu - Om hur man alienerar sina nya läsare

2011-11-19T23:15:00.001+01:00

Marvel, WTF?!!!

Ibland känns det som om allting jag skriver handlar om vad jag inte gillar med serier, och det gör mig ledsen för jag älskar ju att prata om saker jag gillar och berätta om varför de är så himla bra. Det var ju trots allt därför jag startade den här bloggen för några år sedan. Det räckte inte med de recensioner och artiklar som jag skrev för andra, utan jag behövde få en plattform där jag själv bestämde vad jag skulle skriva om, så att jag hela tiden skulle kunna skriva om det där allra, allra bästa som kanske bara jag hade hittat än så länge.

Men sedan några dagar är jag på ett osedvanligt gnälligt humör, och en av anledningarna till det är Marvel. För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig ju för att inte bara vara en mangaläsare, utan försöka återvända till mina serierötter och lägga till andra serier på menyn. Och efter det har det varit besvikelse efter frustrerad besvikelse. I get it, det är ett medium med problem, mycket mer konkurrens mellan titlarna och färre som läser. Men allvarligt talat, man börjar få svårt att ta vissa serieutgivare i USA på allvar ibland.

Det som verkligen fick bägaren att rinna över den här gången var nyheten om att Marvel har lagt ner sina marginella titlar, de där som avvek lite från snittet eller kanske satsade på att göra saker annorlunda. Mest sved nedläggningen av X-23, dels för att jag lyckades hoppa på X-23 medan serien fortfarande var nystartad, men framförallt eftersom jag just hade tagit beslutet att fortsätta följa serien trots en svag berättelseark de senaste månaderna.

Jag var säkert inte den enda som stödde titeln just för att det var både kvinnlig antihjälte + kvinnlig manusförfattare (och ofta kvinnliga tecknare som Sana Takeda) och man inte ville att Marvel skulle sluta satsa på sådant. Dessutom har tidigare bitar av serien varit oerhört bra. Lius idé om att låta Laura få lämna övriga mutanter bakom sig och tillsammans med sin mentor Gambit resa runt i USA för att försöka finna sig själv, eller kanske snarare sin själ, har verkligen funkat för mig. Det har varit lätt att relatera till Lauras problem och känna medkänsla för hennes personliga problem med självskadebeteende och bristande tillit till sina medmänniskor, resultatet av hennes uppväxt som Wolverineklon tränad för att döda utan känslor. För att vara en kvinnlig karaktär deriverad från en manlig dito blev hon ovanligt välskriven i Lius regi.

Marvel passade även på att lägga ner Daken Dark Wolverine, en serie som jag brukade älska men numera inte prenumererar på. Det märkliga med just fallet Daken är att serien fick en hel drös med nya fans efter att den bytte författar- och tecknarteam, medan många av dem som hängt med länge droppade av allt eftersom det nya gänget körde serien rakt ner i toaletten utan att spola först. Men oavsett om man gillade serien bäst före eller efter Rob Williams horribelt utförda "Entourage-treatment" (vilket inkluderade att man frångick hela Lius och Ways subtila uppbyggnad av karaktären genom att låta Daken ligga med en illa förtäckt "Maverick" och därefter för första gången förälska sig, självfallet i en fager dam med psykopatiska drag för alla vet vi ju att man inte är bög om man ligger med killar, bara om man faller för dem, ergo: Daken är inte "one of those queers").

Nåja, i fallet Daken är det alltså kanske snarare en mercy killing än något annat, men om jag hade varit en av de läsare som alltså äntligen kände att de kunde relatera till karaktären (hur nu det är möjligt, med tanke på hur taffligt den blev skriven mot slutet, för jag överdriver inte när jag säger att det åsamkade mig fysisk smärta att försöka läsa eländet innan jag med tungt hjärta tog beslutet att avsluta prenumerationen) skulle jag nog vara oerhört besviken just nu.

Nu återstår väl bara att de gör sig av med den fabulösa serien X-Factor, som säljer på tok för dåligt i perspektiv till hur konsekvent briljant den är, och om de gör det kommer min tidningshög bara ha Avengers Academy och Avengers: The Children's Crusade (miniserie med Young Avengers som tar slut i december) kvar i sig. Det är mer än sorgligt, med tanke på att det var just dessa "marginella Marvelserier" som fick mig att prenumerera på lösnummer för första gången sedan jag följde Card Captor Sakura från TokyoPoop för en i mitt fall tredjedels livstid sedan.

Nåja, ett litet ljus i mörkret är att karaktären X-23 ska vara med i Avengers Academy, som för övrigt även ska husera alla unga superhjältar (inklusive Runaways) framöver. Jag anar att hon ska ta över som lärare, med tanke på att halva lärarkåren har slutat vid det här laget. Ett superhjältedagis, helt enkelt. Där placerar vi alla kidsen och tweensen. Eller något. Jag vet allvarligt talat inte hur de tänker på Marvel. Antagligen tänker de inte så mycket alls.

Spekulationer bland fansen rör sig kring möjligheten att Marvel tänker göra en omlansering av sina serier à la DCnU framledes, och det finns ju trots allt en planerad Marvelhändelse till våren, så nog känns oddsen för detta märkligt höga. Under tiden får jag väl läsa mina Batwoman, Batgirl och kommande tillskottet Wonder Woman och fälla en tår för X-23, som i Marjorie Lius regi under mer än ett år har varit en av mina favoritserier i högen varje månad.

Jag kommer dessutom passa mig jääävligt noga för att fastna för några Marvelserier i fortsättningen. :(

Kortrecensioner #2: Kort och gott om några DCnU-serier

2011-11-14T22:00:00.003+01:00

I brist på tid att göra utförliga recensioner, och det faktum att det dels redan finns en miljard recensioner av serierna i nylanseringen (och då rundar jag neråt), dels att jag redan ligger långt efter då #3 av serierna håller på och säljs för fullt just nu, så kör vi en kortis om varje serie som jag provat på hittills. Jag kan dock sammanfatta redan nu att jag hittills är väldigt nöjd och för tillfället ser mer fram emot varje nytt nummer av dessa DC-serier, än många andra serier som jag prenumererar på. Nytt och fräscht helt enkelt, med en massa upptäckarglädje.

Batwoman #1-2
För: Självständig superhjälte som inte står i Batmans skugga (vilket gör det lite löjligt att hon måste ha sitt namn derriverat från honom och uppenbart bara en försäljningsgimmick). Bra inställning till den sidekick hon tränar upp. UNDERBARA teckningar med närmast magisk sidlayout. Klarar både action och lugnare partier. Välskriven HBTQ-karaktär med mainstreampotential. Av alla förstanummer jag läste var Batwoman den serie som bäst lyckades undvika fällan att bli en alldeles för utdragen introduktion. Fort in i storyn men utan att man kände sig utestängd som ny läsare.

Emot: Inget ännu.

Batgirl #1-2
För: Självständig superhjälte som efter lång tid av handikapp har svårt att anpassa sig till ett liv som rörlig. Plus för att hennes återkomst som brottsbekämpare inte går allt för smidigt, men utan att Barbara verkar svag. Bra balans av tvivel och jävlaranamma. Teckningarna är dynamiska och lätta att följa med i.

Emot: Trots snygga bilder varierar åldern på Barbara hejvillt i framförallt #2. Ibland ser hon vuxen ut, ibland knappt fjortis. Lite inkonsekvent på det planet alltså. Lite halvtafflig förklaring till varför hon inte längre sitter i rullstol (läkande magi eller mirakel, jaha ja).

Swamp Thing #1-2
För: Snygga teckningar, lätt att komma in i trots mycket bakstory (läste delar av den äldre serien när jag var yngre, men det räcker med en generell bild av vad Swamp Thing är, allt förklaras väldigt väl i denna nya serie), snygga naturskildringar. Svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa, ger definitivt mersmak.

Emot: Sidlayouten gör läsordningen lite förvirrande ibland, men när man väl kommer in i det blir det väldigt läckert.

Animal Man #1
För: Familjeperspektivet är spännande och jag ser fram emot att få se hur det går med tvisten på sista sidan. Snygga, lite märkvärdiga teckningar. Lätt att identifiera med huvudpersonens motivation. Impulsköp som definitivt slog väl ut.

Emot: Inget ännu.

Justice League Dark #1-2
För: Bra med jämn balans mellan kvinnor och män i teamet. Flera av mina favoritkaraktärer från Vertigo i en och samma tidning. Cool Zatanna. Kul scen där Dove dumpar Deadman. Hoppas innerst inne på att Shade ska ragga upp Constantine igen, det skulle höja mitt betyg rejält. ;)

Emot: Småsnurrigt. Verkar löst bygga vidare på händelserna i den lätt flummiga Flashpoint: Secret Seven. Än så länge mest bara setup, så det är svårt att avgöra seriens kvaliteter efter bara ett par nummer. Lite för seg i starten alltså, samt lite för många karaktärer i ett och samma nummer. Jag ska dock ge serien en chans att komma igång tänkte jag. Anar att det finns viss risk att Milligan kommer att favorisera Shade och ge lite för mycket utrymme åt honom och hans besatthet av en viss död exflickvän. Zatannas högklackade stövlar (när hon åker hoj, allvarligt, vem är så dum?) var också ganska löjliga.

The Fury of Firestorm #1
För: Inledningen om de två killarnas fientliga inställning till varandra och varför bråket uppstod var spännande och tog upp ett flertal heta potatisar utan att tveka. Bra dialog (troligtvis Gail Simones förtjänst). Potentiellt bra kvinnlig bikaraktär.

Emot: Så fort Fury dök upp dog mitt intresse för att läsa vidare. Halvt minus för överdrivet ondskefulla skurkar och lite väl mycket "icke-serieaktigt våld" som fick serien att kännas ganska obehaglig. Tror inte jag fortsätter med denna om jag inte hör väldigt positiva saker om den från folk vars smak jag litar på.

Serierecension: Den glädjelösa ön

2011-10-30T15:25:00.000+01:00

Gillar du omslaget kommer du sannolikt även gilla innehållet.

Den glädjelösa ön (L'ile sans sourire) är ett tecknat seriealbum, med manus och teckningar av spanjoren Enrique Fernandez, som intressant nog till en början gavs ut i Frankrike och först därefter i serieskaparens hemland. Serien belönades även med silverpriset när 4th International Manga Award presenterades i januari i år. Serien ges ut på svenska av Ordbilder.

Albumet, som ser ut att vara uteslutande tecknat och färglagt på datorn, har en närmast filmisk känsla med tydlig inspiration från Miyazakis animerade film Prinsessan Mononoke. Glädjande nog är inspirationen bara just det: inspiration, som Fernandez gör något alldeles eget med. Han målar upp en sagolik historia där bilder och berättelse smälter samman tills det knappt går att skilja seriens olika byggstenar från varandra, precis som jag tycker att en bra serie ska vara. Det är den sortens organiskt serieberättande som man får från väl sammansvetsade författar- och tecknarteam samt från serieskapare som klarar av att göra både manus och tecknande själva. Teckningsstilen är ofta ganska överdriven, med ansiktsuttryck som tagna ur en karikatyrtecknares skissblock, men det känns varken malplacerat eller överdrivet i sammanhanget när man väl har vant sig. Framför allt ger det en intressant kontrast till de mer finstilta och svårformulerade känslorna i serien.

I berättelsens centrum står Milander Dean, en murrig och dyster geolog med en praktfull mustasch, och en ung flicka, Elianor, som vuxit upp på ön och vars far befinner sig till sjöss. Milander bär på sorgen efter de nära och kära han har förlorat och drar sällan på smilbanden, trots att Elianor gör sitt bästa för att få honom att le medan hon hänger honom i hasorna. Elianor är en sprudlande, färgsprakande liten flicka, vars livsglädje sticker ut bland de i övrigt dystra och ofta försupna öborna, och hon vill gärna dela med sig av sin glädje. Med det unga barnets klarsyn sätter Elianor fingret på roten till Milanders problem, men det gör honom bara arg; hennes oändligt muntra syn på livet provocerar honom till den milda grad att han till slut försöker få henne att inse att verkligheten sällan har ett lyckligt slut. Serien, som även innehåller övernaturliga inslag, mynnar ut i en krock mellan geologens svårmod och dystra livssyn, och den unga flickans sköra framtidshopp och livsnjutande inställning, med spännande och intensiva resultat.

Den glädjelösa ön är en blandning av äventyrsserie och livsfilosofiska grubblerier, med märkvärdiga teckningar som får mig att skratta och rynka på näsan om vartannat. Jag kände medan jag läste hur jag verkligen sögs in i den drömska berättelsen. Det här är något av det mest spännande jag har läst på länge och gör mig nyfiken på om det finns andra spanska serieskapare som är lika intressanta som Fernandez. Jag skulle gärna se en kort tecknad film baserad på seriealbumet, för den känns bitvis nästan som ett avancerat bildmanus till en Ghiblifilm. Jag skulle närmast beskriva seriens om en blandning mellan Shaun Tans fantastiska världar och naturmystiken i Hayao Miyazakis film Prinsessan Mononoke. Gillar man serien kan jag även rekommendera Joe Kelly och J. M. Ken Niimuras I Kill Giants, som i ton och känsla har en del gemensamt med Den glädjelösa ön.

Förhandstitt via Shazam.se

Bildspråk: 8

Karaktärer: 8

Mystiska varelser: 7

Färglatt: 7

Filosofiskt: 7

Magiskt: 9

Gör om, gör fel - En diskussion om DCnU

2011-10-08T18:35:00.001+02:00

Jason och Roy är numera buksvågrar med Nightwing.

Det här inlägget borde jag egentligen ha skrivit redan för ett par veckor sedan, men jag ville vänta lite och se hur debatten om DCs nylansering av sina superhjältar utvecklade sig. För er som inte har hängt med, är höstens stora serienyhet i USA att superhjälteförlaget DC bestämde sig för att göra en så kallad “reboot”, en nylansering av hela sitt serieuniversum. Det är inte första gången de gör detta; då och då använder man crossovers (som t.ex. Infinite Crisis) för att göra större förändringar i det serieuniversum man har till godo. Den stora skillnaden den här gången är att man utgett sig för att göra större förändringar än tidigare, i ett försök att verkligen modernisera superhjältarna och göra dem tillgängliga för en större publik. Man har även sagt sig specifikt vilja öppna upp för helt nya målgrupper, dvs alla som inte räknas in i beskrivningen “man, 18-34, vit, heterosexuell”.

Så hur gick det? Än så länge är åsikterna blandade. Nu har alla de första numren av de 52 serierna som skulle inleda nylanseringen stötts och blötts på forum och seriesidor, och åsikterna går som vanligt isär om det mesta. Det jag specifikt har intresserat mig när jag följt debatten är hur minoriteter porträtteras, samt hur kvinnoskildringarna ser ut, eftersom det intresserar mig både som serieläsare och på ett personligt plan. Här har några av serierna varit oerhört polariserande, men många av dem har gett upphov till en debatt som jag anser är nyttig för hela seriebranschen att ta del i och dra lärdom av.

Innan jag går in på de specifika diskussionerna kan jag konstatera att DC framför allt har lyckats på ett plan: Att väcka uppmärksamhet och bli omtalad. Jag har sällan sett så många mainstreammedier skriva och rapportera om superhjältar som i denna nylansering (utom möjligtvis när Batman "dog" för några år sedan). Här får DC plus i kanten. De tycks även ha fått en bra start på försäljningen, med finfina försäljningssiffror på framförallt kända serier som Justice League, Action Comics och Batman. De lanserade även digital försäljning av alla nya serier samma dag som de tryckta pappersversionerna dök upp i seriebutikerna. Det ska bli intressant att se hur det försöket slår ut för DC, eftersom jag personligen anar att det i princip inte är samma läsare som handlar pappersserier, som passar på att kika i Comixology. Kanske är det just via läsplattorna som DC verkligen lyckas hitta sin nya publik, som alltså med den nya “samma dag-publiseringspolicyn” får en chans att söka upp och läsa serierna medan de fortfarande talas om på nätet. Om succén kommer att hålla i sig återstår att se, men förhoppningsvis tänker DC längre än till nästa bokslut.

Men huvudpunkten i min artikel är alltså inte att räkna nylanseringens succé i försäljningssiffor, utan i hur inkluderande DCs nya serieuniversum, även kallat DCnU (DC new Universe), har blivit. Redan när DCnU utlystes började många läsare uttrycka farhågor, och när de fick detaljerna blev de inte lugnare. Det första som märktes var en markant minskning av antalet kvinnliga serieskapare. När fansen försökte påtala problemet möttes de av oförstående attityder och direkt avfärdande från DCs representanter. Det hela kuliminerade i att en ung mamma, lite symboliskt utklädd till unga superhjältemamman Stephanie Brown, som var Batgirl i dåvarande DC, med sin dotter i släptåg grillade DCs konventsrepresentanter under seriepanel efter seriepanel under San Diego Comic Con (SDCC). Folk reagerade på DCs attityd och avfärdande av hennes frågor som om de vore oviktiga, och rapporter om panelerna spreds som en löpeld på internet. Det togs bland annat upp av DC Women Kicking Ass, som gjorde en intervju med vår Batgirlutklädda hjältinna. Efter ett tag blev DC tvungna att göra ett uttalande, och lovade att de var dedikerade till att få in fler kvinnliga serieskapare i sina serier, samt trolla fram de mystiskt försvunna kvinnliga superhjältarna, som dittills hade lyst med sin frånvaro i DCnU. Många hade bland annat undrat över varför alla gamla Robin skulle vara kvar, med sin Robin-bakgrund intakt, medan enbart en Batgirl numera återstod (Barbara Gordon, f.d. Oracle).

Det uttrycktes även farhågor om bristen på HBTQ-karaktärer och karaktärer utanför den vita majoriteten. Här gavs det inte några raka svar, men åtminstone två av de nya soloserierna skulle ha huvudpersoner som inte var vita och Batwoman, som är lesbisk, skulle äntligen få sin nya soloserie, efter drygt ett års upprepade förseningar. Man skulle även plocka in ett par homosexuella manliga karaktärer samt en mörkhyad kvinna från numera nedlagda Wildstorm, ett alternativt serieuniversum som skulle införlivas i DCnU. Det var inga representativa mängder, men det var åtminstone något, konstaterade läsarna. Däremot var det många som vände sig mot att DC gjorde uttalande om att deras DCnU var skapat för att ge dessa minoriteter större plats i rampljuset, när folk redan hade konstaterat att antalet minoritetskaraktärer var betydligt mindre än vad det hade varit innan nylanseringen. Det klingade inte helt oväntat en smula falskt i folks öron.

Så vad blev resultatet? Problematiskt. Många har skrivit om varför. Läs framförallt gärna Laura Hudsons utmärkta artikel som komplement till min. I det här inlägget koncentrerar jag mig för enkelhetens skull främst på problemen i serierna, medan jag kommer att poängtera positiva inslag i mina serierecensioner allt eftersom de publiceras på bloggen.

Catwoman vs Huntress - Hur man introducerar en kvinnlig karaktär på rätt sätt En av de saker som upprörde folk mest var hur Catwoman, tveklöst en av de mest ikoniska kvinnliga karaktärerna från DCU, presenterades i DCnU. Catwoman är en sexig karaktär, så att skildra henne som detta är för de flesta läsare självklart. Problemet för många var istället att hon definierades i för hög grad av sin relation med Batman, samt att det var ett uttryckligen objektifierande (manligt) perspektiv i teckningar och berättelse. Kritiken blev till viss del felaktigt rapporterad i vissa artiklar, där man misstog vad som upprörde och trodde att det var inslagen av sex och halvt nedhasade catsuits som skavde mest. Men problemet ligger snarare i den dubbla standarden som finns i DCnUs första 52 nummer för hur de kvinnliga och manliga superhjältarna skildras. Många läsare vill se sina hjältinnor introduceras med fokus på deras styrka, snabbhet och intelligens, men det de får är allt som oftast blottade stringisar och halvt uthängande bröst. I previewsidorna till Catwoman #1 hittar vi faktiskt just styrka, snabbhet och intelligens, men det är också svårt att blunda för att de första sidorna i serien aldrig skildrar hennes ansikte, utan lägger fokus på hennes röda, blottade BH, samt hennes välsvarvade bakdel. Det blir lite väl mycket, och med tanke på att seriens omslag är lika avslöjande undrar man till slut om Catwomans sexiga kropp är det enda DC har tänkt sälja serien med? För i så fall anar jag att många läsare, som aldrig har läst den här sortens serier förut, kommer att låta bli att prova på den. Rikard på Shazam.se kom fram till ungefär samma sak, så läs gärna hans recension.

För att verkligen understryka att ja, den här sortens omslag och inledningssekvenser kan göras lika bra om man väljer att fokusera på något annat än blottade underkläder, så vill jag dela med mig av denna utmärkta preview av miniserien om Huntress, som Marcus To (en sedan tidigare stor favorit bland kvinnliga superhältefantaster) har tecknat. Jämför gärna med Catwomans preview. Huntressbilderna sänder ett helt annat budskap, utan att på något sätt göra henne till en pryd, osexig kvinna. Huntress är helt klart sexig, men hon definieras inte av detta. Hon skildras inte heller genom en (manlig, heterosexuell) blick, som klipper av hennes ansikte likt Catwomans inledning, utan som en stolt, stark kvinna som är helt i kontroll över sig själv och sin kropp. I och med att hon kontrollerar sin kropp, kontrollerar hon även hur vi läsare ser på henne. Det är en milsvidd skillnad mellan dessa två seriers inledning. Jag planerar att köpa första numret av Huntress och det är helt och hållet denna utmärkta previews förtjänst (framför allt Marcus Tos).

För att återvända till problematiken med Catwomans första nummer, dök det även upp kritik mot att Catwoman behöver legitimera sin roll i DCnU genom en snabbis med Batman redan i första numret. Återigen missförstod många kritiken och trodde att problemet folk upplevde var det faktum att det förekommer sex i serien. Visst förekom det kritik även på dessa grunder, varav vissa artiklar var mer relevanta än andra, men i princip tycks kvinnliga läsare snarare vara mer intresserade av att se inslag av sex i sina superhjälteserier än manliga läsare, förutsatt att det skildras på ett bra sätt. Många älskar, som jag, Catwoman och Batmans antagonistiska relation. som verkligen kommer till liv på grund av deras sexuella dragning till varandra. Problematiken ligger snarare i att detta var början av en helt ny serie. Läsarna hoppades få se sin favoritkaraktär etablerad som en egen person, med egna äventyr och ett eget liv, innan Batman oundvikligen dök upp. Jag önskar personligen att de hade väntat till åtminstone tredje numret, kanske till och med ännu längre, innan Catwomans katt-och-råtta-romans med Batman blev aktuell. Det är även viktigt att påpeka att (mig veterligen) dök inte Catwoman upp i första numret av Batman. Signalen det skickar är att vår fladdermushjälte inte behöver legitimera sin roll i vare sig DCnU eller i sin egen tidning genom att ha sex med Catwoman, men det behöver däremot Catwoman. Hans roll i hennes liv är därmed redan etablerat som viktigare än hennes roll i hans, något som vi väl kan enas om är en ganska sliten och omodern kliché. Det hade varit enkelt att undvika den sortens implikationer och en onödig miss av DC.

Red Hood and the Outlaws - Subjekt eller objekt?

Den mest problematiska serien som släpptes var dock tveklöst Red Hood and the Outlaws. Om man rent objektivt tittar på serien, tycks DC ha tagit en sexuellt frigjord, kärleksfull och sexig kvinnlig utomjording och gjort henne till en utomjording som inte kan minnas sina gamla sexparterns, som inte ser sex som en kärleksfull handling och som kronan på verket skildras helt och hållet ur ett manligt (grod)perspektiv. Gräver man lite på djupet kan man ana att detta är en del av kommande karaktärsutveckling, men faktum kvarstår att man måste läsa ganska rejält mellan raderna för att komma fram till denna slutsats. Vi ska prata lite om vart problemet har uppstått här nedan.

Om vi börjar med teckningarna har många noterat att Starfire poserar i panel efter panel. Det i sig är inte något underligt; superhjältar som poserar är ABC i "Hur man lär sig teckna superhjältar." Det problematiska med detta är snarare att Starfire inte poserar för killarna i serien. Hon struntar tydligt i vem som tittar på henne och hon är säker i sig själv nog att veta vem som har kontroll över hennes kropp – hon själv. Här stämmer hennes attityd överens med hur hon tidigare har skildrats, enligt vad jag kan avgöra. Men det finns en tydlig så kallad ”manlig blick” i hur serien är tecknad, vilket gör att resultatet blir att Starfire konstant poserar för läsaren. Jag hade samma problem med teckningarna i mangan Air Gear, som jag jobbade på som översättare, där man tydligt såg att tecknaren avsiktligt valde vinklar och perspektiv för att få in maximalt mycket bröst, rumpa och skrev i sina karaktärer. Som kvinnlig serieläsare kan jag känna mig illa berörd om den sortens teckningsval är alltför uppenbart i serien jag läser, framförallt eftersom männen i serierna sällan sexualiseras i samma grad (onaturligt biffiga, ja, överdrivet sexigt poserande, nej). Det är tråkigt att se Starfire ”låsas fast” i serien manliga blick, för det förminskar hennes aktiva roll som en av seriens tre huvudpersoner och gör henne istället till ett tittobjekt.

I kombination med hur serien är skriven i detta första nummer och hur de två manliga huvudpersonerna pratar sinsemellan om Starfire i dialogen, blir resultatet att Starfire inte känns som en huvudperson alls. Jason och Roy diskuterar Starfires sexuella aptit och brist på intresse för meningsfulla relationer och gör sedan en mental high five över vilken tur de har haft. Jag kan utläsa i Starfires dialog att hon själv känner kontroll över sin sexualitet och är mycket noga med att påpeka det för sina sexpartners. Men i kombination med hur Jason och Roy beter sig, känns det som om de utnyttjar det faktum att Starfire säger sig sakna känslor, inte verkar ha något närminne och beter sig som en robot som bara tänker på sex. Man börjar undra om hon ens njuter av sex, med tanke på hur kliniskt och avslaget hon i förbifarten ”förför” Roy, som just har sluppit ut ur fängelset. Hon följer annars Jasons order under striderna och spränger stridsvagnar åt honom (Starfire är det tunga artilleriet i serien). Mellan strider och sex poserar hon mest på stranden. Hon får ytterst lite plats i rollen som berättarröst i serien och alla samtal där hon deltar känns vinklade så att Roy eller Jason är den som läsaren ska identifiera som seriens röst. Hon har inga samtal med killarna som inte handlar om antingen att spränga saker i luften eller ha sex. Ett slags vapen som man även kan ha kravlöst sex med? Inga såna där jobbiga känslor och relationer att krångla med? Inga krav från klängig flickvän? High five!

En tråkig reaktion som tyvärr kom från flera olika håll när det här första numret började säljas var något som kallas för ”slut shaming.” I princip går det ut på att man kritiserar och förminskar kvinnor med stor sexuell aptit och (oftast) många sexuella relationer. Det bygger på att det finns en dubbelstandard i vår kultur, där män kan göra samma sak och applåderas för deras manliga virilitet, medan kvinnor som gör samma sak ses som skadat gods och anses förlora i värde. Det är en tråkig reaktion, men den kommer likt ett brev på posten både från manliga och kvinnliga fans i den här sortens sammanhang. I det här fallet tror jag dock att många som drog till med att ”Starfire shouldn’t be a slut”, egentligen var upprörda över att hon numera var en sexbot, jämfört med den kärleksfulla, varma karaktär de var vana vid från gamla DCU. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad problemet egentligen är, och här tycks många ha dragit till med "slampa = dåligt" för att det var det enda sättet de kunde sätta ord på sina känslor. Men ännu mer troligt är att det är ett tecken på att den kvinnliga sexualiteten fortfarande inte är riktigt frigjord i superhjälteserierna. Den dag Starfire kan ha flera sexpartners utan att bli kallad för slampa är den dag vi verkligen har börjat nå jämställdhet på riktigt, även i vår populärkultur.

För att visa hur Starfire kunde ha behållit sin öppna inställning till sexualitet, men utan att helt radera hennes tidigare kärleksfulla framtoning, skrev en bekant från deviantArt om seriens dialog för att reflektera detta. Vanligtvis brukar jag inte länka sidor med mer än ett fåtal seriesidor scannade, men jag tyckte att hennes version av Starfire var väldigt bra och även gjorde de objektifierande teckningarna betydligt lättare att svälja. Hon har även plockat bort sexismen från killarnas håll, vilket nästan är ännu viktigare för mig som läsare. Bilden till vänster kommer från Rattsus version.

Scott Lobdell, som skrev detta kritiserade seriemanus, har i konversation med fans sagt att Starfires sätt att agera är ett tecken på bakomliggande trauman, och att alla tre huvudkaraktärer är lika trasiga. Det anar man om man läser mellan raderna i serien och jag både hoppas och tror att anledningen till Starfires känslokalla framtoning avslöjas i kommande nummer av serien. Jag är framför allt glad att höra att Lobdell är mer upprörd över att upprörda läsare (både män och kvinnor) ägnar sig åt slut shaming, än åt recensioner och artiklar där serien diskuteras (trots att vissa artiklar gjort ganska grova, omotiverade påhopp på Lobdell som person). Men det ursäktar inte vare sig hur serien är tecknad, eller hur omoget och pubertalt killarna i serien behandlar och kommenterar Starfire. Det känns inte som en jämlik trio, utan som två killar med en sexig brutta. Och om det inte var Lobdells intentioner så ska han kanske fundera lite över varför folk uppfattade det som sådant, innan han skriver sina seriemanus i fortsättningen.

Jag nämner i stycket om Voodoo nedanför hur lätt det är att vara rasistisk eller sexistisk omedvetet, som en följd av bristande insikt i jämlikhetsdebatten, och jag tror att Lobdell är ett klockrent fall av goda intentioner som råkat falla i denna fälla. Han har tidigare fått positiva reaktioner för sin skildring av Superboy, samt för sina planer på att introducera en homosexuell superhjälte, Bunker, i Teen Titans. I samband med det sistnämnda visade han tydligt att han tar behovet av HBTQ-karaktärer i mainstreamserier på allvar. Han punkterade även en dammig, gammal superhjälteklyscha om hur en homosexuell superhjälte måste vara för att fansen ska acceptera honom (en läsare ska i princip aldrig behöva tänka på att en favoritkaraktär är gay, vilket faktiskt är en form av homofobi). Jag har fortfarande mitt förtroende för Scott Lobdell intakt (inte för att jag kände till särskilt mycket om honom innan Red Hood and the Outlaws, men ändå) och tror att han kommer att styra upp problematiken med tiden. Men detta innebär fortfarande att han och andra serieskapare både kan och måste lära sig av det som har hänt. Så svårt är det inte att sätta sig in i vad läsarna vill få ut av en serie vad gäller inklusivitet och jämställdhet.

DCs svar på hela “uppståndelsen” gjorde för övrigt folk om möjligt än mer förtretade, då de lyckades missa poängen fullständigt och, i vad som möjligtvis är ett försök att punktera debatten, skickade ut ett tweet om vikten av att kontrollera åldersgränsen på serierna innan man lät sina barn läsa dem (efter ett inlägg på en mainstreaminriktad sajt där en mor lät sin Starfireälskande dotter läsa utdrag av serien och kommentera på förändringen i karaktären). DC Women Kicking Ass hade det bästa svaret på detta villospår i diskussionen. Jag tyckte även att det var tråkigt att även DC rapporteras ha reagerat på att "Starfire har blivit en slampa" när de diskuterat serien, för det var som jag förklarat ovanför inte hennes sexualitet som var problemet.

Voodoo - Om inre vildar och omedveten vardagsrasism
The Voodoo problem är ett fantastiskt bra inlägg på scans_daily, som satte fingret på en problematik i hur färgade seriefigurer skildras. Här tar artikelförfattaren, en färgad kvinna som tog chansen att köpa en serie med en kvinnlig afroamerikan (tror jag, wiki ger inga svar här) i huvudrollen, upp den gamla klichén som fanns hos folk om de afroamerikanska individernas inneboende vildar/monster, och sätter det i samband med att Voodoo inte kan kontrollera sin rädsla när hon kände sig hotad i seirien, utan mot sin vilja dödar personen som hotar henne. För mig blev det en aha-upplevelse att läsa hennes artikel, för jag inser nu att jag har stött på samma utnötta nidbild i många andra verk, varav många är sådant jag läst som barn.

Jag läste denna artikel i samband med Patrik Lundbergs utmärkta krönikor om vardagsrasismen som svenskar med asiatisk bakgrund utsätts för i Sverige. Det är många paralleller mellan dessa i de poänger de båda artikelförfattarna gör om hur rasism ofta är så inbakat i vårt tänkande, att vi inte ens märker det. Men den som rasismen och fördomarna riktar sig mot gör det. Många sårar utan att veta om det. Så vad händer när man påpekar detta för folk och ber dem tänka på vad de säger och gör? Reaktionerna på Patriks krönika är så oerhört talande för till vilka längder folk är beredda att gå för att försvara sina fördomar. Hur påverkas mitt liv av att Fazers kinapuffar inte har asiatiska klichébilder på sina förpackningar? Inte ett dugg. Kan jag leva utan en glass som heter ”Nogger black”? Absolut. Har jag ett starkt behov av att lära mina barn barnkammarramsan ”Pappa kines, mamma japan, stackars lilla korean”, som min hitflyttade japanska väninna tvingades höra om och om igen från okänsliga bekanta med barn? Nej, jag kan lära dem andra barnkammarrim som inte bygger på gamla rasistiska fördomar. Men för dem som har påverkats negativt av den sortens vardagsrasism som dessa exempel bygger på, för dem kommer det att göra en stor skillnad att jag gör denna minimala uppoffring.

Och detta är egentligen allt jag behöver för att tänka över hur jag själv har ställt mig till den sortens förtäckta vardagsrasism. Jag kan förstå om folks första ryggmärgsreaktion, både vad gäller artikeln om Voodoo och Patriks krönika och deras utpekande om sociala blinda fläckar, är att bli upprörda. Man skäms kanske lite över att man inte har tänkt på det förr. Kanske minns man situationer där man själv kan ha framstått som en okänslig knöl. Förmodligen har man inte ens tänkt på saken ur det perspektivet förut. Men om inte nästa reaktion är att fundera på varför och kanske söka information om varför folk blir upprörda, utan istället aggressiva genmälen och försvar av rätten att vara rasistisk/sexistisk/fördomsfull/etc, ja, då är det kanske dags att fundera lite på ur vilket perspektiv man ser på saken.

Oraklet som blev ett mirakel och väggen som blev en tandpetare - Problemen med att trolla bort Barbara Gordons rullstol och Amanda Wallers fetma

En av de största uppståndelserna innan de nya serierna började ges ut, var nyheten om att Barbara Gordon skulle återvända som Batgirl. Barbara var först ut som Batgirl, men efter att Jokern sköt henne i ryggen i en berättelse av Alan Moore blev hon rullstolsbunden och började istället kalla sig för Oracle. Hennes funktion som Oracle var att ge information till bl.a. Batman för att underlätta hans uppdrag. Att sätta en så pass känd karaktär i rullstol var för många rullstolsburna oerhört stort. Äntligen en stark karaktär med ett handikapp som de kunde identifiera sig med. Oracle har haft den centrala rollen i bland annat serien Birds of Prey, en grupp kvinnliga superhjältar, och hon är fortfarande en av de viktigaste kvinnliga figurerna i DCs serier. Beslutet att låta hennes rygg magiskt bli bättre så att hon återigen kan vara Batgirl, var enligt DC ett sätt att låta deras mest ”ikoniska” Batgirl återfå manteln. Att man därmed tog ifrån rullstolsburna en oerhört viktig gestalt att identifiera sig med tycks inte vara en tanke som slog dem förrän folk började skriva upprörda artiklar på nätet.

Det är lätt för oss som inte har några kroppsliga funktionshinder att skaka av sig den här sortens kritik, återigen på grund av vår priviligierade position som fullt rörliga, men det är ignorant av ett så stort förlag som DC att inte tänka på sådant när de planerar. I en seriegenre där kroppslig överlägsenhet är självaste grundtanken i berättelserna lyste Barbaras förmåga att med intelligens, list och överlägsna kunskaper besegra sina fiender som en stark fackla i mörkret och sände budskapet till läsarna att man inte är värdelös bara för att man inte kan röra på sina ben. Var ska dessa läsare finna sina förebilder i DCs tidningar nu? Gail Simone, som skriver serien om Batgirl, har dock varit noga med att inte glömma bort Barbaras bakgrund som rullstolsburen, och det ska hon ha en eloge för.

Samma problematik, som i Batgirls fall, omger det faktum att DC lät Amanda ”The Wall” Waller, kvinnan bakom Suicide Squad, tappa säg, nära hundra kilo i sin nya inkarnation. Detta var något som inte läckte ut i förväg, utan avslöjades på sista sidan i det första numret av tidningen. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Besvikna och upprörda läsare kritiserade att en av de kvinnliga karaktärer som inte hade behövt framställas som sexig, utan enbart som en kvinna med makt och inflytande, plötsligt tvunget behövde vara vacker. Det stack extra mycket i ögonen på läsarna, eftersom Waller som seriefigur aldrig hade visat tendenser på att vara självmedveten om sin vikt, utan bara varit intresserad av att få jobbet gjort. Det ställer frågan: Måste man vara snygg för att kunna göra det jobb Waller gör? Måste hon charma till sig inflytande för att få vara med och leka? Måste hon puta med läpparna och knäppa upp blusen för att folk ska lyssna på henne? Varför hade hon i så fall inte det problemet i den gamla versionen av serien? Det är oerhört trist att se att en kvinnlig seriefigur vare sig får ha funktionsnedsättning eller för högt BMI för att få ta plats i en serie i DCnU och det sänder ett tråkigt budskap till läsarna, om att det inte är okej att vara annorlunda.

Inga fruars klubb - Om varför Superman och The Flash inte är intressanta som gifta
Återigen en dubbelstandard som bör tas upp är det faktum att manliga superhjältar i princip inte är gifta längre i DCnU. Lois Lane, Stålmannens fru, dejtar numera vad som närmast kan beskrivas som en himbo, medan Stålis går omkring och hänger läpp i väntan på att hon ska bli ledig. The Flash har numera inte ihop det med Iris, utan dejtar på annat håll. DC tycks ha gjort denna förändring av samma anledning som Marvel bröt upp Spindelmannens giftermål med Mary Jane: Att de inte tror att läsarna kan relatera till en gift superhjälte (för alla serieläsare är ju 18 år, som ni kanske minns). Värt att notera är att de som uppskattade de gifta superhjältarna huvudsakligen verkar ha varit äldre manliga serieläsare och kvinnliga serieläsare i varierande åldrar. Kanske inte så underligt i så fall, att många av dessa har känt sig åsidosatta i nylanseringen. Det har även noterats att Lois Lane och hennes nya beau inte har introducerats på ett sätt som målar upp Lois i ett särskilt positivt ljus; relationen framstår som ett billigt sätt att försöka få läsarna att tycka synd om den obesvarat kärlekskranke Stålis.

Detta ger ytterligare perspektiv på varför folk irriterar sig på tidigare nämnda scen, där Catwoman och Batman pökar på ett tak redan i #1 av Catwomans soloserie: Alla manliga superhjältar som knutits till en specifik kvinna är numera i princip singlar, medan en av de mest ikoniska kvinnliga karaktärerna prompt måste få sin närvaro i DCnU legitimerad via sitt förhållande med Batman. Läsare har även uttryckt besvikelse över att DCnUs Catwoman inte längre känner till Batmans egentliga identitet. Det får deras flirt att framstå mer som publikfrieri, än som ett genuint jämställt förhållande, framför allt jämfört med t.ex. Batman, Inc innan DCnU.

“Men i nummer X av serien Y så …”och “Men köp något annat då, istället för att klaga på mina favoritserier!” - Varför dessa argument är ett minst lika stort problem för seriebranschen
En av anledningarna till att jag ville vänta med denna artikel var att jag även var mycket intresserad av att analysera folks reaktioner på uppståndelsen. Den första reaktionen från folk var blandad, där många hade svårt att förstå vad kritiken handlade om. När man kritiserade det manliga perspektivet tolkade många detta som en puritansk inställning till allt som har med sex att göra. Så är inte fallet, eller rättare sagt är sex i sig inte problemet. Problemet är när man som läsare inte känner att seriefiguren själv bestämmer över hur de skildras och/eller sexualiseras, utan helt är utlämnad åt vad författare, tecknare och redaktörer har lust för. En positiv aspekt av debatten är dock att det faktiskt har känts som om kärnfrågan har överlevt stormen som blåst genom seriebloggosfären. Många som inte hade varit medvetna om problemen har fått sig en tankeställare. Jag hoppas innerligt att debatten ska göra märkbart avtryck i serievärlden, om inte på DC så förhoppningsvis hos andra serieskapare som följt diskussionerna.

Bara för att påpeka det självklara, så gör inte alla serieskapare sexistiska serier med flit, utan helt enkelt bara för att de är så färgade av kultur, privilegium och/eller uppväxt att de helt enkelt aldrig har behövt reflektera över problematiken i att skildra kvinnor på ett visst sätt, eller varför man inte bara kan hänvisa till “så har det alltid varit”, eller “hon var faktiskt strippa redan innan nylanseringen”. Tyvärr har de som påtalat problem med t.ex. kvinnosyn och homofobi inom populärkultur som serier ofta fått argument som “Men i nummer X av serien Y så var det faktiskt på det här viset, och därför är dina argument ogiltiga!” uppkörda i ansiktet. Det är faktiskt så vanligt inom seriediskussioner att många väljer att skapa egna diskussionsforum för att kunna föra en diskussion utan att utsättas för försök att få diskussionen att spåra ut. Problemet är nämligen inte vem som kan mest nördtrivia för att försvara varför sexism finns kvar i så pass stor utsträckning i seriemediet, eller vad författare X och serietecknare Y gjorde i nummer Å och Ä av serie Ö, utan de övergripande attityderna inom mediet.

Ett annat sätt att försöka punktera jämställdhetsdebatten inom nördvänliga områden är den klassiska, “Men köp något annat i så fall” (underförstått: låt oss få ha våra serier i fred). Det argumentet är också oerhört respektlöst, eftersom det ofta kommer från t.ex. serieläsare med priviligierat perspektiv, som inte ens försöker sätta sig in i hur det är att vara serieläsare när man är en afroamerikansk kvinna, eller en homosexuell tonåring. Ett annat problem är att det inte alltid finns något annat att läsa, framförallt inte om det är superhjältar. Och detta är helt borträknat alla som gillade vissa karaktärers tidigare porträttering i serierna innan DCs nylansering. Ska man stöta bort gamla fans genom att sätta en sexisistisk spinn på dem? Är det vist ur ett långsiktigt perspektiv att strunta i chansen att förnya sina karaktärer på ett sätt som reflekterar jämställdhetsdebatten? Hur kan DC hävda att de ”för serierna in i vår moderna tid”, om så många problem som dem jag har tagit upp kvarstår? Slutligen, i den här frågan, är det tyvärr så illa ställt att antalet serier som är helt befriade från sexism, rasism och homofobi inte alls så stort som de som för fram argumentet ”men läs något annat då” tycks tro.

Fast det största problemet är kanske snarare hur folk trött suckar över att diskussionen har fortsatt, flera veckor senare, och tycker att vi som engagerar oss borde släppa saken och gå vidare, för det har ju de själva gjort. Återigen visar den sortens attityder på en bristande respekt för exakt hur viktiga frågor om representation, inklusivitet och privilegium är för stora delar av befolkningen. Folk suckar, gnäller och undrar när vi ska låta dem få ha sina serier i fred igen. Vissa kläcker ur sig patrioniserande saker som “Det är ju bara serier”, som om serier existerade i ett vaccuum, utan kontakt med den yttre verkligheten.

Sanningen är den att debatten som pågår är viktig för seriernas framtid. Framför allt för just superhjälteserierna, som trots sin mainstreamprofil (tack vare filmer, TV-spel och leksaker) har kämpat med dystra försäljningssiffror länge. Nördvärlden har dessutom visat tröghet i att hänga med i jämställdhetsdebatten. Framförallt har den haft problem att hantera den enorma ökningen av unga tjejer som gillar nörderier utan att skämmas. När man reflekterar över mekanismerna bakom denna problematik blir det tydligt att fenomenet med fans som har svårt att hantera debatten som uppstått, och som försvarar sexismen och rasismen i sina favoritserier med näbbar och klor, är en produkt av den brist på jämställdhet som har rått så länge, och som tyvärr fortfarande är normen i många kretsar.

Vi har åtminstone Batwoman kvar

Nylansering - vad innebär detta egentligen?
Vid det här laget har nog de flesta misströstat om DCs uttalande om att DCnU skulle vara mer jämställt, mångkulturellt och nybörjarvänligt. När man inte ens kan uppdatera sina serier tillräckligt för att våga ta bort gamla inbyggda, fördomsfulla och ofta förolämpande aspekter av karaktärerna, såsom tidigare nämnda Vodoos skildring som monstruös och utan kontroll på sin “vilda, inre natur”, uppstår frågan varför man över huvud taget gjorde nylanseringen? “Pengar, förstås”, lär väl de flesta svara, men faktum kvarstår att DC glatt basunerade ut sina intentioner att bli mer moderna. Det är tråkigt när man ser hur Strong Female Characters tycks blir norm för kvinnlig superhjältar, även efter ett försök att modernisera dem. Om “modernt tänkande” inte innebär något mer än att man ritar nya dräkter till sina superhjältar och låter dem få ha sex lite oftare, ja, då har vi ett större problem i superhjältevärlden än vad DC kanske anar.

Man får väl även hoppas att DC vill fortsätta göra serier i det långa loppet, och om man inte tänker om och börjar införa mer långsiktiga strategier, som inte får läsarna att överge deras sjunkande skepp halvvägs ut på havet, har man kanske inte längre en besättning när man väl behöver den för att ta sig i land. Jag kommer osökt att tänka på skeppet Vasa, som var så vackert och pråligt, byggt för att slå rekord, men som i slutändan inte ens klarade sig hela vägen ut på havet. Kommer DC att klara sig bättre, eller är det bara nu i början som pengarna rullar i?

Gör om, gör rätt
DC har fått tonvis med feedback på sina serier nu, och istället för att gnälla tillbaka eller hänvisa till det sprängfyllda bankkontot, hoppas jag att de tar åt sig av de frågeställningar som tagits upp och ser till att bli bättre. I ett modernt superhjälteuniversum har vi inte plats för gamla mögliga fördomar från förra seklet. Tjejerna har invaderat nördvärlden och de är där för att stanna. Nu är det upp till serieutgivarna och andra aktörer inom den här delen av populärkulturen: Antingen evolverar man och anpassar sig efter de nya förutsättningarna, eller så dör man. Så enkelt är det.

Jag är intresserad av era åsikter i den här frågan, och välkomnar diskussion i kommentarerna nedanför. Ni behöver inte tycka som jag; det viktiga är att ni, även om ni inte håller med, försöker se problematiken ur ett större perspektiv än ert eget. Personangrepp och trollbeteende är som vanligt inte okej, så tänk på det innan ni kommenterar!

Serierecension: Avengers Academy

2011-09-24T00:20:00.002+02:00

Är den pragmatiska semi-psykopaten Finesse den elev
som kommer att sluta på fel sida av superhjältemoralen?

Avengers Academy är en serie som jag har tänkt prata om ett tag. Serien dök upp på min radar tack vare positiva recensioner och nöjda läsare, bl.a. på Shazam.se. Jag blev snabbt biten och nu vill jag göra mitt för att sprida denna härliga serie vidare.

Avengers Academy (AA) är en skola där ungdomar med superkrafter, som bedöms vara i riskzonen för att bli superskurkar, ska få lära sig att både hantera sina krafter och använda dessa till goda ändamål. För att föregå med gott exempel består skolans lärarkår av mutanter och superhjältar som själva har haft problem att hålla sig på de godas sida.

Bland de sedan tidigare kända karaktärerna hittar vi förstås lärarna, såsom Speedball (som blev lite smått känd efter att han kickade igång Civil War genom sin tanklöshet och jakt på uppmärksamhet), samt Hank Pym (f.d. Antman), Tigra, Justice och yours trulys favvokille Quicksilver, mannen som klantade till det rejält för, säg, lite drygt alla mutanter som existerade i hela världen i House of M. Det är helt enkelt gråskalor hela vägen, fuck yeah! Skolan är lika mycket ett sätt för dessa fallna hjältar att sona sina brott, som ett sätt att hjälpa ungdomarna som skolas där.

Eleverna i sin tur består av den värst utsatta gruppen ungdomar som Norman Osborn (Green Goblin) experimenterade på under sin tid som ledare för H.A.M.M.E.R. under Dark Reign. Låt oss helt enkelt bara konstatera att det är fruktansvärt synd om dem alla, så har vi det avklarat. Viktigare är att dessa sex ungdomar faktiskt är intressanta att följa. Det är inget homogent gäng vi möter på något sätt, utan en brokig skara unga vuxna från olika bakgrunder och etniciteter, som ständigt stretar åt olika håll. Efter ett tag utkristalliserar sig dock två grupperingar; de som inte har något emot att tänja på reglerna ibland, och de som är mer känslomässigt investerade i att använda sina krafter för goda ändamål och frustreras av sina ständiga misslyckanden. Vilka av dessa grupper är mest i riskzonen? Inte ens lärarna på skolan kan säga säkert.

Eleverna består av hälften killar, hälften tjejer, vilket jag tycker är positivt. Lärarkåren består mest av män, men eftersom Tigra och Hank Pym är mest framträdande i rollen som mentor åt de unga eleverna känns det faktiskt ändå rätt jämnt fördelat. Bland eleverna sticker en eller två ut lite extra, men hittills har Christos Gage, som skriver manus till serien, varit bra på att lägga lika mycket fokus på alla eleverna. Man kan väl i och för sig ana att han ser både Veil (en tjej som kan upplösa sin kropp i gasform) och Reptil (en kille som kan förvandla sig till söta små dinosar) som seriens huvudsakliga protagonister, men ingen karaktär känns någonsin bortglömd. Möjligtvis har lärarna fått för mycket fokus i de senaste numren, men det är nog för att balansera tonårsångesten med lite vuxna problem, såsom utomjordiska bebisar och fruar som bara existerar i en annan dimension. Ni vet, såna där alldagliga superhjälteproblem som kan hända vem som helst med superkrafter.

En sak som AA ska ha en extra eloge för är att det är en av få serier som jag har läst hittills som har klarat sig genom större delen av en crossover utan att för den sakens skull bli sämre. Inte ens vanligtvis välskrivna serier som X-Factor brukar klara sig genom en crossover utan att kvaliteten faller, så Gages förmåga att balansera seriens vanliga känsla med Fear Itself och allt vad den innebär, var en positiv överraskning.

Avengers Academy är en av de bättre superhjälteserierna med unga protagonister som jag har stött på hittills. Den är inte riktigt i klass med Runaways av Brian K. Vaughan ännu, men jag är personligen nästan lika investerad i karaktärerna i AA som i jag var när jag läste denna. Marvel har börjat flagga för förändringar i kommande nummer efter Fear Itself, med en flytt till den lite mindre (av superhjältar) tätbefolkade västkusten i USA, samt nya elever. Jag hoppas att vi läsare inte förlorar kontakten med eleverna som gått på skolan hittills, utan får fortsätta följa dem ett tag till.

Teckningsmässigt är AA väldigt snygg och håller, trots vissa tecknarbyten, en stil som hittills inte har glidit alltför långt från dess ursprungliga look. Jag uppskattar att de försöker hitta ersättningstecknare som påminner om den i den ursprungliga designen. Det kan vara lika skadligt för läsupplevelsen med både författar- som tecknarbyten på den här sortens serier har jag märkt av tidigare erfarenhet (Daken, jag tittar på dig!).

Det jag saknar är HBTQ-relaterade karaktärer och teman, men jag hoppas att Gage tar tag i den biten längre fram i serien. Han har hittills lyckats bra med alla andra ingredienser som jag tycker är viktiga i serier.

Avengers Academy är en riktigt bra serie om unga superhjältar, som inte glömmer bort att ungdomarna inte bara definieras av sina krafter. Den tar upp problem med identitet och självbild (för både unga och vuxna karaktärer i serien), gör ett ambitiöst försök att dissekera vad som får ungdomar att bryta mot regler (vuxnas förväntningar, bristande uppmärksamhet, mm) och tar utan rädsla upp allvarliga ämnen som självskadebeteende, sexuellt uppvaknande och barnsoldater utan att frossa i dem. Serien känns som ett bra komplement till moderna serier som framförallt Young Avengers och Runaways, där den förstnämnda är lite mer helylle än AA och den sistnämnda ett mer extremt exempel på ungdomar med superkrafter som tar hand om sig själva och därmed står helt utan ledarskap och mentorer.

Den stora skillnaden mellan dessa tre serier är alltså att ungdomarna i AA har vuxna som engagerar sig i deras öden. Vi får väl se om det gör någon skillnad i slutändan. Bitvis påminner AA i ton och känsla lite om X-Factor, en superhjältegrupp där de som inte riktigt passar in någon annanstans har fått sitt hem. Många seriefigurer passar bäst i grupp och Avengers Academy är ett utmärkt exempel på hur bra det kan bli när rätt figurer hamnar på rätt ställe.

Digitala serier för en hundralapp #1

2011-09-20T23:40:00.001+02:00

Snitsigare än självaste Stålis

Jag tänkte prova något nytt, inspirerad av hur andra seriebloggar, som t.ex. Robot6, väljer vad de köper enligt en snål budget. Fast i mitt fall handlar det mer om att ha en anledning att skriva lite om vad jag har köpt på min iPad. Vanligtvis laddar jag mest ner gratismaterialet som serieförlagen erbjuder, men nu har jag bestämt mig för att det är dags att börja shoppa lite mer. En hundring kändes som en lagom avgränsning.

Demon Knights av Paul Cornell #1
Ett av de lite mer udda inslagen i DCnU (den pågående nylanseringen av DCs superhjälteuniversum) fångade mitt intresse när jag läste om hur Paul Cornell visade sig vara en av få på DC som tog de kvinnliga serieläsarnas farhågor om det sjunkande antalet kvinnliga seriehjältar och serieskapare på allvar. Redan tidigare har jag haft ett gott öga till honom, efter en fanfictävling som han höll på sin blogg där även slash var tillåtet. Han sprider helt enkelt goda vibbar omkring sig. Jag tror att han, genom att visa att han faktiskt brydde sig om vad vi kvinnliga serieläsare tycker, fick många att köpa det här första numret. Jag vet med all säkerhet att det helt hade flugit under min radar annars. Det är lite samma effekt som när Steve Lieber tjänade en massa pengar på att inte bete sig som ett as efter att ha bli fildelad. Alla söker vi väl helt enkelt efter något varmt och medmänskligt i "den stora, känslolösa, kalla pengamaskinen" som de känner att popkuturen har blivit.

Demon Knights visade sig hur som helst vara ett bra köp för min del. Teckningarna är jättefina, med mycket detaljer och skön fantasykänsla. Berättelsen är lite virrig så här till en början, när alla karaktärer ska introduceras och berättelsens premisser förklaras på ynka 20 sidor enligt DCs nya standard, men det jag läste väckte min nyfikenhet. Cornells löfte om att ha med många kvinnliga karaktärer verkar ha infriats och jag ser fram emot att få läsa lite mer om dem alla.

Ett bra köp, väl värt de 22 kr som numret kostade.

Red Lanterns av Peter Milligan #1
Enbart införskaffat pga Milligan, men en positiv överraskning. Jag är inte helsåld ännu, mycket pga att hela den här mytologin runt Gröna lyktan känns rätt så avtändande, men det här första numret gjorde mig nyfiken. Det är förstås ett stort plus att Atrocitus är väldigt beskyddande mot sin katt, den mordiska, blodtörstiga Dex-Starr. Katter är som sagt alltid bra försäljningsargument. ;) Över huvud taget var det bra dialog och snygga teckningar. Eftersom det är Ed Benes som tecknar blir det dock en "bruten ryggrad" när han vill rita bröst och rumpa i samma ruta och bara har en kvinnlig karaktär att tillgå. Men det var ett väldigt litet minus i en i övrigt så tjusig tidning.

Jag tyckte även att den var föredömligt lätt att komma in i, trots min självvalda okunskap om hela Lantern-mytologin (okej, jag vet lite grann, det är svårt att undvika Gröna lyktan helt). Jag har hört klagomål från andra DC-nybörjare som inte haft samma tur med t.ex. Fladdermustidningarna.

Mer eller mindre värt de 22 kr jag betalade för numret, men 15 kr hade nog varit ett rimligare pris.

Mystic av G. Willow Wilson & David Lopez #2
Jag fick #1 som lösnummer gratis av en slump eftersom det skickades fel från Diamond Comics, och gillade det så mycket att jag bestämde mig för att köpa fortsättningen digitalt. Snyggt tecknat, bra skrivet, fantasifull värld, vetenskap som verkar blanda någon slags magiliknande astronomi med steampunkvetenskap och som kronan på verket: två välskrivna kvinnor i huvudrollen. Alltså, jag är helt golvad av hur mycket jag gillar den här serien! Ibland dyker det liksom bara upp saker från ingenstans och bara sliter tag i en, och Mystic är en sån serie. Teckningar och manus funkar så himla bra ihop och jag sliter mitt hår över att det bara är en miniserie på fyra delar. Förhoppningsvis blir det mer än så, för den här berättelsen har bara börjat, det känner man. Det är svårt att tro att detta är Marvel, men så är tydligen fallet.

Mer än väl värt de 22 kr jag köpte den för!

Veronica presents: Kevin Keller av Dan Parent #1-2
Miniserie om Ackeseriens nyaste medlem. Jag har inte läst Acke eller någon av av dess spinofftidningar sedan jag var liten, men detta kände jag att jag ville läsa. Veronica har hittat sin nya plats i tillvaron, som vän/faghag till den stilige Kevin. Det är ganska talande för det bedrövliga läget för HBTQ-material inom seriebranschen i USA just nu, att just serieförlaget som ansetts mest helylle och bakåtsträvande var de som kom med en av de bättre mainstreamvänliga HBTQ-karaktärerna i en serie på länge.

Serien är sockersöt som få och nästan läskigt färgglad, minst sagt, men det är samtidigt charmigt och läsvärt. Dan Parent är inte rädd för att ta upp lite mörkare ämnen som homofobi, men väger upp det med en allmänt öppen och accepterande attityd från Kevins konservativa föräldrars håll. Det viktigaste är dock att Kevin står i centrum, istället för att skuffas undan till ett mörkt hörn där man inte behöver tänka på honom.

Jag måste säga att jag är förvånad över hur mycket jag gillar serien! Veronica själv är charmigt överentusiastisk och Kevin är en tredimensionell karaktär som verkligen passar in i seriens atmosfär. Fast som sagt, lite sockeröverdos får man allt.

Väl värt de 15 kr jag betalade/nummer. Extra plus för att de inte tar överpriser för sina digitala nummer, trots att åtminstone ett av dem var nysläppt!

Summa: 96 kr

Personligen blev jag väldigt förtjust i alla serierna jag köpte och planerar att prova på första numren av ytterligare några av serierna som DC lanserar under september och framöver. Jag har även prenumerationer på Batgirl, Batwoman, Swamp Thing och Justice League Dark i tidningsform sedan tidigare. Dem kommer jag prata om i ett separat inlägg när andan faller på. Kanske kommer jag även prata lite om sådant jag lånar och läser från vänners serieprenumerationer om det är något visst jag fastnar för. I vilket fall som helst var jag nöjd med min iPad-shopping denna gång, även om jag tycker att DC och Marvel båda är lite överdrivet dyra.

Bokrecension: Kawaii av Marita Lindqvist

2011-08-29T22:00:00.002+02:00

För att få lite variation här på bloggen tänkte jag idag recensera en slags faktabok, istället för en serie. Kawaii, skriven av Marita Lindqvist, handlar om en aspekt av den japanska kulturen som jag själv alltid har varit självvalt ovetande om, men jag har alltid vetat om att denna blinda fläck gjorde att jag inte kunde förstå en viktig del av den japanska seriekulturen: De japanska manliga Johnny's Entertainment-idolerna.

Vi kan ju ta och börja med en liten anekdot, för att verkligen visa hur totalt ovetande jag var om japanska pojkband när jag kom till Tokyo, hösten 2004. Jag satt och tittade på TV i allrummet i studenthemmet där jag hade blivit inkvarterad en regnig dag och fastnade för ett program som hette Boku to Kanojo to Kanojo no Ikiru Michi. Jag hade sedan ankomsten besviket konstaterat att det var svårt att hitta bra TV-serier med vettiga skådespelare, eftersom alla som deltog i de olika dramaserierna tycktes vara valda för utseendet istället för någon egentlig skådespelartalang.

Men i den här TV-serien hittade jag hur som helst äntligen skådespelare som, även om de inte direkt levererade några Emmyvärdiga rollprestationer, åtminstone fick mig att sugas in i berättelsen nog att vilja följa serien. Jag började följa den på TV (det verkar ha varit en reprisomgång från våren samma år) och frågade till slut en japansk korridorare vem killen i huvudrollen var. Hon tittade på mig som om jag vore tokig och sa "Det är ju Kusanagi Tsuyoshi", som om det vore självklart att alla skulle veta vem han var. Det visste förstås inte jag, vars japanska filmintresse fram till dess mest hade varit inriktat på gamla svartvita filmer och yakuzarullar, samt filmer av den sort som visas på Gothenburg Film Festival. När jag inte förstod vad hon menade försökte min kompis lite desperat förklara: "Sumappu, han är med i Sumappu. Fast han anses väl vara bättre som skådespelare än som sångare". Fortfarande ingen reaktion från min sida. "Pojkband, han är med i ett jättegammalt pojkband!", utbrister hon lite smått desperat, varvid femöringen äntligen börjar trilla ner. Det dröjde dock flera år innan jag insåg just hur stora SMAP var.

Nåja, åter till ämnet: Hur kan det komma sig att sockersöta poppojkar och manga är sammanflätade kanske ni frågar er? Jo, det är så här att många mangatecknare är även stora idolfantaster, som så många andra killar och tjejer i Japan. Ända upp i vuxen ålder kan man stöta på mangatecknare som pratar om sina favoritidoler i efterordet till sina seriepocketar. Inte minst finns det många som baserar sina seriefigurer på idoler, mestadels utseendmässigt. Och varje gång det görs otecknad TV-serie av olika mangaserier är det fullt av idoler i huvudrollerna.

Mest tydligt blir det ju förstås inom serier för tonårstjejer och vuxna kvinnor, samt inom Boys Love. En av mina gamla favorittecknare, Mieko Koide, är nästan ökänd för att hennes serier alltid tycks utspela sig med samma idolpar i huvudrollerna. Hon har på senaste år börjat koncentrera sig på serier som helt och hållet utspelar sig inom idolbranschen och bland idolfans, bland annat Koi no Yamai ni Tsukeru Kusuri (Medicin mot kärlekssjukan) om en kärlekshistoria mellan två lärare som kompliceras av att en av lärarna får kontakt med den manliga idolen han beundrar, och Kuchibiru ni Amai Doku (Ljuvt gift från dina läppar), om två idoler i en duo vars samarbete hotas av att den ena av dem är förälskad i sin kollega, för att nämna ett par.

Jag lärde mig även en hel del om nöjesbranschen som helhet när jag jobbade som översättare på serien Skip Beat!; även om serien inte alltid var helt trogen den konventionella idolbranschen fanns det ändå tillräckligt många likheter med verkligheten, som till exempel tendensen (som jag själv hade noterat genom att titta på TV i Japan) av TV-bolagen att bara casta populära idoler i säsongens dramaserier, oavsett deras ofta bristande skådespelarförmåga.

Hur som helst blev jag väldigt förtjust i Kawaii. Jag kom i kontakt med Marita när hon höll föredrag om Johnny's idolpojkar på BLYG '11, och blev fullkomligt hänförd. Det var ett mycket bra föredrag och fick mig att vilja veta mer, så jag tjatade till mig boken av henne. Får ni chansen att höra henne prata så missa inte den!

Boken, tillsammans med Maritas föredrag, fyllde igen en massa gapande luckor i min japankunskap och var dessutom väldigt rolig att läsa. Texten är faktaspäckad, men skriven med en ungdomlig känsla, som gör att den aldrig blir motig att ta sig igenom. Man dras med i Maritas entusiasm och blir nästan sugen själv att göra en solfjäder och gå på idolkonsert (detta från någon som inte ens lyssnar på japansk pop!). Däremot blir man lite rädd för den nästan militäriskt disciplinerade fandom som Johnny's idoler drar till sig. Det verkar vara tusentals strikta regler att hålla i åtanke som fan, även oskrivna sådana.

Marita drar sig inte heller för att skriva med självinsikt och emellanåt självkritiskt, men skönt nog visar hon aldrig tecken på att skämmas för sitt intresse. Och är det något som jag respekterar, så är det folk som är stolta över sina nörderier. Hon beskriver även hela fenomenet inifrån, vilket gör att man verkligen kan känna entusiasmen som idolfantasterna upplever. Det är svårt att inte dras med faktiskt.

Är det någonting jag saknar i boken så är det kanske en lite djupare utveckling av de problem som kort nämns i boken. Utbrända idoler, Johnny Entertainments idolmonopol och kontroll över media, anklagelserna om sexuellt utnyttjande från avhoppade idoler och liknande kunde ha varit intressant att få läsa mer om. Å andra sidan hade det kanske känts lite malplacerat i boken, som tydligt är fokuserad på att väcka intresse och entusiasm än att ge japansk samhällskritik.

Kawaii är en trevligt designad faktabok i fickformat med en personlig touch, som jag varmt rekommenderar till dem som vill lära sig mer om japanska kvinnokulturer och idolfenomenet. För egen del kommer väl alltid Kusanagi Tsuyoshi vara den idol som mitt hjärta klappar lite extra för (trots vissa skandaler på senare år). Vad kan jag säga, inte ens en hängiven rockbrud som jag är tydligen helt immun mot den japanska idolmaskinen. (^_^;;)

En gång ~~SMAP~~ Kawaii, alltid ~~SMAP~~ Kawaii. ^^

HBT-vänliga serier och andra lästips

2011-08-12T21:00:00.001+02:00

♥ Fortfarande coolast! ♥

Ett år rusar förbi så fort. För någon vecka sedan var det återigen Pridefestival i Stockholm, och även om jag är lite sent ute vill jag förstås bidra med lite goa lästips för den som vill hänga med näsan i en serietidning med HBT-tema/inslag. Förra året tipsade jag om en hel drös med serier, böcker och annat, så jag tänkte försöka ge nya tips den här gången.

Men titta gärna på det gamla inlägget, för många av mina absoluta favoriter är med på den listan. Några har dock gått ur tryck, ack och ve. Och en av författarna har gått ur tiden alldeles för ung, så Perry Moores utlovade uppföljare på ungdomsboken Hero lär vi som suktat efter aldrig få läsa. Men läs hemskt gärna Hero, som var en av mina rekommendationer förra året!

Nåja, vi börjar väl med några serietips.

A song for Elise/Ein Lied für Elise av Natalia Batista
Natalias serie om kärlek med förhinder började som ett ambitiöst fansinprojekt, och finns nu både utgiven i pocket på engelska av hennes egna förlag Nattserier, samt på tyska av Tokyopop i något omarbetad form. Jag har läst båda versionerna och rekommenderar dem varmt! Serien handlar om triangeldramat mellan Andi, Marcus och Elise, där deras vänskap, förväntningar och behov av varandra sätter krokben för deras egentliga känslor. Det är en sorglig berättelse, men samtidigt hoppfull.

Swedish Comic Sin 1 & 2
Svensk seriesynd i alla dess former, dofter och färger. Gay, lesbiskt, straight och ibland bara udda, men aldrig utan charm. Antologin kom till som ett forum för svenska tecknare, de flesta ännu inte etablerade, att få en chans att teckna och ge ut relativt explicita sexserier. Resultatet är stilmässigt spretigt och vissa tecknare berättar bättre än andra, men det är det som gör antologin så spännande. Skönheten ligger i att ingen novell är den andra lik och i att det är en så stor bredd på sexet som skildras. Men försök inte läsa den på tåget…

Wandering Son av Shimura Takako
En av få riktigt smakfulla japanska serieskildringarna av transpersoner jag har stött på. En pojke som vill vara en flicka och en flicka som vill vara en pojke upptäcker varandras hemligheter och börjar tillsammans utforska sina identiteter. Det är inte alltid så lätt att känna sig annorlunda från sina jämnåriga vänner, men tillsammans lär de sig att övervinna sin rädsla för omgivningens fördomar och söker efter en trygg könsidentitet. Finstämt, respektfullt och väldigt engagerande av en av Japans mest HBT-vänliga serieskapare. Första boken finns på engelska i en fin hårdpärmsutgåva från Fantagraphics, med översättning av min översättaridol Matt Thorn.

Daken - Dark Wolverine av Marjorie Liu och Daniel Way
Jag skulle inte utnämna serien till ett under av politisk korrekthet, men om man gillar den slaskigare delen av HBT-serierna så är Daken precis rätt. Serien är en orgie i uppenbar undertext, där det inte riktigt sägs rakt ut men sällan lämnas något tvivel om vilka superhjältar Daken förför för den som har ögonen med sig. Män, kvinnor, skurkar, hjältar, ingen går säker. Ett skyldigt nöje som alla borde prova på! ;)

Paradise Kiss av Ai Yazawa
En serie om att växa upp och finna sig själv. Huvudpersonen Yukari träffar en bisexuell kille, George, som hon faller handlöst för. Hon lockas till hans fantastiska värld, full av vackra män och eleganta kvinnor. Elegantast av dem alla är Isabella, en gång i tiden en skranglig liten pojke, men tack vare Georges hjälp numera den stiligaste, mest välklädda unga damen i hela Tokyo.

NANA av Ai Yazawa
Kärlek kan se ut på så mänga sätt, och visst har de båda Nana i serien varsin pojkvän (ibland flera), men ingen kan väl ändå undgå att se vilka den egentliga kärlekshistorien utspelar sig mellan? Serien handlar om romantisk vänskap, om två unga kvinnor vars liv förändras för evigt när de träffas. Serien vänder uppochner på många av de japanska mangaseriernas klichéer och ofta känns det som om den med flit trampar på ens hjärta, men har man väl börjat läsa går det inte att sluta. Kanske den bästa serien jag någonsin har läst och alldeles, alldeles underbar!

Banana Fish av Akemi Yoshida
Alla älskar Ash, men Ash älskar bara Eichi. Det är krocken mellan olika kulturer, både den mellan två väldigt olika länder och den mellan två väldigt annorlunda livsstilar. En ung man i ett gatugäng, med en bakgrund som prostituerad, ger sig ut på en lång vendetta mot männen som förstörde hans liv. Han faller för en ung japan, som har hamnat i USA för att lära sig att glömma krossade drömmar. Eichi dras in i Ashs vendetta och väljer att stanna vid dennes sida. Episkt, våldsamt och vackert. Även relativt berömd för att den var en av de första tjejserier som lockade lika många manliga som kvinnliga läsare i Japan.

Böcker finns det förstås mängder av, i alla olika genrer någonsin. Jag har dock ett par som jag har läst mer än andra, så de vill jag tipsa om.

Spelar roll av Hans Olsson.
Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar den här boken. Jag har läst den om och om igen, först via biblioteket, nu via den ultrabilliga En Bok För Alla-utgåvan (ca 26 kr i butik). Boken handlar om en ung kille i högstadiet som har insett att han gillar killar, men kruxet är att han inte vågar berätta det för någon, för TÄNK OM NÅGON SKULLE FATTA ATT HAN VAR GAY, det vore ju katastrof gånger tusen! Samtidigt som han så sjukt gärna vill vill vara med någon, bara längtar och längtar så mycket att hemligheten gång på gång hotar att slinka ut.

Johan, som huvudpersonen heter, går till så otroliga längder för att hindra detta att man nästan kryper ur skinnet i ren desperation när man läser om vad han gör. Boken är fruktansvärt rolig, samtidigt som den verkligen får en att känna med Johan och hans kamp, inte mot omgivningen utan mot sig själv och sina egna mentala spärrar. Det är galenskap, en massa pinsamheter, lite sweet romance, lite festhångel, en skoldans, dansa tryckare i udda miljöer och tusen andra underbara saker att läsa om och om igen och älska sönder och samman! Ni måste läsa den här boken, den kommer att göra er till en bättre människa!

Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers
Alla Chambers böcker är värda att läsa, och många av hans tidigare böcker handlar om att vara ung och homosexuell. För varje bok han skriver blir böckerna mer moderna och komplexa i sitt tänkande och i Ingenmansland vävs en berättelse från andra världskriget samman med en ung man ute på en resa i modern tid. Vi får följa hans sökande efter identitet och självkänsla. Han möter många som förändrar hans sätt att se på livet och lär honom att våga bryta sig utanför sina mentala barriärer. Han faller under resans gång för både en tjej och en kille.

Boken rör sig utanför många av ungdomsböckernas etablerade normer och tar upp många ämnen som jag tycker att man borde diskutera mer med ungdomar. Den har en ganska öppen inställning till kärlek, sexualitet och förhållanden och skildrar dessa respektfullt och eftertänksamt. Boken belönades 1999 med Carniegemedaljen. Även den här boken är billig i En Bok För Alla-utgåvan. 30 kr kostade mitt ex.

Ibland bara måste man av David Levithan
Nick & Noras oändliga låtlista av David Levithan & Rachel Cohn
Två utmärkta ungdomsböcker där kärlek inte skildras ur ett heteronormativt perspektiv.

Ibland bara måste man innehåller positiva skildringar av transpersoner och kretsar kring kärleksbryderier av alla dess slag. Vi har en homecoming queen som även är skolans quarterback, en vänskapsrelation i gungning, nya pojkvänskandidater, gamla pojkvänner som krånglar till allt, skolintriger och en massa härliga förvecklingar.

Nick & Nora i sin tur handlar om en heteroromans, men i en miljö där de är de udda, det enda heteroparet i ett hav av gaykärlek och transpersoner. The token straight couple, helt enkelt. Musik, gamla skrotfärdiga bilar och queercoreband färgar denna berättelse, som utspelar sig under en lång och händelserik natt.

The Steel Remains av Richard Morgan
Morgan beskiver Ringil, en badass-gayversion av Conan Barbaren, precis lika hämningslöst som han gör Takeshi Kovacs i Altered Carbon. Det är blod, svett och sperma för hela slanten och sannerligen ingen solskenshistoria. Världen som Ringil lever i är extremt homofobisk, vilket sätter sin prägel på allt som Ringil gör. Som krigshjälte accepteras han motvilligt av sin omgivning, men han tvingas göra sig själv hård som stål för att stå ut. Samtidigt, under den hårda ytan på Ringil, bankar en ung mans hjärta. I tillbakablickar får vi berättat den fruktansvärda historien om hans första, stora förälskelse som slutade i tragedi, och ibland värker det i bröstet medan man läser. En känslomässig bergodalbana, men en rakt igenom spännande bok som är omöjlig att lägga ifrån sig. Berättelsen innehåller även en lesbisk karaktär, så fruktansvärt cool att hon i en sämre författares händer skulle ha varit en man.

Spel är också trevlig sysselsättning, och en nygammal kärlek för egen del. Jag återupptäckte nämligen spelglädjen under förra året för egen del och blev glad när jag insåg att inte hela spelvärlden stod och stampade på samma ställe vad gällde HBT-tillgänglighet.

För den som önskar sig mer gayromans i spelvärlden kan jag därför med varm hand rekommendera att man stödjer (och spelar så klart!) spelutvecklaren Biowares spel (deras spelserier Mass Effect och Dragon Age framförallt). Inte nog med att de, med mycket annat, tar upp ämnen som privilegium, fördomar och hatbrott inom sin spel (framförallt i Dragon Age II där detta är ett av huvudpunkterna i berättelsen); de är även HBT-vänliga. Alla deras spel är inte perfekta, och hur mycket man gillar dem (spelmässigt, innehållsmässigt, mm) kan bero på personliga åsikter och preferenser, men jag ser Biowares spel som ett rejält steg på vägen till jämställda, inkluderande spel.

Pust! Det blev en lång lista! Nu är det bara att hoppas att jag hittar en massa nya favoriter inför nästa år! Och att jag lyckas få upp den i tid den gången.

Gouhou Drug återvänder

2011-08-07T14:20:00.001+02:00

Frågan alla CLAMP-fanatiker i hemlighet ställer sig är...
kommer den nya serien vara lika slashig som den gamla?

Jag hämtar min färghink och pensel och ritar ett stort, svart kors i taket. Damerna i mangatecknargruppen CLAMP har nämligen fått tummen ur och bestämt sig för att återvända till mangan Gouhou Drug (vanligtvis översatt till Legal Drug). Den 4:e november nylanseras serien i Young Ace Magazine, via Kadokawa Shoten.

För den som inte har varit CLAMP-fan sedan urminnes tider kan jag berätta att Gouhou Drug är ett av åtminstone tre pausade projekt som folk har väntat länge på. Många är väl vi som vid det här laget anar att vi kommer att ha gråa hår i hårsvallet innan vi får läsa klart våra gamla favoritserier, trots att många av oss var tonåringar när vi upptäckte dem första gången.

Clover - Inga nya kapitel sedan 1999
X/1999 aka Ekkusu - Inga nya kapitel sedan 2002
Gouhou Drug - Inga nya kapitel sedan 2003

Så hur lång tid tog det för Gouhou Drug att återvända? 8 år. Fantastiskt.

Mer än en fanatisk Clampläsare vägrar numera att så mycket som ta i en CLAMP-serie tills åtminstone X/1999 är färdigutgiven. Själv läste jag dock både Tsubasa Reservoir Chronicles och nästan hela xxxHoLiC med stor behållning, även om jag anser att resten av deras moderna serier (Kobato och Chobits) inte har haft någon vidare kvalitet. Gouhou Drug är sannerligen inte något av CLAMPs stora mästerverk, men de tre delar som gavs ut blev ändå uppskattade.

Det måste dock påpekas att det har varit frustrerande att följa dessa lynniga serieskapare. Vi ska inte gå in på alla detaljer, men man behöver en ängels tålamod, minst sagt.

Lite bakgrund kan kanske vara på sin plats: En tydlig aspekt av CLAMPs serieskapande för oss som har följt dem ett tag, är att de har försökt byta genre/målgrupp under senare halvan av sin karriär. De slog först igenom som fansintecknare och gjorde sig sedan under 90-talet ett namn med sina dystopiska, våldsamma och ovanligt blodiga serier som riktade sig främst, men inte uteslutande, till tonårsflickor. Jag överdriver inte när jag säger att serier som X/1999, RG Veda och Tokyo Babylon blåste nästan all konkurrens ur vattnet. Få serier engagerar fansen så mycket som X/1999, som är det totala motgiftet mot alla sockersöta romanser som har skrivits innan och efter den. De visade även med serier för yngre läsare, som Magic Knight Rayearth och Cardcaptor Sakura, att de kunde skapa söta serier med kvinnliga hjältinnor som var både starka och handlingskraftiga.

Men helt plötsligt, i början av 2000-talet, la tecknargruppen plötsligt tjejseriernas estetik nästan helt och hållet på hyllan, till förmån för serier som gavs ut i herrmagasin och både berättelsemässigt och estetiskt tydligt riktade sig till en grabbigare publik. Det började med Angelic Layer, ett experiment som inte riktigt slog väl ut trots dess potential, och finslipades i Chobits, som blev en riktig hit. Därefter har CLAMP tydligt föredragit pojk- och herrserier över de magasin där de en gång i tiden slog igenom.

Rent krasst är det ekonomiskt sett det bättre valet, för herrtidningarna säljer ofta mångdubbelt mer än de tjejtidningar som CLAMP påbörjade sin karriär i, och det märks på försäljningen att CLAMP har haft nytta av sin exponering i bl.a. Shonen Magazine där Tsubasa gick. Men nackdelen är att många av deras trogna läsare känner sig svikna av förändringen i deras serieskapande och att tecknargruppen prioriterar nya läsare över sina gamla trofasta fans.

Jag är nog dessutom inte ensam om att tycka att deras äldre serier var strået vassare än deras nya. Antingen så kände sig tecknargruppen tvungen att anpassa sig efter herrtidningsestetiken när de tecknade, eller så ville de helt enkelt prova på att teckna "för målgruppen". Resultatet blev oavsett att många kvinnliga läsare inte längre kände igen sina gamla husgudar. Serierna gick från tjejvänliga till något som kändes väldigt sunkigt ur ett kvinnoperspektiv; De tidigare så viljestarka hjältinnorna från Magic Knight Rayearth och Cardcaptor Sakura byttes till exempel ut mot mjäkiga, oförargeliga dörrmattor som Chii och Kobato, som sorgligt nog inte smäller särskilt högt upp på jämställdhetsskalan. Kobato kändes som ett uppenbart försök att skriva "Cardcaptor Sakura för moe/herrtidningspubliken". Jag fastnade aldrig för serien personligen, som kändes som en blek kopia av tidigare nämnda Cardcaptor Sakura. Märkligast av allt var nog att när Sakura kom tillbaka i Tsubasa Reservoir Chronicles var det inte hon som var huvudrollen i serien längre, utan Shaoran, hennes sidekick från ursprungsserien Cardcaptor Sakura som Tsubasa spanns ut ifrån.

På sätt och vis har CLAMP ändå tagit sitt förnuft till fånga en smula och försökt börja smälta samman tjej- och killseriernas estetik, precis som de hade började med i X/1999 och Magic Knight Rayearth en gång i tiden. Där de förr smög in pojkseriernas estetik i tjejserierna och på så sätt ingjöt lite nytt blod i dessa serier, har de nu börjat stoppa in tjejseriernas estetik i sina pojkserier. Dessa experiment märks redan i Angelic Layer, men fungerar bäst i tidigare nämnda unisexserierna Tsubasa och Holic. Det kan även anas i deras nyaste serie, Gate7. Detta känns mer rätt i tiden och är något som jag gärna skulle se att övriga mangautgivningen i Japan efterhärmade, då jag tycker att målgruppsindelningen i Japan börjar bli lite väl rigorös.

Eftersom Gouhou Drug nu flyttar från en tjejvänlig mangaantologi till en mer typisk pojktidning (Young Ace är mest känd för att Yoshiyuki Sadamotos version av Neon Genesis Evangelion går där, men i övrigt känns det mest som serierna handlar om "söta, harmlösa flickor som gör söta, harmlösa saker"), rekommenderar jag alla gamla fans att ställa in sig på att serien kommer bli annorlunda från vad man är van vid från den gamla. Det är frågan om en nylansering efter en paus på 8 år, och även om jag inte tror att seriens grundkoncept kommer att förändras så kommer det nog ändå vara tillräckligt annorlunda för att man som läsare kommer att reagera.

Gouhou Drug är dock enligt mig en av de CLAMP-serier som verkligen behöver en ordentlig förändring. Den gamla serien, deras svagaste moderna serie innan Kobato dök upp, hittade tempot först i den tredje och sista volymen. Om CLAMP lyckas tajta till berättelsen ytterligare lite kan den nog bli ganska trevlig, men den behöver definitivt ett bättre tempo och lite mindre krystade karaktärer.

Nåja, mycket av ovanstående är i nuläget bara spekulationer från min sida. Jag tänker ge både CLAMP och Gouhou Drug en ärlig chans och ser fram emot att få se vad CLAMP har för idéer om hur serien kan utvecklas.

Serierecension: När Daken mötte Laura (X-23/Daken Dark Wolverine - Collision)

2011-06-05T23:00:00.001+02:00

Jag tänkte prova något nytt. Istället för att bara recensera en series helhetsintryck, tänkte jag den här gången hoppa rakt in i en samlad berättelseark. Eftersom jag just har avslutat Collision, Marjorie Liu och Daniel Ways crossover mellan serierna om pappa Wolverines två osnutna ungar (eller ja, en unge och en klon, men sak samma) så fick det bli den. Collision är en crossover som omfattar 2 nr i vardera serie, så 4 kapitel sammanlagt. Nu ska vi se om jag kan samla mina tankar om denna crossover.

Serier som recenseras i följande text:
X-23 #8-9
Daken: Dark Wolverine #8-9

X-23:
Bilder: Svagast av de två serierna vad gäller teckningar. Ryan Stiegman som står för grundteckningarna förmår inte att engagera mig i vad som händer i serien. Han har sina stunder, mest när det handlar om att posera, men för det mesta är det ganska platt och trist. Jag avskyr även att han helt enkelt inte klarar av att låta bli att låta Laura flasha sina stringisar i en panel. Stringtrosor när man är praktisk tjej som Laura? Allvarligt? Hon slår mig mer som typen som drar på sig ett par rejäla och stabila träningstrosor som inte snurrar sig eller skär in på fel ställe mitt i en dropkick. Färgläggningen av random snubbe vars namn jag inte orkar kolla upp är inte heller något att hurra för. Det är murrigt och alldeles för mycket lila nyanser. Till och med Lauras stringtrosor är lila, surprise surprise!

Berättande: Dialogen flödar däremot på ganska väl. Laura är ute på en resa där hon ska finna sig själv, eller rättare sagt så försöker hon finna sin själ, förutsatt att hon har en sådan. Hon har med sig Gambit i släptåg och jag måste säga att deras interaktion som mentor och protegé, än så länge tacksamt befriad från sexuella anspelningar, är seriens höjdpunkt. Gambit kommer inte med några moraliska pekpinnar, bara livserfarenhet från någon som verkligen har fuckat upp mer än en gång i sitt liv. En väldigt bra kombination! Jag är glad att Liu ska fortsätta på åtminstone den här serien.

Daken Dark Wolverine:
Bilder: Daken vinner en promenadseger med underbara, underbara teckningar av Marco Checchetto och färgläggning av min personliga favorit, Frank D'Armata, som anpassar sin stil väl till Checchettos spretiga teckningar. Visst är saknaden efter Guiseppe Camuncoli tung, men jag tycker absolut att Checchetto lyckas axla ansvaret väl. Hans bilder är sensuella och ruffigt sexiga, utan att vara exploaterande, och hans actionbetonade scener är väldigt effektiva. Han har en fin fingertoppskänsla för när det ska vara fart och fläng, men kanske ännu viktigare så vet han när rutorna istället ska fyllas av förrädiskt lugn och stillhet. Det är mycket detaljer i hans bilder och varje sida blir ganska kompakt med så mycket detaljer och streck, men det håller precis rätt ton för den här berättelsen. Sidlayouten gör att det är lätt att hänga även i actionbetonade partier. Han tecknar dessutom den snyggaste Daken jag har sett på länge. Om nu bara den där asfula impsuiten kunde försvinna för gott! Hur många gånger ska den behöva brinna upp innan han får slut på ersättningsdräkter (två gånger hittills)?

Berättande:
Tja, det är Liu här med, och sannolikt hon som gör att det blir så bra som det blir, men ett litet miniproblem med de här två numren var att det inte riktigt var Daken som var huvudperson i de tre nummer av serien som ledde upp till Collision, utan Tyger Tiger (som efter det första numret mest bara tyngde ner serien). Daken själv ägnade sig åt att spinna obegripliga intriger bakom kulisserna. Jag fattar att det är en del av hans maktspel, men jag fattar inte riktigt poängen i vad han verkar ha ägnat sig åt de senaste fem numren i Madripoor, världens tråkigaste genomkorrupta stad NÅGONSIN. Förhoppningsvis blir det klarare när jag läser om allt i sin helhet, men just nu är det mest bara flummigt. Daken byter sida lika ofta som han byter skjorta. Dock ett extra plus för den sexiga dialogen, som Liu verkligen vet hur man får till rätt! Och för att han flirtar med Gambit. Jag är så lättköpt... ^^;;

Helhetsintryck av Collision:
Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag tyckte, med tanke på att jag precis har läst klart crossovern. Jag tycker nog i princip att båda serierna är bättre för sig, trots Liu är involverad i dem båda. Men visst fattade man poängen, att jämföra på vilken nivå Laura och Daken befinner sig i jämförelse med varandra och vad de har gemensamt, med tanke på deras märkliga släktskap. Det är framförallt i det sista numret i crossovern som man verkligen känner att det uppstår någon form av, om inte förståelse, så åtminstone överenskommelse, mellan dem båda. Jag uppskattade att se dem i samma tidning, både när de låg i luven på varandra och när de samarbetade, men det känns som om Laura var den som lärde sig mest av mötet; Det tillförde helt klart hennes karaktär fler och mer intressanta aspekter än i Dakens fall. Det ska bli intressant att fortsätta att följa hennes väg genom livet framöver, då hennes serie är en av de mest läsvärda i bunten som dimper ner hos mig varje månad.

Slutligen så är jag ledsen över att Way och Liu väljer att vinka farväl till Daken i och med Daken: Dark Wolverine #9, som även är den sista delen i Collision. Det är ett bra nummer, kanske det bästa i hela crossovern, men de kunde gott ha lagt lite mer fokus på Daken, med tanke på att det var deras final i berättelsen om honom efter mer än två års samarbete med karaktären. Fokus ligger på något sätt på Laura ända in i det sista, medan Daken förblir samma enigmatiska och ogripbara anti-skurk som alltid. Förhoppningsvis får vi se dem tillbaka på serien någon gång i framtiden, då de båda har mindre att göra på annat håll. Till dess får vi väl hoppas att Rob Williams, som tar över författandet efter Liu och Way, klarar av att göra Daken rättvisa. Han har en del att leva upp till, precis som tecknaren kommer att få kämpa för att fylla tomrummet efter både Camuncoli och Checchetto.

Är mangatröttheten på väg bort?

2011-05-31T18:25:00.001+02:00

Blogg bloggeliblogg blogg.
Idag handlar det bara om mig.
Och Beck, fast bara lite.
Bara för att.

För ett år sen eller så fick jag nog av manga och bestämde mig för att manga är bara jobb och inte nöje. Kanske det bästa beslut jag tagit på år och dar och många år försent i vissa aspekter. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna känna riktigt samma entusiasm och glöd för mediet, med tanke på hur mycket skit det har fört med sig. Men kanske kommer jag att kunna läsa manga för nöjes skull snart?

Jag har börjat lite smått att kika på serier jag inte orkat läsa klart förr, eller lagt på hyllan av ett eller annat skäl. Ni vet nog vilken slags serier jag menar, de där ursprungliga serierna som lockar in en i en ny genre eller liknande. De där som sedan liksom hamnar bakom en när man kastar sig in i bokfloden och försöker läsa allt på en och samma gång. Ibland är det de som man först glömmer att man älskade, men även de som först kommer tillbaka, åtminstone i mitt fall.

Själv började jag en gång i tiden med Animerica Extras serier av Yumi Tamura, Ranma Och Maison Ikkoku av Rumiko Takahashi, X/1999 och Cardcaptor Sakura av Clamp och Nausicaä av den store Miyazaki. Sedan får vi inte glömma serierna i Smile Magazine, där Ai Yazawa rockade strumporna av mig med sin briljanta Paradise Kiss. Jag ser tillbaka på den perioden med både nostalgi och avundsjuka. Upptäckarlusten och belöningen man fick av att läsa alla de här främmande serierna var något nästan obeskrivligt för mig på den tiden.

Lite hoppas jag att min mangakarantän ska leda till att det ska bli lika roligt att läsa japanska serier igen, utan stressen och pressen och kraven på att behöva kunna ALLT om ALLA SERIER NÅNSIN som byggdes upp både av mig själv och av andra. Det är väl risken man utsätter sig för när man börjar bygga en karriär utifrån sitt intresse. Tänk om jag kunde känna mig lika genuint förväntansfull varje gång jag började läsa en ny serie numera, som förr. Jag ser nya mangaläsare födas dagligen och alla som upplever den där första känslan av att ALLT ÄR BRA, ja, de har både min djupaste sympati och min grönaste avundsjuka.

För allt kan ju inte vara bra, och efter ett tag inser man det. Efter ett tag börjar man ofta zooma in på specifika genrer och teman, bara för att japaner är så jäkla bra på att trycka på exakt rätt knappar. Allt du nånsin hade hoppats på att få läsa om i en serie? Varsågod, här är den. Vill du ha mer? Varsågod, en till. Det är väldigt lätt att man fastnar och slutar bredda sig i sitt läsande. Själv hann jag knappt läsa några ickejapanska serier under de åren då jag var som mest involverad i manga och dess utgivning i Sverige.

Problemet är att man efter ett tag bara ser problemen, bara det negativa. Och man känner att man måste försvara det, för att inte hela mediet ska dras med av folks fördomar. Det kulminerade med mangadomen som fortfarande hänger över oss. Helt plötsligt är manga bara smutsigt och fult i mångas ögon. De där äckliga seriebilderna man såg uppfläkta i vissa affärer om man råkade gå in på fel avdelning i de kleggigaste affärerna (lätt hänt innan man lärt sig sin läxa och läser skyltarna mer noga), visst tyckte man att de var äckliga och hoppades att de inte skulle bli kända för andra serieläsare i Sverige. Men man trodde ju inte att de var förbjudna enligt en lag som ingen kände till, det var ju en riktig baksmälla och kanske dödsstöten för den svenska utgivningen om livet bestämmer sig för att vara orättvist även i fortsättningen.

Visst, man måste försvara yttrandefrihet, tryckfrihet och allt annat som många av oss tar för givet, men i det här fallet blev det även strået som knäckte Kamelen Mys rygg. Hej och hå, så tålig var jag liksom. Jag kände bara att jag inte orkade fortsätta predika och övertala folk att ta manga på allvar längre.

Anyways, det här är inte ett inlägg om mangadomen, även om jag skulle kunna utgjuta mig om detta i all evighet. Det är ett inlägg om hur det är att vara en utbränd mangaläsare som inte skulle vilja något annat än att det kunde bli kul att läsa manga igen.

För de är ju bra, de japanska serierna! Det finns så innåtahelvete många briljanta serier gjorda i Japan, och en hel drös med underbara serier här i väst som är direkt inspirerade av manga. Ibland ser jag mina favoriter dyka upp på engelska och njuter av att se andra läsa och uppskatta dessa, i andra fall blir de sågade sönder och samman och utnämnda till rent dravel. Sånt är livet, alla serier kan inte trycka på samma knappar hos alla.

Sen är det ju många som aldrig riktigt ger mediet en chans. "Jag gillar inte manga", "Manga är inte riktigt min grej", hur många gånger har jag inte hört detta? Jag skakar huvudet i vanmakt samtidigt som jag är imponerad över att de tror sig veta allt om manga, ett av världens mest varierade berättarmedier (om än med en just nu ganska tråkig mainstreamfåra). Själv tycker jag att ju mer jag lär mig om de japanska serierna, desto mindre vet jag. 60 år av hyperproduktiv utgivning lockar fortfarande med dolda skatter där man minst anar det.

Jag är fortfarande lite tveksam till att släppa min "bara jobb, aldrig för nöjes skull"-regel, men jag har läst lite i Harold Sakuishis underbara musik- och ungdomsmanga Beck, en av de där tidiga favoriterna som inte liknade något annat jag hade läst, och det...kändes bra! På riktigt! Inget obehag, inga måsten, bara härlig sommarläsning av en gammal favorit. Det är nästan så att jag blir nervös.

Det får bli ett skynda-långsamt-återvändande för mig. Jag höll ju nyss nästan på att bränna ut mig på superhjälteserier genom att läsa för mycket på en gång innan jag drog i bromsen igen (har jag lite frossartendenser, måntro?). Fast det är svårt. Det är ju så kul att läsa något som känns nytt och fräscht. Man vet inte riktigt var man ska sluta så man bara fortsätter.

Däremot tror jag att jag har lärt mig en viktig läxa under åren: Läs inte bara en enda sak, utan blanda medier och forum. En fantasybok, en manga, en film, en superhjälte, en pissig deckare (bara för att påminna sig själv om hur dåligt det kan bli), en alternativserie, en sf-roman, en svensk serie, en slaskig romansbok, en yaoimanga, en TV-serie, osv.

Serien kommer att fortsätta vara en serieblogg, inte en dagbok, men ibland måste man bara få en chans att formulera sina tankar någonstans. Och få en chans att berömma en så briljant serie som Harold Sakuishis mästerverk Beck för att den gett en liten dos ny energi.

Serierecension: Courtney Crumrin av Ted Naifeh

2011-05-16T17:40:00.001+02:00

Eftersom det är sommar, sol och bad som gäller i skrivande stund, tänker jag kontra med en recension av en riktigt mörk serie, Courtney Crumrin skriven och tecknad av Ted Naifeh. Serien ges ut av Oni Press, sedan många år tillbaka mina absoluta älsklingar i hela den Nordamerikanska utgivningsbranschen. Så, hit med handen och låt mig få läsa din framtid: Hmm, jag ser något... Jag ser att Courtney Crumrin kommer att visa sig vara den bästa gotiska serie du har läst sedan Sandman!

Courtney Crumrin är serien för oss som gillade Slösa mer än Spara, som hejade på Gollum i sista Sagan om ringen-filmen, som helt enkelt gillar när det onda vinner. Eller ja, kanske inte vinner, men åtminstone visar att allt inte är helt svart eller vitt här i världen. De onda är inte alltid genomonda och de goda är sannerligen inte alltid fläckfria. Courtney Crumrin är sagor som antagligen är läskigare för vuxna barn än vad de är för yngre läsare. Ted Naifeh berättar i samma tradition som Bröderna Grimm och HC Andersen, så som vi minns berättelserna innan de blev Disneyfierade. Eller för att jämföra med ett modernt exempel, Neil Gaimans Coraline. Hon och Courtney skulle nog komma väl överens. Eller så skulle de hata varandra, vilket är precis lika sannolikt.

Serien börjar hur som helst när Courtney och hennes mer än lovligt blåsta föräldrar flyttar in hos hennes morbror Aloysius, som är den stiligaste silvervargen du kommer att stöta på i en serie någonsin. Han är märklig, den där Aloysius, tycker Courtney, men det tar ett tag innan hon förstår varför. Det är när hon snokar runt lite i hans privata delar av huset, så där som barn älskar att göra när de vet att någonting är förbjudet, som hon upptäcker varför han är en man som folk både fruktar och beundrar. Tyvärr verkar han inte vara särskilt förtjust i Courtney, men vad gör det, hon tycker ju inte om honom heller, så det så!

Tyvärr består Courtneys dagar inte bara av underbara mysterier i morbroderns hus eller i den monstertäta skogen utanför, utan även av pestig skola, med allt vad detta innebär. Courtney sticker ut i sin nya klass och passar inte in någonstans. Hon blir snabbt isolerad. Den enda av klasskamraterna som vill vara hennes vän blir snart uppäten av ett monster i skogen, utan att Courtney ens saknar honom eftersom han var en tönt och därmed inte värd hennes uppmärksamhet. Men hon vill ändå på något vis ha vänner, så hon rotar bland sin morbrors böcker och hittar en besvärjelse, som hon använder för att bli populär. Som väntat får besvärjelsen tyvärr oanade konsekvenser, men Courtney får hjälp från oväntat håll.

Det visar sig, som ni kanske anar, att Courtney har anlag för magi, men kommer hon att hålla sig undan de svartaste svartkonsterna? För när man som Courtney har ett mörkt sinne och ett ännu mörkare hjärta, då är det inte alltid lätt att se vad som är rätt och fel att göra. Men det är en del av seriens charm, att följa Courtney och se henne lära sig att hitta sin egen väg genom livet och alla dess svårigheter.

Berättelsen om Courtney är i nuläget fyra böcker lång. Naifeh skriver även på en fortsättning som utforskar Courtneys morbror Aloysius äventyr som ung magiker, vars andra avsnitt ges ut nu i maj.

Så vad gör Courtney Crumrin-serien så fantastisk? Om ni inte redan här helsålda och halvvägs till närmaste seriebutik för att inhandla albumen efter att ha läst ovanstående, kanske jag kan fresta med Naifehs underbara teckningar. Serien är nästan jobbigt vacker, helt och hållet svartvit, tuschad utan gråtoner. Naifehs teckningar sticker ut ur mängden, mycket på grund av hans talang för att bygga upp så kusliga stämningar i sina berättelser att man drar till sig fötterna där man sitter, uppkrupen i soffan med sin kopp te eller varm choklad på bordet bredvid sig. Varje bild är fullspäckad av detaljer, långt ifrån den japanska mangans avskalade estetik. Samtidigt är serien lika lätt att hänga med i som en manga, mycket på grund av Naifehs förkärlek för att, framförallt i sina första böcker, använda sig av filmiska grepp i sin sidlayout. Filmiska seriesekvenser är för övrigt något som just manga är känd för, eftersom Osamu Tezuka utvecklade den estetiken under mangans barndom på 50-talet och framåt. Men nog babblat av mig, inget går ju upp mot att se bilderna med egna ögon.

Om man som jag bara vill ha mer och mer och mer av Ted Naifeh efter att ha läst Courtney Crumrin, har han även illustrerat ett flertal serier baserat på manus av andra författare. Han gör trilogin Good Neighbors tillsammans med fantasyförfattaren Holly Black, Gloom Cookie med Serena Valentino och queerserien How Loathsome med Tristan Crane. Dessutom har han skrivit och tecknat Polly and the Pirates, som jag hoppas kunna läsa snart eftersom jag övertalade min kära syster att inhandla den. Och Death Jr., baserad på ett PSP-spel. För att nämna lite av allt han har gjort. Snubben är extremt produktiv!

Hur som helst: Läs Courtney Crumrin, serien är hur bra som helst och man vill bara ha mer, ju mer man läser. Perfekt kuslig sommarläsning för den som vill kyla ner sig lite. Eller kanske läsa något i skenet av en sänglampa medan åskan dånar utanför fönstret. Courtney Crumrin är helt enkelt en sådan serie.

Ondska: 8
Kuslig: 9
Gullig: 7
Romantisk: 1
Vänskap: 7
Monster: 8
Mytologi: 8
Beroendeframkallande: 10

Inget att vara B.L.Y.G. för!

2011-05-13T23:22:00.005+02:00

Nu blir det reklam! ^^/

Det har blivit dags för B.L.Y.G. igen, den 17-19 juni i Skogås går det av stapeln den här gången. Jag deltog i första B.L.Y.G., som hölls 2007 om jag inte är helt ute och snurrar (efter en kort koll på hemsidan kan jag konstatera att jag inte gör det). Då höll jag några föredrag och bedömde cosplaytävlingen. Det var ett trevligt konvent med många tjejer och ett bort med killar som mest spelade kort. Varför var det så? Jo, för att att B.L.Y.G. på många sätt och vis är tjejernas konvent (även om killar förstås är varmt välkomna!), där man pratar, föreläser om och diskuterar Boys Love/Yaoi/Shonen-Ai eller vad man nu föredrar att kalla den japanska homoerotikan-skriven-av-och-för-kvinnor som blivit så populär här i väst under det senaste årtiondet.

I år ska jag och Gabriella, som även är arrangör, köra ett föredrag tillsammans om BL-seriernas historik, som vi gjorde första året. Sedan ska jag sitta med i några paneldebatter och sen var det något mer som jag har glömt i skrivande stund. Jag ska dock sätta mig ner och fundera ordentligt över innehållet i föredragen under resterande delen av maj, så förhoppningsvis blir det ett ännu bättre föredrag än förra gången jag var med, då föredraget skrevs på tåget upp till Stockholm! Målet är att göra er alla till yaoiexperter! ^^

För den som känner sig manad finns information om biljetterna till konventet här. Det finns vanliga besökarbiljetter för 300 kr, med 50 kr extra om man vill ha sovplats. Sedan finns det Superblygpaketet, där man för 400 kr får allt detta plus snygg tröja och en kasse med trevliga prylar från våra sponsorer.

I övrigt väntas tävlingar av alla dess slag, regnbågscafé och en hel del andra aktiviteter. Det borde finnas något för alla. Facebook-sidan hittar ni här.

Så där ja, slut på reklamen. Hoppas att vi träffas på B.L.Y.G. i juni! ^^

Nytt från USA: About Love aka Koi ni Tsuite på engelska

2011-04-27T11:09:00.007+02:00

Nu kommer väl den där eviga förbannelsen, som gör att alla kommande mangaserier jag tipsar om här på bloggen läggs ner, slå till igen, men jag kunde inte låta bli att tipsa om att DMP ska ge ut About Love (Koi ni Tsuite) på engelska. Serien fångade min uppmärksamhet med sin omslagsillustration, som är nästan jobbigt vacker (och lite sorgsen). Berättelsen är okej, inte det mest golvande bra jag har läst, men det är en bra vuxenromans för den som vill läsa en lågmäld berättelse om outtalade känslor, fasader och små ögonblick som förändrar livet.

Berättelsen utspelar sig i ett litet företag som ordnar bröllopsfester, vilket känns märkligt passande för en romans som i Japan (och USA) än så länge (mig veterligen) inte officiellt kan leda till något sådant. Här i Sverige är den ju lite efter sin tid, som tur är, men romans med förhinder är ju ett ganska universalt ämne, så det ska väl inte vara någon fara. Serien bygger på en kort roman och är, som mangaadaptioner av sådana ofta blir, lite stel i tempo och bildspråk, men det gör inte så mycket. Det är ju ändå ingen actionserie direkt. Klart läsvärd för romantiker!

Nu undrar jag bara när den nuvarande lilla minitrenden i Japans mangavärld, med BL/yaoi om ensamstående pappor som förälskar sig i varandra, kommer hit i översättning. Det finns åtminstone tre serier på det temat som jag gärna skulle se i bokhyllorna här. ^^

För Yellow-fansen (av vilka det bör finnas en hel del i Sverige att döma av försäljningen) kommer förresten den glädjande nyheten att DMP även ska ge ut Yellow 2 på engelska. Jag hittar inga utgivningsdatum för vare sig den eller About Love, men slutet av året, början av nästa känns väl rimligt.

So long, TokyoPoop, and thanks for all the FAIL!

2011-04-23T14:28:00.004+02:00

Det är med blandade känslor jag skriver om att TokyoPop, mangaförlaget jag hatar att hata, lägger ner sin amerikanska filial (lite drygt ett år efter att jag förutspådde deras död). Jag kan nog med rätta säga att jag inte hade varit där jag var idag utan TokyoPop, men det har varit en magsårsinducerande plåga att följa förlaget genom åren.

Mycket har redan sagts om förlaget, som jag vare sig orkar eller tänker upprepa, men en kort titt på vad TokyoPop gjorde rätt, vad de gjorde först och vad de klantade till kan väl vara på sin plats.

Rätt och/eller först (mer eller mindre):

- Formatet. Mindre pocketar och icke-spegelvända serier. Det hade gjorts förut, men TokyoPop gjorde det till ett försäljningsargument.

- Priserna. Det må ha haft dåliga konsekvenser efterhand, men när priserna först halverades öppnades möjligheten för andra än de redan inbitna serieläsarna att köpa manga.

- Tjejserier. Helt plötsligt var det rosa hår och gothlolikjolar överallt, sirapssöt romans och grrlpower i var och varannan serie som gavs ut. Man kunde läsa serier utan att behöva blunda för allt som var sexistiskt och grabbigt och det var himmelskt!

- Yaoi/Boys Love. TokyoPop gick i bräschen för många dittills oprövade genrer och målgrupper, varav denna fick störst genomslag.

- Josei/vuxenserier för kvinnor. Tog tyvärr inte fart lika mycket som ovanstående, men gav oss flera bra serier i engelsk översättning. Introducerade Mari Okazaki, Moyoco Anno, Erika Sakurazawa och andra fantastiska kvinnliga serieskapare för en västerländsk publik.

- Rising Stars. Något taffligt skött och inte helt osuspekt, men ändock en talangtävling som gav flera unga förmågor sin första fot i serieindustrin. Vissa av de som vann jobbar numera med egna serier, medan andra jobbar för andra serieförlag av varierande inriktning. Svetlana Chmakova, Amy Reeder, Becky Cloonan, Queenie Chan, mfl. De förtjänade bättre än vad de i slutändan fick.

- Driftighet. Säga vad man vill om clownen Stu Levy, men han lyckades med en hel del av det han föresatte sig. Manga började säljas i bokhandlar, gjordes reklam för på TV och blev en del av ungdomarnas livsstil. Det är numera en subkultur, med flera förgreningar såsom cosplay, som sannolikt kommer att leva kvar länge, länge.

- Lyhördhet. Kanske var de i slutändan lite för måna om att lyssna på fansen, men när mediet växte som mest var det bra med ett förlag som lyssnade på vad läsarna ville ha, hur de ville ha det och när.

- Medarbetare. Många av TokyoPops duktigaste redaktörer och översättare slet som djur, kämpade i motvind och höll god kontakt med läsarna. Även om inte förlagets officiella presskontakter skötte sitt jobb, gjorde deras engagerade medarbetare detta åt förlaget och skapade åtminstone tidvis en känsla av sympati och intresse från min sida. Många gjorde alldeles för mycket för sin otacksamma knöl till arbetsgivare. Synd att de alla i slutändan belönades för sitt engagemang och trofasthet med att få sparken. :(

- Utbud. Säga vad man vill om kvaliteten, men de hade verkligen mycket av allt.

Klanterierna:

- Översvämningen. Alldeles för mycket C- och D-rankade titlar (och värre) prånglades ut när förlaget var som störst. Bra serier drunknade i mängden och mycket lades ner efter bara några band, till läsarnas förtret.

- Kontakter. Medan andra förlag lät utgivningen gå på sparlåga till förmån för förhandlingar och exklusiva kontrakt med japanska förlag, satsade TokyoPop stort på vad som egentligen väl var mestadels ren skit. När denna ostrategiska felsatsning väl kom ifatt förlaget lyckades det aldrig nå tillbaka till forna glansdagar. Många dömde även ut manga som skräp på grund av den låga snittkvaliteten på det som gavs ut.

- Skräpkvalitet. Dasspapper, pissdåligt tryck, anskrämlig omslagsdesign, allt mer oläsliga översättningar. Företaget blev, tillsammans med det enorma mangapiratandet på nätet, en symbol för mangan som lättsmält konsumtionsvara utan något egentligt köpvärde.

- Översättningarna. Det förhatliga användandet av japanska, oöversatta ändelser, även känt som “San-Chan-Kun”, blev branschstandard, SFX översattes inte, returschering försvann i stort sett och lönerna för översättarna sänktes i hela branschen. Jag minns hur jag förfasades över de låga lönerna bland mina amerikanska översättarkolleger när vi jämförde våra arbetsförutsättningar. Att de dessutom mestadels lät scanlatare (folk som scannar, översätter och släpper serier olagligt på internet) sköta jobbet för att de "älskade serierna och gärna skulle jobbat gratis", var mer eller mindre spiken i kistan.

- Opålitlighet. Först släpptes serierna varje månad, sedan varannan, därefter kvartalsvis, varefter de kom en gång i halvåret eller en gång per år. Sedan försvann de spårlöst från utgivningen. Fansen blev frustrerade och övergav sina favoriter till förmån för piratade serier och andra förlag.

- Censur. Visserligen övergående (mer övergående än Viz, som censurerar vilt även nu), men än då en besvikelse när det skedde.

- Märklig marknadsföring. Titlar som inte sa någonting om vad serien handlade om, tidigare nämnda gräsliga omslagsdesign, omslagstexter som inte stämde med innehållet och annat mojs var en ständig källa till irritation bland många av oss som brydde oss om mangans framtid.

Jag skulle allvarligt talat kunna fortsätta i all evighet, men jag tycker inte att TokyoPoop, som jag brukar kalla dem för, förtjänar mer av min tid än så. Nu är de döda, vilket inte var en dag för tidigt. Vila i frid, TokyoPoop, och må din pinsamme fratboy till ägare drabbas av plågsamma hemmorojder och ojämn solbränna. Må dina numera avlagda medarbetare få fina redaktörs- och översättarjobb i andra delar av branschen. Må de duktiga serietecknare du högg i ryggen genom att lägga ner deras projekt och vägra släppa rättigheterna, få nå stor framgång (vilket flera av dem redan har gjort!). Må översättarna få den lön de förtjänar i framtiden och tid på sig att åstadkomma kvalitetsöversättningar istället för framstressad skit. Må kvaliteten få bestämma vad som ges ut på engelska, inte vad som är lättast att licensiera. Må de japanska serieskaparna kunna få se sina serier behandlas med den respekt de förtjänar.

Och nej, du är inte välkommen åter.

Nytt från Japan: Trailer för NO.6

2011-04-12T14:30:00.002+02:00

Jag har inte hunnit skriva om mina favoriter bland de japanska barn- och ungdomsböcker jag har läst ännu, mest för att jag egentligen har tänkt koncentrera mig på serier här i bloggen. Men ibland har man sådan tur att ett verk av ens absoluta favoritförfattare får ligga till grund för en anime eller tecknad serie. Atsuko Asano är en av dessa. Tidigare har hennes mest kända verk, Battery, legat till grund för en tecknad (pappers)serie, en (otecknad) TV-serie och en (återigen otecknad) biofilm.

Nu är det hennes serie av SciFi-betonade ungdomsromaner, NO.6, som har fått äran att bli animerade för TV. Bones står för produktionen, vilket brukar vara en garanti för god kvalitet. Jag tyckte personligen att de gjorde ett bra jobb när de adapterade SciFi-mangan Jyu-Oh-Sei för några år sedan.

Det görs även en manga av romanerna, som jag inte har hunnit titta på ännu, men det lilla jag har sett har tyckts mer generiskt än vad Asano brukar bjuda på, så jag kommer nog att hoppa över den till förmån för böckerna och animen. Det är sannolikt bara promotion för animen, med tanke på att mangaversionen satte igång tidigare i år.

Asano är känd för sin förmåga att fånga känslan av barndomen sällan är så rosenskimrande som man önskar; hon skildrar gärna det svåra klivet mellan att vara ung och vuxen på ett igenkännande vis och lyfter gärna fram ungdomar som inte riktigt passar in i sin omgivning, för att skickligt beskriva hur dessa ungdomar påverkar och påverkas av folk i sin omgivning. Men kanske mest av allt är hon älskad för sina konfliktdrivna och komplicerade "omaka par"-betingade vänskapsskildringar, vilket var en av mina absoluta favoritaspekter av Battery, som egentligen är en basebollrelaterad bokserie.

Hon har även skrivit The Manzai, en omtyckt bokserie om två väldigt annorlunda killar som bestämmer sig för att bilda en stå-uppduo. Första delen av mangaversionen av denna släpptes på engelska under titeln The Manzai Comics och fick hyfsad kritik, även om fortsättningen tyvärr aldrig dök på.

Jag har inte hunnit läsa just NO.6 ännu, vars 9:e del är på gång i hemlandet, men Battery är så fruktansvärt golvande bra att jag har planer på att läsa NO.6 efter att jag avslutat den sistnämnda. Nu kan man se en trailer för NO.6 på seriens hemsida, som ni finner här. Klicka på "Trailer 01" för att få se den. Notera även ett av de bästa avgrundsvrålen sedan Shinji i Neon Genesis Evangelion. :D

Kan någon ge ut Atsuko Asanos romaner på svenska eller engelska snart, tack? Jag skulle gärna översätta dem. ^_^v

Den eviga frustrationen: Serieprenumerationer

2011-04-05T13:10:00.002+02:00

Batwoman visar ett bra sätt att avreagera sig när ens
serieprenumerationer gör en irriterad och frustrerad.

Det där med att försöka prenumerera på amerikanska serier har visat sig vara en frustrerande historia. När jag förra året bestämde mig för att bredda mitt serieläsande, var det första jag gjorde att finkamma Diamond Comics Previews, för att se vad som kunde tänkas vara för mig. Jag valde ut ett antal serier att prenumerera på i första vändan, några månader senare rensade jag lite och tog bort de serier som jag inte fastnade för. Där försvann Generation Hope, som är bland det mest bedrövligt usla jag någonsin har läst, både tecknar- och författarmässigt (vi får se om jag orkar skriva ihop något om detta debakel någon gång framöver).

Nu har det blivit dags att rensa igen, så Superboy får tyvärr flyga sin kos, trots att jag gav honom en extra chans vid första utrensningen. Samtidigt har jag startat några nya prenumerationer, varav några har kommit igång, en annan lyser med sin frånvaro och en liten stackare har avslutats innan den ens hann sätta igång.

I fallet med Secret Six, som tyvärr råkade gå in i sin tråkigaste omgång sedan starten just som min prenumeration kickade igång, så dök det förargligt nog upp både en crossover med Action Comics och en med Doom Patrol inom loppet av ett par nummer, precis när min prenumeration höll på att avslutas. Följden blev att det sista lösnumret jag fick avslutades med en "detta var första delen av 2, läs fortsättningen i DEN HÄR SERIEN istället". Bah. Jag avskyr crossovers och föredrar när hela storyn går att följa i en enda tidning (som det borde vara). I fortsättningen blir det inköp av hela album av den här serien i fortsättningen. Sannolikt är det en serie som fungerar bäst om man läser den i omgångar. Av allt att döma är den pågående berättelsearken mycket bättre än den förra, så det smärtar lite att behöva vänta på att få läsa och diskutera den, men det var nog ändå bäst som det blev.

Superboy lockade mig efter att jag läste Superboy - The Boy of Steel av Geoff Johns och Francis Manapul. Serien, som tydligen gavs ut via Adventure Comics innan den samlades i ett album, var tecknad snyggt som tusan och introducerade mig för seriefiguren på ett sätt som gjorde det lätt att komma i just hans berättelse. Därför trodde jag att hans egna serie skulle vara något för mig, vilket tyvärr visade sig vara fel. Serien började bra, men efter de första två-tre kapitlena blev serien helt oläslig. Teckningarna är så fula att mina ögon blöder medan jag läser. De tjusiga omslagen (som det med Poison Ivy här till vänster), som tecknas av en annan tecknare än själva serien, är INTE representativa för resten av serien. Berättelsen är kanske bra (men sannolikt inte, för den har sannerligen inte varit minnesvärd på något sätt), men jag kan inte koncentrera mig på den när Lex Luthors systerdotter (som illa nog pushas som Superboys Love Interest - isch!) plirar glosögt på mig och Superboy skelar konstant. Dessutom är färgläggningen hemsk, rent ut sagt. Serien är helt enkelt en ren ögonplåga, tro mig. Undvik!

The Flash blev en intressant historia det med. Jag läste första albumet, The Dastardly Death of the Rogues, och älskade ärligt talat varenda liten serieruta. Det var fart och fläkt, det hände någonting hela tiden, det fanns lite romans, en massa galenskap, tidsresor, sjukt bisarra inslag (som när Flash bygger ett helt hus på några minuter!) och en massa skönt bisarra fiender (i form av The Rogues). Därför skaffade jag såklart en prenumeration på serien, för det här kändes som om det skulle kunna bli min absoluta favoritserie, innan jag hörde talas om gisslet som är den kommande Flashpoint-crossovern. Jag bestämde mig trots detta för att försöka stå ut och hoppas på att crossovern snart skulle vara över, men så kommer nyheten om att Flash-serien avslutas med #12, vilket innebär att jag hinner få 4 lösnummer innan serien läggs ner. Epic Fail eller vad? Hade jag vetat det hade jag struntat helt i prenumerationen och väntat in det andra och avslutande albumet istället. Hej då, Flash. Det var en kort och väldigt intensiv kärleksaffär som nu verkar vara över. Jag vet inte om vi ens kan vara vänner i fortsättningen, om det ska vara på det här viset.

Vet ni vad som är det allra mest sorgliga i hela Flash-schabraket? Jag hoppade över en lösnummerprenumeration av miniserien Magus (tecknad av urduktiga Rebecca Isaaks), trots att jag var helt övertygad om att det var en serie som jag ville läsa, eftersom jag hellre ville läsa The Flash inte hade råd med för fler prenumerationer just då. Gurgel.

Avengers Academy är däremot en ny och väldigt trevlig bekantskap, som jag skaffade mig för att alla, därbland killarna på Shazam.se, pratade om hur bra den var. Hittills gillar jag vad jag läser, och både de nya och de gamla, etablerade karaktärerna engagerar. Om serien kommer att hålla samma kvalitet i längden återstår väl att se, men än så länge verkar det som om tecknar/författarduon tycker om att jobba tillsammans och det är ju alltid positivt.
Jag misstänker att det kan vara på grund av att serien inte är ett av Marvels s.k. flaggskeppstitlar, som den får lite mer frihet att hitta på nytt, bygga upp intriger och skaka om i status quo, som den klarar av att hålla sig på en jämn och bra nivå. Jag håller tummarna hårt för att det ska fortsätta så. Det är även positivt att se hur utstötta, utskällda och märkligt använda karaktärer som Quicksilver, Tigra, Speedball och Hank Pym (tror jag han heter, det verkar vara lite förvirrat just där) tas på allvar och får en chans att visa vad de egentligen går för. Ur den aspekten påminner serien lite om finfina serier som X-Factor och Secret Six (när den sistnämnda är i form). Den här serien känns som väldigt goda grejer, helt enkelt!

Jag är även i ärlighetens namn EXTREMT sugen på att skaffa mig en prenumeration på nuvarande The Avengers, som är väldigt attraktivt tecknad av Romita Jr, och enormt rolig att läsa (åtminstone att döma av första albumet). Dialogen flödar fantastiskt, med en blandning av självironi, knasig humor och blodigt allvar i lite lagom doser, och jag drogs verkligen med i den något bisarra intrigen. Mixen av superhjältar är också bra, även om det är en viss brist på kvinnor i just The Avengers, som enbart har Spider Woman (Bendis har dock lovat bättring på den fronten).
Men, för det kommer ju förstås ett sådant: Jag vågar allvarligt talat inte chansa på serien, med tanke på hur ofta tecknar/författarteamen tycks bytas ut på den här sortens stora titlar. Jag är övertygad om att i det ögonblick jag bestämmer mig för att skaffa en prenumeration, så kommer antingen Brian M. Bendis eller Romita Jr hoppa av. Framförallt med tanke på hur mycket kritik jag sett riktas mot deras arbete på serien av mindre nöjda läsare (som tur är verkar inte alla hålla med dessa). Jag älskade första albumet av den här serien nästan lika mycket som första albumet av The Flash, och om jag hade bevis, svart på vitt, att resten av serien kommer att skrivas av samma team, skulle jag skaffa mig en prenumeration på ett nafs. För säkerhets skull tänker jag dock åtminstone i nuläget fortsätta med serien enbart som album.

Jag har däremot skaffat mig en prenumeration på Batwoman, som ska komma igång efter Flashpoint. Den har skjutits upp några gånger, men för min del gör det inte så mycket, eftersom jag har en hel del annat att läsa under tiden. Förhoppningsvis ska serien överleva sitt första år, för trots att jag inte har hunnit läsa Greg Ruckas Batwoman - Elegy ännu, känner jag väldigt starkt att det här kommer att vara en perfekt serie för mig. I det här fallet litar jag till hundra procent på magkänslan. Jag har heller inga problem att vänta på något, där jag vet att slutresultatet kommer att vara värt all väntan (något som gör mig något unik i nördsammanhang misstänker jag).

Jag håller även ögonen på den Red Lantern-serie som det har pratats om att Peter Milligan ska skriva, eftersom jag tror att det kan vara intressant, även för någon som jag, som inte läser Green Lantern som serien spinner ut ifrån. Starka känslor, som den brinnande ilska Red Lantern står för, känns som om det har en del gemensamt med Shade the Changing Mans galenskap, och det är ju något som Milligan har gjort bra serier av förr. Men det är just för att det är Milligan som jag ens höjer ett intresserat ögonbryn. Vilket annat författarnamn som helst och informationen hade helt gått mig förbi.

Hur som helst, min oförmåga att sluta påbörja nya prenumerationer till trots, tror jag att jag kommer att hålla mig till miniserier i fortsättningen (om det inte dyker upp något vansinnigt intressant förstås). Dels för att det är roligare att finkamma Diamond Comics i jakt på trevliga små guldkorn, dels för att man vet ungefär vad man får, eftersom det är ett överskådligt projekt som oftast har ett och samma team vid rodret. Just nu har jag prenumererat på Peter Miligans 5 Ronin och jag har även beställt hans 3 avsnitt långa miniserie/crossoverspinoff Flashpoint: Secret Seven, enbart för att det är Milligan och Shade.

I övrigt blir det nog mest albuminköp ett tag framöver. Jag känner att jag blir onödigt trött och irriterad på superhjälteserierna om jag försöker följa dem slaviskt som lösnummer och det vore tråkigt om jag tappade sugen redan. Samtidigt tycker jag om att få en liten dos av serien då och då, istället för att behöva vänta ett halvår eller mer på varje album.

Serierecension: Daken - Dark Wolverine

2011-03-31T22:20:00.003+02:00

Klart jag gör! Thing är däremot lite mer svårflirtad.

Bad boys, bisexuella antiskurkar, faderskomplex och intriger är huvudingredienserna i Daken: Dark Wolverine, en serie om Wolverines psykopat till son. Det är en sexig serie där ingen går säker för Dakens intriger, eller hans charm. Jag erkänner villigt att detta är ett skyldigt nöje för min del, men jag skäms absolut inte för hur mycket jag älskar serien! Den är fantastisk och alla borde läsa den. Här nedan ska jag berätta varför.

Daken
Daken etablerades i Wolverine: Origins, skriven av Daniel Way, en serie som handlade om hur Wolverine utforskade de tidigare minnen som äntligen hade återvänt efter händelserna i House of M. Daken visar sig vara Wolverines drygt 60-årige son (med evigt ungt utseende), som denne inte kände till eftersom han hade förlorat minnena av både sin tid i Japan och sin fru Itsu, Dakens mor. När Wolverine försvann från Japan mördades Itsu och den ännu ofödde Daken skars ut ur hennes mage. Han uppfostrades sedan av Wolverines fiender till att hata sin far, som han trodde hade mördat modern. Mm, en riktig solskenshistoria, minsann. Inte konstigt att Daken blev som han blev, kanske.

Om jag skulle sammanfatta Daken som seriefigur med en mening skulle jag sno den direkt från den författare som gjort mest för att fylla ut luckorna i Dakens personlighet, Marjorie Liu (som skriver manus efter Ways riktlinjer): En bisexuell homme fatale som hatar sin pappa och drömmer om att ta över världen. Det låter kanske inte så djupt, men det är däremot ganska kul att läsa om. Daken saknar all form av självinsikt och är en riktig typ som inte bryr sig om vad och vem han kliver över i sin jakt på makt och inflytande. Han tror sig alltid vara mycket bättre än vad han egentligen är, vilket ibland visar sig vara nyckeln till framgång. Han kan heller aldrig förlora, eftersom han (omedvetet?) ändrar sin agenda utefter resultatet av hans planer, oavsett hur de än slår ut. Han kan stå där med skägget i brevlådan och dumstruten på huvudet och ändå få det till att det var han och ingen annan som gick därifrån med hedern i behåll. Daken är dessutom en modesnobb utan like, med vad som måste vara den läckraste klädstilen i hela Marveluniverset och han förför män och kvinnor till både höger och vänster, ofta för att främja sin personliga agenda, men inte enbart.

Dark Wolverine / Dark Avengers
Efter händelserna i Secret Invasion värvades Daken av Norman Osborne (Green Goblin) för att låtsas vara sin far Wolverine i ett fejkat Avengersteam. Tiden där spenderade han med att få stryk i de flesta strider, flirta med Moonstone, Venom, Bullseye och Hulkling samt göra livet surt för alla sina "allierade" i bästa dokusåpastil. Det var kanske lite Big Brother över Dark Avengersteamet emellanåt, om jag ska vara ärlig. Daken smidde planer med och mot allt och alla, bildade pakter, sålde ut dessa pakter, lurade och trixade sig in i både motståndarsidan och Osbornes gäng och högg folk i ryggen så fort han kom åt. Han hade framförallt en hel del fuffens för sig med stackars Bullseye. Ibland är det svårt att veta om Daken egentligen vet vad tusan han sysslar med, men jag kan inte låta bli att gilla det ändå. Fantastic Fours gästspel var min personliga favorit under den här perioden, mycket på grund av att de inte föll lika lätt för Dakens lögner, men samtidigt inte avfärdade honom som ett hopplöst fall som så många andra.

Jag kan dock flagga för att den Daken man stöter på i Brian M. Bendis Dark Avengers inte är särskilt intressant. Där är han ganska platt och tråkigt skildrad, på ett sätt som gör att jag knappt känner igen karaktären. Vill man ha Dakens speciella personlighet, mörka humor och sexiga intriger är det istället Dark Wolverine man ska läsa, där författarna Marjorie Liu och Daniel Way skildrar Dakens sida av hela Dark Avengers-biten. De gör honom betydligt mycket bättre rättvisa.

Daken: Dark Wolverine
Efter händelserna i Marvelhändelsen Siege, där Osborne förlorade makten över Marveluniverset igen, slöt Daken en tillfällig pakt med pappa Wolverine och gav sig ut och äventyrade tillsammans ett tag, främst för att ta sig an FrankenCastle, dvs zombie-Punisher som var arg för att Daken hade huggit av honom hans huvud vid ett tidigare tillfälle. I Dakens nya serie, Daken: Dark Wolverine, har dock pappsen hamnat i helvetet, vilket Daken delvis har varit inblandad i att orsaka, och Daken bestämmer sig för att det är dags att bege sig ut i världen för att bygga ett eget maktimperium. För att göra detta fejkar han sin egen död och beger sig till Madripoor, dock efter ett kort besök hos Fantastic Four på vägen. Serien har i skrivande stund kommit med 7 fantastiska nummer hittills och det är tonvis med briljant plottande och härligt intrigerande från Dakens sida, en himla massa flirtande med allt från Mystique till Thing och åtminstone en panel i varje nummer där Daken är naken. Dessutom lånar han kläder av sin nybakade bromanspartner Johnny Storm, efter att denne har "råkat" bränna av honom kläderna. Det är sånt här som skapar fangirls, tro mig. *host*

Jag tänkte göra det lätt för mig i den här recensionen genom att i punktform nämna kort vad som är bra, dåligt respektive kontroversiellt med Daken.

Det bra:
- Dakens bakgrund innefattar mycket av det som jag har uppfattat som Japans mindre glamorösa sidor, som mobbning, utanförskap och rasism. Det tas inte upp ofta, men det är en tydlig del av hur hans karaktär är byggd.

- Jag älskar att serien handlar mer om intriger och ränkspel, än slagsmål och poserande. Det är även kul med en karaktär vars handlingar inte alltid går att förutsäga. Det är lite samma fascination som när man läser Death Note; det känns som Dakens handlingar är ett korthus som förr eller senare kommer att rasa, men väntan på att detta ska hända är så spännande att man inte kan titta bort.

- Jag gillar hur Daken totalt ignorerar alla samhällsnormer och moraliska riktlinjer, oavsett om han har en vettig anledning att göra detta eller ej. Efter alla präktiga helyllepojkar och duktiga flickor som dyker upp i serierna är det skönt att få någon som är deras totala motsats. Jag kan förresten se att den sortens karaktärer är frekventa i de serier jag har fastnat för, vilket sannolikt säger en del om min seriesmak.

- Bisexuella antiskurkar visade sig vara något som hade saknats i mitt liv fram till nu, även om Dakens killsmak är lite diskutabel (Bullsye? Venom? Thing? Hu, varför?!). Bland Dakens trevligare - och snyggare - flirtar finner vi Mystique, Moonstone och Johnny Storm, vilket är mycket trevligare att läsa om. Dakens personlighet och omdiskuterade feromonkrafter gör att mycket av berättelsen kretsar kring sex, och det är en bra sak får jag lov att påpeka, åtminstone så som det har gjorts hittills. Det är inte bara tjejer och spioner som kan ligga sig till framgång.

- Kläderna! Åh, kläderna! Oj oj oj. En mer välklädd seriekaraktär än Daken får man leta efter. Hans klädval är snygga, stilrena (dyra!) och ofta ganska överraskande. Han är inte helt dum utan kläder heller om jag får säga så. Extra plus för den snygga tatueringen han har över ena armen och delar av överkroppen. Han skaffar sig i och för sig en ohyggligt ful kostym lite längre fram i serien, men förhoppningsvis avvecklar han den med tiden.

- Marjorie Liu, som skriver serien, är ett av förra årets mest intressanta fynd för min del. Hon har utöver Daken även skrivit om X-23, NYX och Black Widow, samtidigt som hon håller igång en framgångsrik karriär som författare i genren för övernaturlig romans, där hon är känd för sina starka kvinnoporträtt och förmåga att förnya och fräscha upp uttjatade klichéer. Hon är dessutom skicklig på att hantera seriefigurer med långa och tillkrånglade bakgrundshistorier, som X-23. Jag har ärligt talat blivit fullständigt golvad av henne och ämnar plocka på mig det mesta av hennes bakkatalog.

- Underbara teckningar av Guiseppe Camuncoli, supersnygg tuschning av Onofrio Catacchio samt iögonfallande och effektiv färgläggning av skicklige Frank D'Armata. Tyvärr verkar det som om det kan vara ett skifte på gång på tecknarsidan, men fram till nu har det varit himmelskt snyggt så länge dessa gossar sköter hantverket. Förhoppningsvis är Camuncoli bara upptagen på annat håll, så att vi får tillbaka honom till serien igen snart.

- Jag dras till det uppenbara glappet mellan Dakens självbild och verkligheten. Han är extremt blind även för uppenbara saker som berör honom personligen, vilket gör att det ska bli kul att se hur han utvecklas under seriens gång. Det krävs nog mycket jobb för att få fason på en spretig och svårdefinierad seriefigur som honom, men under Lius penna har det än så länge gått i rätt riktning. Jag håller tummarna för att hennes efterträdare har samma fingertoppskänsla, även om jag i hemlighet tvivlar på det.

Det dåliga:
- Daniel Way och Marjorie Liu är som tidigare nämnt på väg att lämna serien och #9 är deras sista nummer. Stor sorg! Gråt och tandagnisslan!

- Här och var är serien gräsligt fult tecknad. Det är få tecknare som verkligen får till Dakens halvasiatiska utseende. Och alla dessa hemska variationer på mohikanen ska vi inte tala om... Huga! Det återstår att se hur jag som läsare ska stå ut med serien i fortsättningen, nu när Camuncoli verkar vara på väg att lämna serien. Mer gråt och gnisslande av tänder.

- Dakens nya kostym var som sagt inte någon hit för min del...

- Sist men absolut inte minst är det tröttsamt att se och läsa hatet som öses över Daken inom nätfandom. Jag har hört att många av ren princip ogillar när det dyker upp nya seriefigurer som är son/dotter till andra, redan etablerade karaktärer, men det är mer än så (se nedan).

Det kontroversiella:
- Först och sist har vi Dakens bisexualitet, som sticker en del läsare i ögonen av skäl som vi alla redan känner till. Andra blundar för verkligheten och vägrar acceptera att han gillar killar på riktigt. Vissa anser att han inte är attraherad av någon, vare sig de är män eller kvinnor, eftersom han är psykopat. Vissa tycker att det är okej att han ligger med killar, så länge han inte blir kär i dem. Man tar sig för pannan ibland när man läser diskussionerna. Det är rena dumheterna förstås, vilket både Way och Liu försökt påpeka i intervju efter intervju, till ingen nytta tyvärr. Folk hör bara vad de vill höra. Som tur är har motståndet mot Daken som sexuellt aktiv bisexuell visat sig vara något som de flesta börjar komma över vid det här laget och accepterar som en naturlig utveckling av att Marvel långsamt (tänk snigelhastighet) gör sig mer gayvänligt.

- Den trista baksidan av samma mynt är dock att man blir lite trött på att bisexuella alltid ska framställas som galna ondingar i all form av populärkultur (manga, jag tittar på dig!). Här kan jag väl inte annat än att hålla med de som är kritiska, men jag har vissa förhoppningar om att Daken med tiden kommer att glida över på den goda sidan, så det problemet kan mycket väl komma att lösa sig av sig självt med tiden.

- Ytterligare värt att att nämna är att många läsare passionerat hatar Dakens feromonkrafter. De påpekar (inte helt utan vatten på sin kvarn) att eftersom vi inte kan se när han använder dessa osynliga krafter, så kan de aldrig se när han använder sina krafter för att manipulera folk, eller när han gör det enbart med hjälp av list. Jag kan visserligen tycka att det är roligare att inte riktigt veta vad man ska tro, eftersom det gör serien mer spännande och mindre svartvit, men jag förstår varför de känner så. Man kan ju även konstatera att Daken som seriefigur fick en ganska tafflig start i Wolverine: Origins, där han manipulerade sin flickvän till att ta sitt liv med hjälp av sina feromonkrafter. Jag kan definitivt förstå att många kvinnliga serieläsare känner att det är svårt att gilla en karaktär efter en sådan introduktion, även om jag inte har några problem med det personligen.

Rohypnol på två ben?
Diskussionen om Daken har även handlat mycket om huruvida hans krafter, när de används, egentligen är likställt med våldtäkt eller inte. Samma diskussion har jag sett i samband med marvelfiguren Longshot, som kan manipulera lyckan till att göra oddsen att t.ex. få någon i säng bättre. "A walking roofie", säger läsarna som upprörs över dessa krafter, och vill att han ska ställas till svars för sina brott. Jag har personligen inget som helst intresse av att se Daken i en domstolsprocess, men det vore däremot trevligt om han med tiden kanske ångrade sina handlingar och på något sätt försökte gottgöra sina offer. Det vore kanske även en bra idé att med tiden plocka bort dessa krafter, eftersom jag tror att Dakens charm och karisma kan ta honom lika långt som hans feromonkrafter kan. Tittar man närmre på serien kan man faktiskt redan märka att dessa krafter har använts väldigt sparsamt medan Liu har varit involverad i serien och betydligt mindre plumpt än när Way skrev om Daken i Wolverine: Origins. Vi får hoppas att hennes efterträdare har vett att göra samma sak.

Som slutsats kan jag konstatera att det är få serier som jag har fallit för så huvudstupa på senare år som Daken: Dark Wolverine. Det har varit en unik serie, som inte riktigt liknat någonting annat jag har läst förr. Jag kan definitivt se vad det är som dragit mig, Mangaläsaren, till serien, med tanke på min personliga seriebakgrund. Det känns definitivt som en serie som kvinnliga serieläsare med förkärlek för mörka, sexiga serier kan fastna för, mycket tack vare Marjorie Lius känsla för sensuell dialog och intrig. En riktig höjdare alltså!

Heh, ni trodde väl inte på allvar att jag skulle missa chansen
att ha med den här fantastiska (och något ökända) bilden i min
recension? Jag sparade bara det bästa till sist. ;)

Vill man läsa mer om Daken kan man kolla in följande album, i ungefär den här läsordningen (notera dock att Wolverine Origins v9 innehåller både slutet på denna serie OCH slutet på Dark Wolverine!):

** Wolverine Origins (v1-v8 - Daken dyker upp nånstans i mitten, men man kan läsa sig till de viktiga delarna på wikipedia om man vill hoppa över serien.)

** Siege: Prelude
* Dark Avengers v1 - Assemble
* Dark Avengers/Uncanny X-Men - Utopia
* Dark Avengers v2 - Molecule Man
* Siege: Dark Avengers

*** Wolverine: Dark Wolverine - The Prince
*** Wolverine: Dark Wolverine - My Hero
*** Siege: X-Men - Dark Wolverine & New Mutants
* Punisher: Franken-Castle
** Wolverine Origins Vol 9: The Reckoning
*** Daken: Dark Wolverine - Empire

Tips: Vill man bara läsa 1 kapitel om Daken för att få lite känsla för karaktären, Marjorie Lius författarstil och Camuncolis teckningar rekommenderar jag Dark Wolverine #81, som finns med i Dark Wolverine: My Hero.

Serierecension: X-Factor Investigations av Peter David

2011-03-27T17:20:00.001+02:00

X-Factor är serien som tar upp allt det som inte platsar i en vanlig, traditionell superhjälteserie; allt det där som brukar falla vid sidan om dyker upp, förr eller senare. Det är därför en utmärkt serie för dem som inte riktigt faller för traditionella superhjälteserier, som jag själv.

Ibland är tajming allt, och Peter Davids X-Factor (Investigations) kom in i mitt liv med precis rätt tajming. Jag var trött och utbränd av de japanska serierna, till den milda grad att jag knappt klarade av att följa mina favoritserieskapare längre. Jag hade jobbat med manga så länge att det inte längre var något jag kunde läsa som hobby, bara se som jobb, jobb och åter jobb. I en mindre evighet kände jag att jag behövde något nytt, med ett annat tempo och en annan stil, men som kittlade seriedyrkarnerven inom mig på samma sätt som mina älsklingsmangaserier hade gjort förr. Jag köpte lite saker på måfå, läste förhandstittar på de olika serienyhetssidorna som fanns på nätet, följde diskussioner och läste på Wikipedia. Till slut bestämde jag mig för att ge X-Factor i sin senaste inkarnation en chans.

För mig som gillade Buffy, älskade Firefly och dyrkade Veronica Mars, och som gillar dialog som är rapp, rolig och flyter på bra var mötet med X-Factor ögonblicklig kärlek. Jag föll pladask. Det gjorde inte så mycket att jag inte hade full koll på alla runtomkringhändelser som berördes under seriens gång, för dialogen och de absurda situationerna i teckningarna gjorde att jag kunde njuta av serien ändå. Efter att jag hade läst alla album som fanns ute skaffade jag mig en prenumeration på seriens lösnummer. Passionerad kärlek vid första ögonkastet är väl en bra beskrivning av hur det var.

Peter David
Så vad gör X-Factor till en så fantastisk serie? Först och sist är svaret på den frågan Peter David, eller PAD som han ofta kallar sig själv. Här har vi en snubbe som skrivit böcker, serier, tv-avsnitt och filmer ända sedan hedenhös, och som vet hur en slipsten ska dras. Jag har en känsla av att han inte direkt är den sortens författare som skriver fantastiska klassiker i samma snitt som Sandman och Enigma, utan snarare är en genuin underhållare som vet exakt hur man underhåller sin publik på bästa sätt. Att han dessutom aldrig skyggar för att ta upp ämnen som man vanligtvis inte stöter på särskilt ofta i superhjälteserier gör hans roll som serieförfattare extra relevant för mig.

Madrox - detektivwannabe med personlighetsklyvning
Men låt oss prata lite om själva serien. Huvudpersonen i X-Factor heter Madrox the Multiple Man, och det speciella med honom är att han delas upp i multipla dubbletter när han stöter emot något eller får en snyting. Ju hårdare slag, desto fler dubbletter. Varje klon representerar olika aspekter av Madrox som person, varvid vi får se dubbletter som är allt från livrädda och mesiga till nonchalanta, religiösa, obehagliga, garvade, osv. I seriens inledning möter Madrox för första gången sin psykopatiska dubblett. Psykopat-Madrox förklarar för Original-Madrox att han aktivt tänker motarbeta honom. Madrox aldrig kommer att kunna lita på sina dubbletter i fortsättningen, eftersom psykopaten inom honom är väldigt bra på att låtsas vara någon av alla de andra aspekterna av hans multipla personlighet. Vem som helst av dem kan visa sig vara en ulv i fårakläder. Det ger en spännande, mörk tvist till Madrox krafter.

En annan sak vi snart märker är att Madrox lider något oerhört om någon av alla hans dubbletter dör, och han har många sådana ute i världen. I ett försök att lära sig så mycket som möjligt har han skickat ut delar av sig själv över hela världen. När de har lärt sig något nyttigt återvänder de och Madrox Original absorberar sedan dessa tillsammans med deras kunskaper, så att de blir en del av honom. Nackdelen med detta är att ju fler dubbletter Madrox skickar ut, desto svårare får han att koncentrera sig och tänka klart, eftersom viktiga aspekter av hans personlighet saknas helt. Fördelen, ur berättarsynpunkt, inte för Madrox, är att det alltid händer spännande saker när någon av hans dubletter dyker upp i serien.

En detektivbyrå i mutanternas getto
Madrox älskar gamla noirfilmer och drömmer om att bli en cool detektiv i Philip Marlowes anda. Han bestämmer sig därför för att starta en detektivbyrå, som kan hjälpa andra mutanter med problem av det slag som de inte kan gå till polisen med, antingen för att de är rädda för att bli illa behandlade på grund av sin mutantstatus, eller för att problemen är för konstiga för att polisen ska kunna göra något åt dem. Själva detektivbyrån ligger i Mutant Town, en gång i tiden en fristad för mutanter och deras familjer, men sedan M-Day har staden istället blivit befolkad av f.d. mutanter som har haft svårt att återanpassa sig till ett liv som vanliga människor.

Mutant Town, som levde kvar efter Grant Morissons New X-Men-omgång, är intressant som serieinslag, eftersom den för tankarna till allt från China Town och Little Italy till, om man hårddrar tanken, ett enormt flyktingläger. Mutanterna och de icke-mutanter som inte ser tillräckligt mänskliga ut, ens efter att de förlorat sina krafter, har isolerat sig i detta allt mer nedgångna getto, men de har kanske inte haft något annat val, med tanke på hur klimatet de lever i har varit och det faktum att de utsatts för påtryckningar från högre ort. Den här sortens påtvingade samhällsklyftor känns inte allmännyttiga för att skapa förståelse mellan människor och mutanter och kan rent utav bidra till att skapa en grogrund för hatbrott, vilket leder till att läget i staden och dess omnejd konstant är spänt. Tanken var ursprungligen att X-Factor Investigations skulle handla om just detta, men efter Marvelhändelsen Civil War beslutade man sig tydligen på Marvel för att skrota Mutant Town helt, och i kapitel 31 av X-Factor brann hela staden väldigt praktiskt upp i en enorm eldsvåda. Ruinerna revs och man byggde en ny stadsdel i stadens ställe för att slippa dess tunga historia.

Efter detta förflyttade X-Factor till New York. Marvel och Peter David tunnade gradvis ut kopplingen till övriga X-serier som X-Men och började istället låta andra kända Marvelpersonligheter, både hjältar och skurkar, göra besök i Madrox detektivbyrå. Hittills har vi stött på bland annat Thor och Fantastic Four, och för närvarande är vi mitt i en omgång där Spindelmannen och Black Cat är med i leken. Det har hittills fungerat väldigt bra och för min del blivit en trevlig introduktion till bifigurer som annars inte dyker upp i serierna jag läser.

Gänget - expect the unexpected
Mångfald är alltid bra, och för att effektivt kunna utreda fallen samlar Madrox ett brokigt gäng mutanter omkring sig. Här är det minsann inga Marvelsuperkändisar inte, utan de bortglömda, undanskuffade och i stort sett avvecklade figurerna från 80- och 90-talet som får ett hem och en rimlig chans att få utvecklas till moderna karaktärer. Peter Davids talang tycks vara att ta de mest ogenomtänkta, tillklantade bakhistorierna och skapa lite ordning i dessa. Man kan väl säga att han städar upp lite i Marvels igengrodda bakhistoria. Han har även valt ett väldigt brokigt persongalleri, där han täcker in många kulturer och demografer; vi möter allt från rika brasiljanskor och söner till mexikanska vapenhandlare, till irländska katoliker och folk från andra dimensioner. De har även oerhört varierande krafter, där ingen direkt konkurrerar med någon annan. Det ger inte bara en bra balans och stor igenkänningspotential, utan skapar även en hel massa möjligheter för både rafflande berättelseförvecklingar och en uppsjö av härligt knasiga lösningar på galna problem.

Gör om, gör rätt, gör bra
Peter David är bra på att balansera sitt persongalleri och få läsarna att uppskatta hela persongalleriet, både deras bra och dåliga sidor. Han hade redan i tidigare inkarnationer av X-Factor (samt i miniserien MadroX) jobbat på att ge Madrox, Guido och Rahne den plats de behövde för att utvecklas. Även i X-Factor Investigations är karaktärsutvecklingen en av seriens starkaste inslag. Jag gillar till min egen förvåning den stroppiga övermänniskan M, som egentligen är för mäktig och borde slåss mot onda mördarrobotar istället för att vara med i en detektivbyrå, men inte riktigt passar in någon annanstans på grund av hennes personlighet. Även den luriga allvetaren Layla Miller, som ingen, vare sig Marvelförfattare eller X-Men, ville veta av efter hennes roll som plot device i House of M är numera en av mina favoriter. Peter David förvandlar även halvtråkiga, klängiga Siryn till en beundrasvärd ledargestalt som bär sin sorgliga bakgrund med stolthet och som är lätt att tycka om (och har coolare krafter än någonsin). Rictor, en självmordsbenägen mutant som har förlorat sina mutantförmågor under händelserna i House of M, har genom X-Factor får chansen att känna sig betydelsefull igen och om det är någon som har vunnit läsarnas hjärtan så är det väl han. Men priset för mest radikal (och imponerande) make-over är den hiskeliga, utskrattade gladiatorn från Mojoworld, Shatterstar, som under Peter Davids penna förvandlades från en ren pinsamhet till en egoboostad, man crush-inspirerande Jack Harkness-gestalt och som numera står för många av seriens bästa oneliners.

Why yes, yes I am. Very much so.

Just Shatterstar är ett bra exempel på Davids styrka som serieförfattare. Jag kikade runt lite och läste på forum och bloggar om folks förväntningar inför att Shatterstar skulle dyka upp i serien, och det var inte många som var glada för detta. Åh, det skulle bli så hemskt, usch och fy, Shatterstar var ju så pinsam och töntig, bla bla bla. Men när man fortsatte att läsa framåt i trådarna blev det plötsligt ett helt annat ljud i pipan. Folk insåg motvilligt att de GILLADE Shatterstar. Hans försök att förstå sig på vår kultur var roliga, han var brutalt badass när han slogs och hans repliker blev gång på gång utpekade som roligast i varje nummer där han var med. En av Marvels mest skämmiga karaktärer var helt plötsligt mångas absoluta favorit i X-Factor! Hur snyggt är inte detta? Peter David tog ett skohorn och tvingade in lite personlighet och karisma i en av de plattaste mördarmaskinerna som Liefeld pruttade ur sig under sin stortid och helt plötsligt är det coolt att gilla Shatterstar!

Det är coolt att gilla Shatterstar nu.
Rictor tog detta lite extra bokstavligt, till läsarnas förtjusning.

Peter David går dessutom som superhjälteserieförfattare mot den allmänna Marvelnormen och skildrar Rictor och Shatterstars friendship-gone-hot-and-heavy som vilket annat kärlekspar som helst. Han ger dem lika mycket plats som seriens heterosexuella par istället för att skuffa undan dem i marginalen, vilket annars är vanligt. Det är folk som Peter David och Allan Heinberg (Young Avengers) som i praktiken aktivt bidrar till att göra serievärldens mainstreamfåra bredare, mer inkluderande och framförallt mer nyanserad. Han belönades dessutom just med en välförtjänt GLAAD-utmärkelse för serien.

En serie för alla
För att återgå till serien som helhet så tycker jag att det är en fantastiskt bra ensemblefokuserad superhjälteserie. Jag tror definitivt att den kan falla många mangaläsare, framförallt kvinnliga sådan, i smaken. Framförallt om de gillar serier med stora persongallerier bestående av både män och kvinnor, där berättelsen fokuserar på dynamiskt interagerande karaktärerna emellan snarare än på en specifik huvudperson, som t.ex. One Piece, Tsubasa Reservoir Chronicle och Bleach. Dynamiken i serien är fantastisk och berättelsen är genomtänkt. Inga trådar glöms bort och uppdragen som serien tar sig an öppnar för roliga gästspel från Marvels mer välkända karaktärer, som t.ex. min personliga favorit, när Fantastic Fours barn dyker upp och vill ha hjälp att hitta sin försvunna mamma, i volym 9, Invisible Woman Is Missing.

Dudes and dudettes
Över huvud taget är X-Factor väldigt tjejvänlig, med många kvinnliga karaktärer med distinkta personligheter som får ta mycket plats samt mestadels vettiga teckningar. På senare tid har det kanske blivit lite mycket tuttar, men det har inte gått överstyr. Det mildras även av att det inte bara är de kvinnliga karaktärerna som visar upp sig, utan även de manliga. Omotiverad fanservice är ju som vi kvinnliga mangaläsare vet något som är lättare att acceptera när det delas ut rättvist. Det kan även vara värt att notera att det inte bara är kvinnoporträtten som är nyanserade, utan även männen i serien. Istället för män som vill leda världen och ta stora beslut, befolkas X-Factor av män som vill vara som alla andra, men som samtidigt vill göra nytta med sina krafter för folket på gatan. Jag gillar verkligen hur naturligt det känns när man ibland får se killarna i serien sitta framför TV:n och diskutera en film, lika naturligt som tjejerna går ut och shoppar när de har en stund över mellan fajterna. De är inte heller magiskt goda vänner hela tiden; det finns gott om problem och motsättningar mellan dem alla. Vad det däremot finns är respekt och dynamik, och det gör hela skillnaden för mig.

Crossovers
En annan rätt så skön aspekt av X-Factor är att deltagandet i Marveluniversets alla driljarder crossovers är så pass nedtonade att även läsare som inte läser en massa andra serier kan hänga med utan större problem. Tyvärr tenderar dessa delar av serien även att vara dess svagaste, eftersom Peter David inte får fria händer att göra som han vill. Det är alltid när serien gör sin egen grej som den lyser som klarast. För läsare som gillar det faktum att alla serierna i Marvel hör ihop och följer en gemensam tidslinje är detta förstås något negativt, men för min del gör det serien till en av de få, där jag kan följa serien utan att behöva oroa mig för att jag helt plötsligt inte ska kunna hänga med i berättelsen. Det faktum att det är samma författare som skriver hela serien, och som har skrivit den i många år nu, gör att den känns konsistent och relevant för mig som serieläsare att fortsätta läsa.

Teckningar
En av seriens svagheter är att den tyvärr varierar i utseende och teckningskvalitet. Serien är sällan direkt ful, utan håller med vissa undantag en hyfsad lägstanivå. De olika tecknarna lyckas även ganska bra med att förmedla noirkänslan, som serien försöker hålla mellan det pliktskydliga deltagandet i de olika marvelhändelserna. Det förhindrar dock inte att jag saknar känslan av att en och samma tecknare får sätta sin prägel på serien. Ryan Sook, som tecknade seriens första volym, var en utmärkt tecknare som gärna hade fått stanna kvar längre för min del. Därefter dippar teckningsstilen i del 2, som är ganska ful. I del 3-5 är serien som mest jämn, tack vare Pablo Raimondis teckningar som verkligen lyfter serien. Från volym 7 och framåt tar Valentine De Landro över som huvudtecknare, men hans teckningar varierar något oerhört beroende på vem som tuschar. Snyggast hittills nog volym 9, där Bing Casino tecknar en av de snyggaste episoderna i serien hittills. Det dyker även upp några duktiga gästtecknare lagom till de avsnitt som kommer att hamna i volym 11. Just nu har tecknaransvaret börjat delas upp mellan De Landro och Emmanuela Luppachino, vilket fungerar alldeles utmärkt. En sak som alltid fungerar är däremot David Yardins omslag. Han tog över vid #40 och har gjort en massa fantastiska omslag sedan dess (omslagen som illustrerar recensionen är av honom, med undantag för fjärde bilden ovanifrån och Nation X: X-Factor här till vänster).

Serien är för närvarande 11 volymer lång och har även en förhistoria, miniserien MadroX, som tyvärr verkar vara ur tryck nu. Ska man hoppa över något rekommenderar jag att man skippar crossovern Secret Invasion i volym 6, som var riktigt usel. Däremot är händelserna i Messiah Complex viktiga för seriens fortsättning, så den kan vara värd att läsa nånstans mellan volym 4 och 5.

Marvel har börjat lägga upp X-Factor på ComiXology, så att man kan köpa och läsa den till sin läsplatta för 14 kr/nr. Jag har inte köpt och läst dem där personligen (nöjer mig med mina album), men med tanke på att vissa av albumen kan vara svåra att få tag i ger det läsarna ett bra alternativ för att komplettera sin samling.

Rekommenderad läsordning:
*** = Oumbärlig
** = Bra att ha läst
* = Kan hoppas över utan större problem
~ = Om du är kompletist, annars undvik

*** MadroX
** House of M (för introduktionen av Layla Miller och förklaring till situationen i Mutant Town i X-Factors början)
*** X-Factor vol 1-4
** Messiah Complex
*** X-Factor vol 5
~ Secret Invasion
* X-Factor vol 6
*** X-Factor vol 7-9
* X-Men: Second Coming
*** X-Factor vol 10 och framåt

Superhjälteseriernas eviga problematik - hur lockar man in kvinnliga läsare utan att förlora de manliga?

2011-03-23T01:45:00.001+01:00

Rawrr, mangaläsaren gillar när mangainfluerade tecknare

som Jo Chen tecknar superhjältar i romantiska poser där
kvinnan inte ser underlägsen ut, utan har kontroll.

Svårigheterna att locka in och behålla kvinnliga läsare är uppenbarligen inget nytt problem för de stora serieförlagen, som tycks ha brottats med denna problematik i flera decennier. Någonstans på vägen tycks man ha bestämt sig för att nej, kvinnor läser inte serier, åtminstone inte om de även har ett liv. Inget kunde vara mer fel! Det här är ett outtömligt ämne, men jag ska göra ett försök att angripa problematiken ur en kvinnlig mangaläsares synvinkel.

Mangavågen som vaskade fram en helt ny målgrupp
En sak jag har pratat mycket om under min tid som föreläsare, åsiktsmaskin och allmän manganörd är hur viktiga de japanska serierna har varit som inspiration för de kvinnliga serieläsarna, och för den delen även för den nya vågen av kvinnliga serieskapare. USAs samlade serieindustri togs, inte helt förvånande, fullständigt på sängen när mangavågen svepte över landet i början av 2000-talet och i sitt spår lämnade efter sig en marknad med enorm potential för kvinnliga serieläsare. Romantiska serier, kvinnliga huvudpersoner, starka tjejer som gick sin egen väg även när det var svårt, värstingtjejer med ett hjärta av guld, fjortisbrudar som räddade världen, gayromanser, snygga killar i all oändlighet och kärlekshistorier av rent ut sagt episka proportioner; detta kan väl sägas vara de främsta inslag som väckte intresset bland de amerikanska tjejerna som aldrig hade läst en serie förut, så även i Sverige.

Men mer än något annat så var detta serier som välkomnade de kvinnliga läsarna, som rentutav hoppade på stället, viftade med armarna och hojtade åt dem att komma hit, plocka upp serien, bläddra lite i den, förälska sig i karaktärerna och sedan ta med den hem för att läsa och låna ut till sina kompisar.

Runaways är både ett av de mer lyckade försöken att slå

mynt av mangans framgång, samt en av få Marvelserier
där de kvinnliga seriefigurerna verkligen får ta plats.

Mangans inverkan på den amerikanska seriemarknaden
När Marvel, DC och andra stora förlag i USA insåg de japanska seriernas genomslagskraft bland den hittills relativt orörda potential som fanns för seriemarknaden hos kvinnorna, som under senare årtionden har blivit en ekonomisk kraft att räkna med, försökte man hoppa på vågen. Marvel gjorde ett flertal serier med tydliga mangavibbar, som Runaways och Spiderman Loves Mary Jane, medan DC skapade numera nedlagda Minx för serier till tonårstjejer och sedemera insomnade CMX, ett eget underförlag för utgivning av japanska serier. Vi fick seriepocketar i mangaformat, samt en och annan serie tecknad i mangastil. Tjejerna fick ta plats i dessa serier, däribland Mary Jane, som alltså fick en egen serie, och rymlingarna i Runaways, som dominerades av kvinnliga karaktärer. Här och i t.ex. Minx-serierna kan man börja ana sig till vilken outnyttjad potential som de amerikanska serieförfattarna egentligen sitter på.

Det var en modig satsning av förlagen i en härlig tid av seriefrosseri, och även om de inte alltid slog så väl ut var de sannolikt ändå viktiga för seriemarknadens framtid. Med den kraftigt krympande seriemarknaden är det viktigt att våga förändras, för att på så sätt överleva. Serier som Scott Pilgrim har visat tydligt att även icke-japanska serier säljer bra till kvinnliga läsare, bara de verkligen omfamnar och välkomnar målgruppen i fråga. Nu gäller det för fler att följa efter och att, med de senaste 10-11 åren i ryggen göra saker och ting rätt den här gången.

What a girl needs, what a girl wants
Det de stora superhjälteförlagen verkar ha misslyckats med är att göra sina pågående, etablerade serier mer läsvänliga för tjejer i olika åldrar. Jag har själv haft vissa problem att hitta bra ingångsserier, men framförallt har jag haft problem med att hitta serier som både är tecknade på ett sätt jag inte upplever som stötande och skildrar sina kvinnliga karaktärer på ett sätt som jag kan känna igen mig i. Igenkänningsförmågan ska inte undervärderas; jag har hållit åtskilliga föredrag om hur viktig denna är för de japanska seriernas framgång. En huvudkaraktär ska helst inte vara för perfekt och mäktig om en kvinnlig läsare, oavsett ålder, ska kunna uppskatta honom/henne. Principen är kortfattat att de ska vara beundransvärda men mänskliga och ha sina svagheter om de är en god karaktär, medan en ond karaktär ska vara karismatisk, charmig, snygg/stilig och rolig att hata.

Tyvärr tycks det ha uppstått en hel del avundsjuka hos både serieförlag och serieläsare, när mangan dök upp och lyckades göra allt helt rätt med sådant som andra hade misslyckats med. Attityderna har varit och är tyvärr fortfarande mestadels missunnsamma, som om mangaserierna inte har förtjänat sin framgång. Detta är ju rena rama dumheterna tycker jag, och ett pinsamt tecken på okunskap hos läsare och förlag. Vi som har tagit oss en titt på de mekanismer som gjort japanska serier så populära har sett att nej, det var inte oförtjänta framgångar. Här är det sannerligen ingen slump att serierna fann en plats i så många unga läsares hjärtan, tvärtom; de japanska serieskaparna och förlagen har ägnat ett halvt sekel innan de slog igenom här i väst, åt att utforska vad som får unga läsares hjärtan att ticka lite fortare. De har utvecklat och finslipat till perfektion helt egna koncept, som det inte har funnits någon egentlig motsvarighet hos i de västerländska serierna och de har dessutom helt ogenerat gett ut några av de mest flickiga, gulliga, rosa, puttenuttiga serierna någonsin. Samtidigt har de pushat för kvinnliga huvudpersoner, kvinnliga serieskapare och starka, mångbottnade kvinnoporträtt, vilket inte helt förvånande har varit en vinnande kombination.

All den här informationen har funnits tillgängliga både i böcker och essäer på nätet, i föredrag och liknande. Det är bara att försöka ta till sig detta om man menar allvar med att man vill locka kvinnliga läsare.

Så vart befinner vi oss nu, ungefär 10 år efter mangavågen?
Har de amerikanska jättarna tagit vara på de nya serieläsarna under åren efter mangavågen? Njae, det känns lite tveksamt tycker jag. Det ser ut som om många tjejer stannade vid mangan och aldrig riktigt tog klivet till att bredda sig som serieläsare, vilket kan bero just på att det som lockade in dem i de japanska serierna inte fanns i de amerikanska. De tjejer som läser amerikanska serier idag är i princip samma skara som gjorde det innan mangavågen. Priset kan förstås ha haft med saken att göra, eftersom man får så mycket fler seriesidor per dollar när man köper manga, men det kan omöjligt ha varit den enda orsaken.

Jag tycker att Marvel, DC och många andra serieutgivare mestadels har misslyckats med sina kvinnoskildringar, som ofta känns världsfrånvända både tecknar- och författarmässigt. Visst, kvinnorna i deras serier är starka och det finns definitivt guldkorn, men är de som vilka flickor/kvinnor som helst när de inte slåss? Ser de ut som vanliga människor eller förtäckta utvikningsflickor? Har de vettiga kläder och skor på sig när de slåss? Behandlas de på ett sätt som de kvinnliga läsarna kan uppskatta, känna igen sig i och intressera sig för? Tyvärr verkar svaret på detta ofta bli ett rungande nej.

Problematiken här kan bero på många faktorer. Dels känns serierna ofta tydligt tecknade för en manlig publik, med yppiga former, E-kupor i kombination med anorektiska getingmidjor och märkliga kroppspositioner. I Japan insåg man tidigt att unga flickor som vill läsa serier ofta avskräcks av den sortens kvinnoformer. Man vill inte läsa om seriefigurer vars kroppar ser ut som ens mammas eller storasysters (eller brudarna i Baywatch, som fallet ofta är), man vill läsa om flickor som ser ut precis som man själv gör, liten och tanig och absolut inte perfekt. De ska inte heller vara allt för perfekta, för då kan det slå över åt andra sidan istället och få läsarna att tycka illa om seriefiguren. Däremot är det bra om de har komplexa vänner, gärna tjejkompisar, som kan hjälpa till att definiera huvudkaraktären. Moderna mangaklassiker som Fruitsbasket och Sailor Moon är bra exempel på hur bikaraktärer med starka personligheter och mycket karisma kan lyfta en egentligen ganska normal huvudkaraktär. Den bästa motsvarigheten till det i de icke-japanska serierna är nog Strangers in Paradise och Locas, även om dessa serier har mer karismatiska huvudpersoner än många mangaserier.

What a girl doesn't need: Crap like this
Nu är det som jag sa inte direkt så att det råder brist på starka och beundransvärda kvinnliga seriefigurer i DC och Marvelserierna, även om de tröttsamt nog ofta överskuggas av den evinnerliga fokusen på Wolverine, Stålis, Batman, Captain America, Iron Man och andra übermanliga karlakarlar. Vi har Lois Lane, Wonder Woman, Ms Marvel, Invisible Woman, Spider Woman, Supergirl, Batgirl, Mystique, Storm, osv. Man sitter alltså på en massa outnyttjad potential och har definitivt plats för att växa. Förlagen vill så gärna försöka; de satsar på att lägga fokus på kvinnliga superhjältar med jämna mellanrum. Men någonstans i denna tankesmedja går det fel, om och om igen.

Paradexemplet torde väl vara en relativt ny serie, Marvels X-Women. När jag först hörde talas om den tänkte jag, "Ah, en serie som fokuserar på kvinnliga X-Men? Kul!". Snart upptäckte jag dock att serien hade tecknats av en etablerad porrtecknare, eller "tecknare av erotiska serier" som det så fint brukar kallas. Det bådade inte gott. Det visade sig vara en serie som handlade om hur Marvels kända kvinnliga mutanthjältinnor lallade runt i baddräkt och åkte vattenskoter, medan de flirtade herrtidningsaktigt med varandra. Simon Säger har en bra recension här, för den som vill veta mer.

Ett annat ganska talande exempel är hur Marvel lät Greg Land, som är känd för att kalkylera av bilder ur herrtidningar, ofta samma sådana, göra omslagen till miniserien Women of Marvel. Gör en bildsökning på Greg Land om ni undrar vad jag menar. Fast kanske värst av allt är hur de gjorde en serie som fokuserade på en av deras starkaste, kvinnliga karaktärer, Emma Frost, och ger den omslag av en annan Greg, denna gång Greg Horn, som tecknar bilder som återigen ser ut som, kan ni gissa, jovisst, omslag till herrtidningar (se ett talande exempel tre bilder upp i artikeln)! Går man in på hans hemsida kan man läsa hans skryt om att Emmas status som sexsymbol i Marveluniverset steg under tiden som han tecknade henne. Tack för den, Greg.

Nej, när man gör som i ovanstående exempel kommer tjejer inte att vilja köpa dessa tidningar, oavsett hur väl redaktionen än menar.

Mitt gratistips: Inse att serieläsare, både nördar och mainstreamläsare, inte bara är killar numera och anställ enbart tecknare som kan teckna kvinnor utan att fläka ut dem i porriga poser. De finns där, tro mig.

Bortslarvad potential eller avancerat plottande?
Cassandra Cain var en favorit bland de kvinnliga läsarna,

som blev väldigt upprörda när hon försvann helt från DCs

tidningar en längre period och ersattes av en mjäkigare Batgirl.

Vikten av soloserier för kvinnliga superhjältar/superskurkar
Kort och gott: Ja, det behövs. Det finns serier av detta slag, men de är inte alltid särskilt långlivade. Dessutom är det lite märkligt hur utbytbara t.ex. Fladdermusflickorna och Stålflickorna tycks vara i DCs ögon, något som jag tror att många kvinnliga serieläsare har svårt att svälja. Framförallt med tanke på att många manliga sidekicks fortsätter vara aktiva i DC-universet, medan tjejerna pensioneras, bryter ryggen eller försvinner spårlöst.

Det råder ingen tveksamhet om att det är en rejäl övervikt av serietidningar som fokuserar på och lyfter fram manliga superhjältars soloäventyr; serietidningar med kvinnliga superhjältar är pinsamt få i jämförelse. Vi får väl hoppas att DC lanseras fler soloserier med kvinnliga superhjältar, såsom kommande Batwoman, samt att de får omslag som lockar tjejer att köpa dem.

Något som dessutom skulle behövas är kvinnliga superhjältar vars identitet inte bygger direkt på en redan etablerad och populär manlig dito. Det borde väl egentligen vara självklart, men ändå dras vi med gisslet att alla kända kvinnliga superhjältar tycks behöva heta Batgirl, Batwoman, Supergirl, Spidergirl och Spiderwoman.

Min kritik till trots verkar DC åtminstone vara bättre på att ge ut och promota soloserier med kvinnor i huvudrollen. De slår definitivt Marvel på fingrarna i den aspekten, men så är ju DCs karaktärer mer individuella, medan Marvels hjältar ofta kommer som mest till sin rätt i en större eller mindre grupp. Marvel påbörjar tydligen med jämna mellanrum serietidningar med kvinnliga superhjältar i huvudrollen, men lägger ner dem ganska fort igen. Det känns ju inte så smart, med tanke på att mer lyckade satsningar på serier för kvinnliga läsare, som t.ex. Disneyserien W.I.T.C.H., ofta rekommenderas via djungeltelegrafen och för att den ska hinna fungera så måste serien få en rimlig chans att att upptäckas av tonåringarna.

Kvinnliga serieförfattare - varför de behövs
Ett uppenbart problem är den skriande bristen på kvinnliga serieförfattare. I Japan står de kvinnliga serieskaparna sannolikt för mer än 50% av alla serier som aktivt ges ut i Japan. Serier riktade till tonårsflickor är oftast skrivna av kvinnor, även om det förstås förekommer att manliga serietecknare skriver under pseudonym. Kvinnliga tecknare har även tagit över stora delar av marknaden för manga riktad huvudsakligen till manliga läsare, samtidigt som även typiska "pojkserier" för unga läsare som Naruto, Rurouni Kenshin och Prince of Tennis aktivt har börjat försöka locka till sig kvinnliga läsare med hjälp av mer bildsköna karaktärer och större fokus på vänskap, romans och gemenskap.

Värt att tillägga är att jobbet som serietecknare länge har varit ett av de mest jämställda och kvinnovänliga som har funnits i Japan, vilket kan ha lockat många kvinnor. Det faktum att man rekryterar mycket direkt ur Japans enorma fandom hjälper också unga, kvinnliga förmågor att bli upptäckta. Många börjar ge ut sina serier redan i 18-årsåldern, om inte tidigare, och de mest framgångsrika tecknarna kan bygga sin karriär i flera decennier efter genombrottet.

Nu tycker jag inte att man här i väst ska satsa på en likadan könssegregering som man har gjort i den japanska utgivningen, för jag tror att det vore kontraproduktivt i längden, men om vi kunde uppnå en status quo där kvinnliga serieskapare stod för ungefär hälften av alla serier, oavsett målgrupp och genre, så tror jag att det skulle göra stor skillnad både för kvaliteten och försäljningen. Att ha en kvinnlig författare gör ofta en markant skillnad för hur man som läsare tar till sig de kvinnliga karaktärerna.

Som jag har uppfattat det är några av problemen med att locka in kvinnliga serietecknare i superhjältarnas värld det faktum att det är en väldigt baktung seriekultur, med åratal av bakstory och miljarders detaljer att ständigt ta hänsyn till. Man blir bunden av vad som har hänt och får ingen frihet att hitta på spännande berättelser på grund av seriejättarnas "gemensamma universum", samtidigt som feedback från läsare kan bli rejält inflammerad om man missar en detalj eller blir för kreativ. Många väljer därför att göra egna serier, alternativt att satsa på manga, webserier och annat. Lite kan jag förstå dem, för det måste vara tröttsamt att inte få frihet att tolka karaktärerna som man vill medan man skapar. Själv tycker jag att Gail Simone och Marjorie Liu är två bra exempel på kvinnliga serieförfattare som lyckas vara både respektfulla och nydanande i sina serier. Synd bara att Gail Simones mest kända serie, Birds of Prey, ständigt tycks tecknas till hälften ok, till hälften inte ok (se bilden här till ovan till höger för ett ganska städat exempel).

Tecknare med koll på mode, behövs de?
En sak som folk ofta glömmer bort är vikten av att göra snygga serier. Tjejer, inte alla förstås, men många, läser gärna estetiskt vackra serier. Det finns en anledning till att shoujomanga gjorde ett sådant genomslag med dunder och brak när det först introducerades här, och det är mer än bara kvinnliga huvudkaraktärer och vackra pojkar. Ju snyggare en serie är tecknad, desto bättre säljer den, vilket jag har sett med egna ögon medan jag jobbat i bokaffär. Snygga kläder, samt en viss känsla för vilka trender som råder är också viktigt. Bilden här ovan till höger är från mangan Paradise Kiss, en av de tjejserier som Tokyopop lanserade i samband med initiativet att satsa på manga för kvinnliga läsare. Serien gjorde allting rätt och är en av de där serierna som verkligen gjorde att tjejer i alla åldrar fick upp ögonen för hur kul det kan vara med tecknat!

Nu är det så att jag, kanske fördomsfullt, misstänker att många killar som läser superhjälteserier är tämligen ointresserade av mode, men jag kan lova att de flesta tjejer bryr sig åtminstone tillräckligt för att orka sucka trött varje gång Jane Fonda-inspirerat mode dyker upp i serierna de läser. Vad sägs om Psylockes märkliga utstyrsel, som mest liknar aerobicskläder från tiden då benvärmare fortfarande var inne? Eller Captain America, som fortfarande har byxbenen uppvikta på sin kostym? Om jag inte minns fel var detta på modet under sommaren -96... Nej, välklädda kan man verkligen inte beskylla vare sig Mutanter eller Hämnare för att vara.

Även DC har ett liknande problem, där deras mest ända kvinnliga karaktär Wonder Woman i många år har sprungit runt i vad som närmast kan beskrivas som en pinsamt ful baddräkt (med guldskärp! Allvarligt?!) av samma snitt som mina gamla barbiedockor på 80-talet hade på sig, skuren ur tyget från en amerikansk flagga, tills de ersatte det med ett par läskiga, svarta leggings/tights som fick alla med ett uns av klädsmak att gå sönder inombords. Samtidigt glider Power Girl fram genom luften med ett stort, fullständigt omotiverat hål mitt på pattarna i sin vita kroppsstrumpa/baddräkt. Minns ni vad jag sa om att unga flickor kan känna sig hotade av överdådigt sexiga kvinnokaraktärer? Samma sak gäller urringningar, höga slitsar och på andra sätt avslöjande kläder.

Jag måste i rimlighetens namn prata lite mer om Power Girls olyckliga dräktdesign. Det har väl inte gått någon förbi att bröstet på en superhjältedräkt är jätteviktig för seriefigurens identitet. Det är bröstet som syns mest hela tiden, oavsett om superhjälten flyger eller slåss eller ligger och såsar framför tv:n. Här har man chans att verkligen befästa superhjältens identitet, med en logotyp eller figur som visar vem hon eller han är, vad de står för, ja, vad deras mest framträdande drag är. Batman har en stiliserad fladdermus på sitt bröst, Flash har en taggig blixt, Stålis har det ikoniska S-et som i stort sett alla känner igen. Power Girl har ett hål som visar tuttarna.

Är det bara jag som har reagerat på detta? Är Power Girls viktigaste egenskap, det som vi direkt ska se och bilda oss en slutsats av, det faktum att hon har ett par enorma bomber som skulle göra självaste Pamela avundsjuk? Är själva grejen att hon slår sina fiender medvetslösa genom att svänga med sina väl tilltagna behag? Nej, så är förstås inte fallet, Powergirl är en väldigt bra karaktär i rätt händer, så varför detta hål? För att någon har känt sig en smula pilsk när de suttit vid ritbordet, är min personliga misstanke. Som tur är vettiga tecknare och serieförfattare gjort en hel del pikar på detta, som i bilden ovan, men det hjälper inte.

Power Girl - En karaktär som görs så rätt och fel på samma gång
att man får ont i huvudet av att försöka förklara detta för folk.

Jag har försökt förklara varför Power Girl är en så vettig karaktär för många av mina tjejkompisar, men de fastnar alltid på hålet i dräkten och säger "Inte en chans att jag läser den där". De kommer aldrig kunna se själva hur cool hon är, kommer inte få uppleva hennes intelligens och hennes ofta ganska sköna attityd. Inte heller kommer de få uppleva det faktum att hon är en kvinnlig superhjälte som inte behöver en manlig dito som stödhjul utan snarare hjälper andra kvinnliga superhjältar på traven. Allt på grund av att DC tvunget skulle klippa ett hål i hennes dräkt och nu vägrar att sy igen det.

Mitt gratistips: Designa snyggt, tidsriktigt och inte alltför avslöjande, så kommer nog andelen kvinnliga läsare att öka, även om de fula farbröderna droppar av. Manliga läsare som gillar serierna för mer än Jane Fonda-baddräkterna kommer stanna kvar ändå. Läs även manga som NANA och Paradise Kiss, för en inblick i hur mode och serier kan smälta samman i perfekt harmoni.

Snyggaste superhjältedräkten någonsin?

Cool design, dramatiska färger, läckert läppstift.

Så här ska det se ut!

Romans, behövs det? Ja för tusan!
Som rubriken säger så behövs det ofta inslag av romans för att locka kvinnliga läsare. Se bara på lockelsen i trender som Twilight, den nyutsprungna fascinationen med romans mellan fallna änglar och unga kvinnor, mangaromanser och liknande. En snäll flicka möter en bad boy, kärlek som börjar med bråk som i Stolthet och fördom, förbjuden kärlek som Romeo och Julia, en god person som möter en mörkrets lakej och faller pladask, ja ja, ni må himla med ögonen men det är koncept som fortfarande existerar, århundraden efter att det uppfanns, för att de funkar! Romans är en gyllene nyckel till framgång, som kommer att fånga in mainstreamläsarna, tro mig. Och glöm inte att motsatser attraherar både varandra och läsarnas eviga trofasthet! Här kan man verkligen lära sig både ett och annat av de japanska serierna, som man väl utan överdrift kan utnämna till romansexperter!

Ett litet aber dock, är att läsare gillar konsistenta romansförhållanden bättre än korta romanser och flirtar. När ett par väl har blivit OTP (One True Pairing, dvs "det perfekta paret") så är det ingen bra idé att sära på dem. Att döda av delar av ett kärlekspar är inte heller rekommenderat. Det kan även vara svårt att introducera nya kvinnor/män i seriefigurernas liv, om det har existerat någon tidigare partner som läsarna föredrar. Det ska man vara försiktig med. Om läsarna lider, så måste seriefiguren också lida. Det är väl lite det problemet som har uppstått i Spindelmannen, där man på senare tid har låtit sin lilla spindelpojke dumpa hans drömmars flicka för en ny brud som fansen har svårt att acceptera. Det är ingen bra idé att krossa vad som för många fans var det perfekta paret. Då kan man göra vad som helst för att få romansen att vara spännande och dynamisk, men det kommer sannolikt inte att gå hem hos fansen, eftersom de innerst inne vet att deras favoritseriefigur egentligen älskar någon annan.

Sist men inte minst: filmatiseringar
Precis som Scott Pilgrim fick hjälp av filmatiseringen Scott Pilgrim vs the World, och manga regelbundet görs till både tecknade och otecknade TV-serier eller filmer, skulle Marvel och DC lika gärna kunna försöka lansera kvinnliga karaktärer som t.ex. Black Widow, Mockingbird eller Ms Marvel som film, istället för att hela tiden uteslutande satsa på gubbgänget. Därför är det kul att se att Marvel har en TV-pitch på gång för en TV-serie baserad på Alias med Jessica Jones i huvudrollen. Vi har även Wonder Woman på gång för TV, även om jag känner mig lite tveksam till den. Jag hoppas dock att det slår väl ut. Inte nog med att dessa seriehjältinnor är mindre ostiga än många andra superhjältar, de är dessutom relativt okända för den stora massan (ja, faktiskt) och kan därför stöpas om och moderniseras så att även dagens unga publik kan uppskatta dem.

Jag tycker även att det är en bra idé att skippa kostymerna så gott det går, eftersom de mest känns som en trist rest från årtionden då det var mer okej att ha heläckande kroppsstrumpor på sig. Det är bara att titta på bilden av första promobilden från den nya tv-serien om Wonder Woman för att se hur tiden har sprungit ifrån superhjältekostymerna. Visst skulle väl folk gnälla och oja sig över alla oundvikliga förändringar, det är ju bara att se på Smallvilles fandom. Klagomål från fansen slipper man alltså inte, men någonstans måste man faktiskt våga ta beslutet att lägga seriebranschens enorma bagage av backstory på närmsta plan från Sydney till Los Angeles och hoppas på det bästa.

Jag har bara börjat nysta i den här härvan, men förhoppningen är att jag ska kunna ta upp fler aspekter av samma ämne, samt kanske fördjupa mig i det som behöver mer utrymme i framtiden. Håll utkik efter det, och diskutera gärna (lugnt och städat förstås) i kommentarerna nedan.

Nytt översättningsjobb: Rans magiska värld

2011-03-02T13:40:00.003+01:00

Som ni kanske har märkt älskar jag att plugga serierna jag själv jobbar på, alternativt har jobbat på förr. Nu har jag fått ett nytt uppdrag, som jag tänkte prata lite om. Ran to Haiiro no Sekai, eller Rans magiska värld, som serien kommer att heta på svenska, är nämligen en väldigt märklig liten serie, på det bra sättet förstås. Serien ges ut av Ordbilder, som jag har jobbat för flera gånger förut med stor behållning.

Rans magiska värld handlar om Ran, en liten tös som bor med sin pappa och sin storebror Jin. Jin spenderar mycket tid med att försöka gömma Rans gymnastikskor, vilket till en början kan verka lite elakt, men man förstår snart varför: Det är nämligen ett par magiska gymnastikskor och när Ran tar på sig dem blir hon förvandlad till en ung kvinna istället, men bara till det yttre; inombords är hon fortfarande lika naiv och storögd som sitt egentliga jag. Det leder till tonvis av missförstånd, vansinnigheter och ibland faror för lilla Ran.

Rans magiska värld är tecknad av Aki Irie. Serien går i Enterbrains bimånatliga tidning Fellows, en relativt ny tidning från 2008, och ges ut i pocket under etiketten Beam Comix. Fellows ledord är: "Vi ska inte publicera mangaversioner av kända anime- och bokserier, utan koncentrera oss på att lyfta fram nya serieskapare." Bland dessa (inte alltid så nya) serieskapare hittar vi alltså Aki Irie, Kaoru Mori (känd för Emma) och Yuji Iwahara (King of Thorns, Cat Paradise).

Aki Irie, som tillbringade tiden på universitetet med att teckna fanzin, gjorde professionell debut som serietecknare i Comic Beam 2004 och har gjort ett par serier innan Rans magiska värld, men man kan väl trots det kalla henne för en relativt ny serieskapare. Hennes förra serie, den 4 band långa Gunjou Gakusha, aka Ecole Bleu finns utgiven i sin helhet på franska av förlaget Kana, för den språkligt bevandrade.

Serien om Ran blandar friskt material och inspiration från olika genrer, vilket gör att jag tror att många kommer att bli förvirrade av serien. Den är lite svår att kategorisera, vilket är en del av dess charm. På ytan är Rans magiska värld en serie om en magisk flicka, eftersom hon kan förvandla sig och använda magi, likt Sailor Moon, Kamikaze Kaito Jeanne, Cardcaptor Sakura, mm. Men serien är inte egentligen skriven direkt för en ung publik, även om den utan större problem bör kunna läsas av en sådan, vilket märks när man kommer in i serien lite. Tänk Magic Users Club och Cutie Honey, så förstår ni kanske vad jag menar. Många av de knipor som Ran hamnar i uppstår just för att folk hon möter i sin vuxna skepnad tar henne (helt förståeligt) för en äldre tonåring, på gränsen till vuxen, trots hennes något naiva beteende. Det ger serien en ganska vuxen underton emellanåt. Som med många japanska serier tror jag personligen att vuxna och unga läsare kommer att uppleva de här aspekterna av serien på väldigt olika sätt.

En annan aspekt av serien som jag gillar är Ponyo på klippan vid havet-vibbarna. Ran har en magisk, nästan lite gudinne-liknande mamma, som tvingas vara frånvarande för att hennes krafter behövs på annat håll. Även Rans pappa och bror har sina egna, speciella förmågor, även om de inte använder dem särskilt ofta. De bor i en på ytan sett helt vanlig stad där de försöker passa in bland alla de andra invånarna, men Ran sticker ut eftersom hon vare sig är som alla andra, eller ens har någon lust att vara en slätstruken person bara för att passa in. Hon ser helt enkelt ingen mening med att vara som alla andra.

Ran älskar sin mamma över allt annat, men hon får inte träffa henne så ofta. Många gånger då Ran hamnar i klistret är det just för att hon vill träffa sin mamma. Hon ger sig bland annat ut på egen hand i staden där hon bor, vilket förstås får problemen att hopa sig. De magiska och fantasieggande inslagen, fokuset på den unga Rans komplicerade förhållande till sin mamma och andra aspekter av serien får mig även att se likheter med Kikis expressbud, Eiko Kadonos mysiga barnboksserie som jag fick översätta ett par delar av för några år sedan.

Teckningsmässigt är Rans magiska värld också värd att ta sig en titt på, för den är ovanligt detaljerad, tidsödande genomarbetad och har en tydlig inspiration från 70-talets shoujomanga. Tänk Hagio Moto, Keiko Takemiya och Ryoko Ikeda så förstår ni nog vad jag menar. Detta, i kombination med Aki Iries egen stil och känsla, detaljrikedom och oändliga fantasi, gör Rans magiska värld till en serie med ett spännande bildspråk, om än kanske inte i en stil som kommer att falla alla serieläsare på läppen. Det är mindre egensinnigt än Naoto Yamakawas En kopp kaffe till, men betydligt mycket mer inspirerat än de genomsnittliga mainstreamserierna som ges ut nu för tiden.

Jag har precis bara börjat med själva översättningen av serien, som släpps på svenska i höst, men serien har ett mycket levande språk, där ord, uttryck och namn ofta har en betydelse knuten till deras roll eller personlighet i berättelsen, så det kommer att bli en spännande utmaning att försöka få till samma känsla i den svenska texten som i den japanska. Serien är dessutom betydligt mycket mer ordrik och nyanserad utefter vilken karaktär som pratar, än till exempel den något sparsamma En kopp kaffe till, vilket ger dialogen ett härligt flöde. Sådant är alltid kul att jobba med som översättare!

För att ge er en försmak kommer här en liten video där ni kan se Aki Irie färglägga. Hon har ett fantastiskt sätt att jobba fram sina färgbilder, så det är väl värt tiden det tar att titta i genom de 5 olika videorna (upplagda i ordning uppifrån och ner).

Jag hoppas av hela mitt hjärta att serien kommer att falla de svenska läsarna på läppen, precis som jag har fallit pladask för serien!

Oscar till Shaun Tans The Lost Thing

2011-02-28T16:56:00.002+01:00

Ja, vad kan man göra, annat än att gratulera Shaun Tan för sin oscar, som av trailern att döma tycks vara väldigt välförtjänt? Jag längtar verkligen åt att få se den här animerade kortfilmen! Jag gladdes även åt nyheten att han ska försöka få sin fantastiska, ordlösa serie Ankomsten att bli animerad härnäst.

Nytt från USA: Flat på engelska i september

2011-02-24T12:30:00.003+01:00

Vanligtvis brukar jag inte göra inlägg om enskilda manganyheter, men att Natsu Aogiris underbara manga flat ska släppas på engelska är faktiskt värt att skriva om. Det är en härlig serie om vänskapen mellan gymnasiekillen Heisuke och hans tillbakadragna lilla kusin Aki. Serien har blivit väldigt omtyckt i Japan, där den stod uppskyltad i "personalen rekommenderar"-sektionen i var och varannan affär när jag var där för några år sedan, och går lite i samma anda som Bunny Drop, som jag vet att många här gillar. Det lugna tempot och de trivsamma men relevanta vardagsskildringarna är ett välkommet avbrott från det vanligtvis så höga tempot i serierna som ges ut på engelska. Det enda smolket i bägaren är att det är Tokyopop som ska ge ut serien, vilket i amerikanska utgivningssammanhang är motsvarigheten till rysk roulette ur kvalitetssynpunkt. Jag håller tummarna för att flat blir en av de få utvalda serier i deras katalog som får en bra översättning och snyggt tryck...

I vilket fall som helst känns det positivt att kvaliteten på serierna som ges ut nu, efter att mangavågen har kraschat och runnit ner i sanden, är på väg att landa på en ganska bra nivå. Andelen skit och andelen guldkorn har gått från 80/20 till nästan 50/50 under senare år. Inte nog med att det är lättare för de bra serierna att sticka ut, det är dessutom lättare att övertala folk att manga inte bara är billig underhållning för stunden. Nu hoppas jag även att någon ger ut vänskapsskildringen Kimi to Boku härnäst, som skulle passa perfekt tillsammans med flat och Bunny Drop. En ny utgåva av Here is Greenwood vore inte heller fel... Och det finns fortfarande en oändlig mängd av personliga favoriter som ännu inte har getts ut på svenska eller engelska. Många potentiella guldkorn kvar för framtiden, alltså!

Uppdatering 2011-04-23: Med tanke på Tokyopops stundande nedläggning kommer serien tydligen inte att ges ut trots allt. Förhoppningsvis tar någon annan över utgivningen i framtiden.

Kortrecensioner #1 - Sky Pirates of Neo Terra & Walking Dead

2011-02-21T13:15:00.002+01:00

Jag har en hel del serier som jag har läst och gärna vill säga något om, men som av olika anledningar inte riktigt motiverar mig till en genomgående analys/recension. Därför tänkte jag prova på att beta av dem i samlade inlägg, med ett par, tre titlar åt gången.

Sky Pirates of Neo Terra
Av Wagner, d'Errico, Megan
En serie utgiven via Image, med tydlig influens från japanska RPG. En grupp pojkar och flickor ger sig iväg till Himmelspiraternas land, för att rädda pappan till en av deras egna. Äventyr, konfrontationer med den mystiske piratkungen och spirande romans blandas med fina actionsekvenser och luftstrider.

Serien är lite pinsamt uppenbart ett hopkok av flera kända influenser, där bilderna och karaktärsdesignen i stort sett har plankats från Final Fantasy och liknande RGP, samtidigt som man helt ogenerat har stulit Nausicaäs flygplan och använder genom hela serien. Jag tror personligen att Camilla d'Errico är bättre när hon arbetar på egen hand. Även själva berättelsen är en typisk Final Fantasy-berättelse. Har man spelat några sådana spel är det inte direkt något nytt under solen.

Omdöme:
Oinspirerat och bristande i egen kreativitet. Men för den som inte kan få nog av Final Fantasy är det en given serie att läsa. Fantasyvärlden är spännande designad och bilderna är detaljrika. Färgläggningen är genomgående gedigen och lyfter serien en aning. Men på det stora hela känns det som en serie som man utan dåligt samvete kan hoppa över.

Bilder: 6
Berättelse: 3
Karaktärer: 3
Färgläggning: 7
Design: 6
Allt som allt: 5

The Walking Dead del 1-3
Av Kirkman, Moore, Adlard
Polis blir nedskjuten och vaknar upp igen i en värld som nästan har gått under. Medan han har legat i koma har världen drabbats av en mystisk farsot, där folk först har dött som flugor, för att sedan återuppstå som odöda monster. Rick, som polisen heter, ger sig av genom de övergivna städerna för att hitta sin fru och sin son, kämpandes för sitt liv. Nu gäller det inte att överleva tills räddningen kommer, för någon sådan finns inte att vänta. Det är långsiktigt planerande och effektiva överlevnadstaktiker som gäller. Men är det något som apokalypsen inte för fram, så är det folks bästa. Det är de bäst anpassade som kommer att överleva.

Omdöme:
Jag läste Walking Dead mest för att jag var nyfiken på denna ohyggligt omtalade serie och känner mig lite halvljum till serien. Konceptet är bra, det är spännande berättat och många oväntade vändningar och teckningarna är genuint snygga. Som helhet har utförandet visserligen sina toppar och dalar men landar för det mesta på rätt sida av "godkänt"-strecket. Ändå känner jag inte att jag vill läsa vidare efter de här första 3 delarna. Lite beror det nog på att Tony Moore, vars teckningar fascinerade mig så i det första albumet, inte fick fortsätta teckna serien, men allra mest beror det nog på att karaktärerna i serien är så fruktansvärt osympatiska. Jag gillar verkligen ingen av karaktärerna och varje gång någon dör (vilket de gör ofta) känner jag absolut ingenting.

För att göra det hela ännu mer outhärdligt är mans- och kvinnosynen i serien mer eller mindre en återgång till våra värderingar runt sekelskiftet: Männen Är Manliga, Tar Initiativ, Gör Det Rätta, Fixar & Ordnar, Tänker Kreativt, Smart och Planerar. Kvinnorna är objekt, aldrig subjekt, de tvättar, bråkar med varandra och fattar inte vad de egentligen borde fokusera på, kommer med orimliga önskemål, ojar sig över framtiden och sina barn istället för att faktiskt försöka göra något åt sin situation, är i vägen när deras Karlar ska göra något Viktigt, måste beskyddas hela tiden - även de som etablerats som de få kvinnor som faktiskt kan hantera skjutvapen, och framförallt tycks deras roll bestå av att välvilligt sära på benen när det passar deras karlar, gärna efter att dessa har varit ute och skjutit skallen av zombier. Männen slåss under tiden om äganderätten till "sina kvinnor", likt neandertalare, unga kvinnor förälskar sig i gamla gubbar, alla gaykaraktärer tycks vara psykopater och stora delar av serien kretsar kring ett par som har glidit isär pga otrohet. Det är ganska kräkigt faktiskt. Ni behöver inte hålla med, men för min del var det så det kändes efter ett tag.

Jag blev bara mer och mer irriterad medan jag läste och när man väl har börjat tänka på sådant här är det ofta svårt att bara stänga av och försöka njuta av allt annat. Jag har exakt samma problem med kvinno/mansskildringarna i många japanska serier, oavsett genre och målgrupp, så jag vill bara påpeka att detta är ingenting jag specifikt slår ner på Walking Dead för.

Så nej tack, detta är väl helt enkelt inte min kopp te. Seriens bra aspekter förmår inte att väga upp de dåliga, till min besvikelse. Jag förstår utan tvekan varför andra gillar serien och gillade även själv många saker i serien, trots att jag inte är så förtjust i vare sig zombier, slafs och våld i vanliga fall. Min kritik av kvinno/mansskildringarna ovan till trots ångrar jag absolut inte att jag läste albumen i fråga. Det var helt enkelt oerhört spännande läsning. Kanske kan jag läsa lite till om jag får låna serien av någon, men det är helt enkelt ingenting jag vill vare sig lägga pengar på eller ha stående i min bokhylla.

Berättelse: 7
Bilder: 10 (del 1) 7 (del 2 och framåt)
Kvinnosyn: 2 (de har i alla fall kläder på sig)
Zombier: 10
Läskigt: 8
Romantiskt: 0

En oändligt frustrerande aspekt av superhjälteserier

2011-02-17T13:00:00.013+01:00

Idag blir det inga intressanta reflektioner, bara frustrerad ventilering. Som en serieläsare som under många år helt övergav de amerikanska serierna till förmån för japanska serier, så har jag ibland efter min återkomst till mediet funderat lite över varför jag så gladeligen kastade mig över de japanska serierna. Well, lyckligt ovetande no more.

När jag igår, efter ett par veckor av stress och halvkrasslig hälsa, hittade en några veckor gammal intervju som helt hade flugit under min radar, med teamet som skriver Daken: Dark Wolverine, där de berättade att de båda tänkte lämna serien till förmån för en ny författare, blev det helt uppbenbart för mig igen. Det är ju detta som är problemet! Så fort man har fastnat för någon/något, så byts det och förstörs. Bra författare plockas från bra serier och sätts på större (och för mig oftast totalt ointressanta) serieprojekt. Bra tecknare blir så översvämmade med jobb, att de inte har tid att jobba med de mindre väl säljande projekten. Eller, som jag ser har hänt mer än en gång, så mobbas vissa bort från serierna av evigt missnöjda "fans".

I just fallet med Daken: Dark Wolverine, så har folk länge klagat på Daniel Way, som plottar serien, och hoppats att Marjorie Liu skulle ta över helt. Så även jag. Nu blev vi snopet nog av med båda, samtidigt som det även flaggas för att seriens mest regelbundet bidragande tecknare, Guiseppe Camuncoli, också är på väg bort, sannolikt lockad av större serier och grönare ängar. Det var kombinationen Liu + Camuncoli som fick mig att köpa serien i början, och jag tror ärligt talat inte att det finns en chans i helvetet att Daken: Dark Wolverine kommer förbli en lika underhållande serie utan åtminstone någon av dem. Daken var en vidrig karaktär, oavsett vem som än skrev honom, innan Liu satte sin unika prägel på honom (för att inte tala om att hennes dialog är fantastisk).

Oavsett vad man som läsare personligen tycker om Daken, så tror jag att de flesta är överens om att det är en ganska knepig karaktär att få till rätt, eftersom han ska balansera mellan avskyvärd psykopat, patetisk son med faderskomplex, oemotståndlig förförare och snillrik intrigmakare. Man ska aldrig riktigt veta om man hatar honom eller om man älskar honom, och de han möter i serien ska inte veta om de tycker att han är obehaglig, eller om de vill ligga med honom. Daniel Way, som skapade karaktären i serien Wolverine Origins, lyckades inte riktigt, inte heller Brian M. Bendis när han hade med Daken i Dark Avengers.

Till och med Dakens i mina ögon mycket tveksamma "våldtäktskrafter" fungerar okej i den nuvarande serien, eftersom Liu inte är på långa vägar lika plump i sitt berättande som andra. Hon klarar av att hålla serien lagom långt inne på de moraliska gråskalorna; leker med vad som är rätt eller fel och spelar sedan på det, både vad gäller det som händer i serien och hur läsarna känner för detta. Det är bara att kolla i första bästa serieforum, så ser man hur svårt många har att sätta fingret på varför de de inte kan hundraprocentigt antingen hata eller älska denna utskällda seriefigur. Det ser jag som ett tecken på hur utmärkt bra Liu är på att skriva om den här sortens moraliskt tveksamma karaktärer.

Samtidigt har alla som tecknat honom hittills har gjort ett vidrigt dåligt jobb, utom just Camuncoli, som verkligen får till det i bild efter bild. Han är dessutom en av få serietecknare som förstår sig på det där med mode, vilket är något jag verkligen saknar i andra superhjälteserier som ofta är pinsamt omoderna och tycks ha stannat vid Jane Fonda-trikåerna som plågade oss under 80-talet. Han har förstås fått en hel del hjälp av Frank D'Armatas utmärkta fingertoppskänsla för tjusig färgläggning, vilket vi inte ska förglömma. Den rosa slipsen är en modern klassiker vid det här laget.

Det där med att en serie "skadas" av att den byter författare/utseende kan ju hur som helst bero på om det är ett bättre eller sämre kreativt team som tar över eller ej, men just i det här fallet känns som om serien kommer att köras rakt ner i graven. För det är ju det som är risken, oavsett om Liu kan tänka sig att återvända till serien i framtiden: Om serien helt plötsligt förlorar den där spänningen och ambivalensen som Liu och Camuncoli har tillfört, så kommer läsarna att droppa av, en efter en, tills serien läggs ner och Marvel tar livet av Daken i nästa crossover. Sådant händer ju serier hela tiden, både hos Marvel och DC så vitt jag kan se.

Så vad har detta med manga att göra? Jo, det där med att mitt i en serie bara byta kreativt team, vare sig det är tecknare eller manusförfattare, det existerar knappt i Japan. Möjligtvis om någon dör, men inte ens då är det särskilt vanligt att någon annan tecknar vidare på en annan serieskapares kreation. Serierna har därmed en konsistent look och följer författarens och tecknarens egen kreativa kurva. Oavsett om serien är bra eller inte, så behöver man inte oroa sig för den här sortens förändringar, som snarare sker på grund av personliga skäl i så fall. Ett bra exempel är Fruitsbaskets stilbyte i mitten av serien, som skedde pga att tecknaren hade brutit handen och tagit en mer än årslång paus för att rehabilitera sig. Under året hon var borta evolverade hennes tecknarförmågor utan att fansen kunde vara med och följa processen, vilket resulterade i en hel del förvåning när serien väl satte igång igen, eftersom hennes seriefigurer plötsligt hade blivit mer runda och utfyllda, samt mjukare i linjerna till skillnad från hennes tidigare ganska kantiga stil. Se bilderna ovan och under som exempel. Men vanligtvis får man inga obehagliga överraskningar, säg, 12-13 kapitel in i serien, utan det handlar snarare om en naturlig utveckling av samma tecknares/författares förmågor. Det är faktiskt trevligare att följa någon som går från hyfsat duktig till skicklig och säker, än att mitt i en serie behöva vänja sig vid en helt ny stil, som inte alltid är ett uppköp.

Jag försöker fundera lite över vilken sorts amerikanska serier man vågar läsa, om man som jag föredrar konsistens i serierna. Miniserier och enstaka crossoverböcker är förstås de mest säkra korten, men även många längre Vertigoserier verkar klara av att behålla sina kreatörer, undantaget Sandman (som bytte tecknare i var och vartannat nummer) och Hellblazer (en långkörare som regelbundet byter kreativt team). Runaways är hyfsat konsistent, om man sätter punkt efter volym 7-8, X-Factor har lyckats hyfsat med att behålla sin noir-inspirerade stil, trots eviga byten av tecknare, och lyfts av att samma författare plottar hela serien. Serier från t.ex. Oni Press har jag också haft goda erfarenheter av, som Scott Pilgrim, Courtney Crumrin och Blue Monday.

På det stora hela verkar tipset jag ska ge till mig själv att undvika superhjälteserierna (Gah! Jag som precis har börjat läsa dem!), men samtidigt kan jag inte släppa hur avtändande uselt det principiellt är att den här aspekten av superhjälteserierna ska behöva fungera så dåligt i största allmänhet! Jag ska ge det nya Daken-teamet en chans, visst, men om de inte briljerar fort är det bye-bye till vad som sedan förra året har varit en av mina absoluta favoritserier och favoritfigur inom genren. Värst av att är att det har hintats om väldigt intressanta saker för seriens fortsättning, så det känns som väldigt märklig tajming för det kreativa teamet att hoppa av mitt i allt. Suck.

Serierecension: Mystery Society av Steve Niles och Fiona Staples

2011-01-28T22:42:00.003+01:00

Miniserien Mystery Society var ett spontanköp som jag gjorde efter att ha lockats av framsidan. Det visade sig som tur var vara ett bra sådant. Jag önskar att alla mina spontaninköp kunde vara lika lyckade.

Mystery Society, som är 5 kapitel lång, handlar om ett par coola nördar, Nick och Anatastasia Mystery, som när de blir rika bestämmer sig för att lägga pengarna på att undersöka alla världens mysterier, för att se om de är sanna eller inte. Tyvärr gillar inte regeringen och militären att herr och fru Mystery intresserar sig för alla hemligheter som de själva har ägnat åratal åt att tysta ner. Under seriens gång hinner Nick och Anastasia undersöka om Edgar Allan Poes dödskalle har magiska egenskaper, bryta sig in i Area 51 och slåss mot mer än en enorm stridsrobot, för att nämna några av alla halsbrytande vansinnigheter som vi bjuds på. Har jag nämnt att det även finns med ett flygande tefat?

Bäst av allt är tveklöst Fiona Staples teckningar, som är ovanligt dynamiska och levande, lite på samma sätt som JM Ken Niimuras teckningar i suveräna I Kill Giants, fast i färg. Figurerna i serien är både coola och charmiga (och ibland sexiga), oavsett om de är robotar, ghuler eller människor. Bäst är nog Ninja-Nick och Secret Skull, men det är svårt att inte falla för den charmige roboten/hjärnan Verne. Jag vet inte vad jag ska säga mer om teckningarna, förutom att allting funkar utmärkt. Färgerna är nedtonade och passar stämningen i serien som hand i handsken, actionscener fungerar lika bra som pratscener och vissa bildsekvenser var episkt bra, som när Verne och Secret Skull försöker hitta Poes dödskalle eller när Nick bryter sig in i Area 51.

Berättelsen i Mystery Society är förstås finfin den också! Vi träffar först Nick efter att han tillfångatagits och förs till fängelset, varvid han börjar berätta hur han hamnade i polisens klor inför de förtrollade journalisterna, som precis som alla andra har fallit som små furor för Nicks oändliga charm. Därefter får vi genom Nick följa berättelsen om hans och Anastasias första fall, samt hur de rekryterade ytterligare medlemmar till organisationen. Vad ska man säga, det är fantastiskt och ger mersmak. Jag känner vibbar av Arkiv X, Fringe och Indiana Jones, fast med lite mer karismatiska personer i huvudrollerna. Jag måste sannerligen vara utbränd på de repetitiva elementen som jag har stött på i många serier på senare tid, för Mystery Society kändes som en frisk fläkt, trots att den egentligen är ohyggligt retro och makalöst nostalgisk! Serien är väl helt enkelt en frisk fläkt av gammalt 80-90-tal. :)

En aspekt av Mystery Society som jag gillade lite extra mycket, var det faktum att det för en gångs skull är fler kvinnor än män i persongalleriet. Inte nog med det, dessa kvinnor/tjejer var även alla väldigt olika och individuella. Det är inte en grupp avklädda seriebabes det är frågan om, vilket gör mig glatt överraskad (jag önskar så att jag inte behövde bli det, men så är det tyvärr). Mer sånt här, tack! Jag gillade även att huvudpersonerna var ett gift par, och ett ovanligt jämställt sådant. Det ger en helt annan dynamik än de ständiga "ska de eller ska de inte"-scenarion som serier ofta drabbas av.

Härnäst ska jag nog kika på North 40, som Fiona Staples har tecknat till en annan serieförfattares manus. Några snygga sidor från Mystery Society hittar ni här om ni är nyfikna, tillsammans med en intervju med Steve Niles. Jag tänkte även försöka se om man kan få tag i hans serie Secret Skull, där Secret Skull dök upp först (tydligen ett kärt återseende för Niles). Niles övriga serier är mestadels skräck och andra obehagligheter, så de hoppar jag nog över tills vidare, men jag måste säga att jag gillar hans stil. Förhoppningsvis gör han fler serier som Mystery Society i fortsättningen. Eller kanske en fortsättning? Åhhh, jag skulle så oerhört gärna vilja ha en fortsättning!

Hur som helst, Mystery Society är en skön serie, lagom lång, snyggt tecknad, kul skriven och härligt retro. Den är inte särskilt djuplodande, men väl full av berättar- och tecknarglädje, för att inte tala om läsglädje! Det är en jämställd och balanserad äventyrsserie för läsare som mig, som inte vill behöva blunda med ena ögat medan jag läser serier. Mystery Society gör det mesta rätt och jag är oändligt glad att jag omslagsköpte den!

Berättelse: 7
Teckningar: 8
Originalitet: 6
Coola tjejer: 9
Snygga killar: 8 (Nick! Rarr...)