lördag 25 februari 2012

Recension: Rachel Rising av Terry Moore #1-5

Effektiv skräckestetik: En kvinna vars ansikte är till hälften dolt under vattenytan, medan hennes hår flyter på ytan runt henne.

Ibland läser jag inte klart saker jag älskar för att jag inte vill att de ska ta slut. Eller för att de är för bra, så att jag blir för emotionellt involverad eller liknande. Eller, vilket är den vanligaste anledningen, för att jag av olika anledningar tar en paus i läsandet och sedan aldrig lyckas komma in i det igen. Strangers in Paradise av Terry Moore råkade ut för alla dessa tre anledningar. Jag vet att jag bara har lite kvar av serien, men efter en paus på flera år kommer jag inte kunna njuta av slutet om jag inte läser om hela serien först. Men eftersom jag lånade serien på biblioteket måste jag i så fall köpa om den och när det står mellan att köpa om något man redan har läst eller köpa något nytt så väljer jag alltid det senare alternativet.

Som tur är har Terry Moore skrivit nya serier efter SiP avslutades, och jag har alltid tyckt bättre om att följa något medan det ges ut än att sträckläsa det i efterhand. Jag hörde en massa bra saker om Rachel Rising efter att första numret gavs ut och hade faktiskt tänkt skaffa en prenumeration, men tvingades välja bort den pga tunn plånbok just då. Men jag fick en ny chans, när Terry Moore för några dagar sedan valde att börja sälja Rachel Rising via Comixology när han upptäckte att många som ville läsa hans serie efter att lovorden började skölja över den inte fick tag i den. Seriens baknummer har dessutom blivit prissänkta jämfört med lösnumren, med ett extra lågt lockpris på första numret för att uppmuntra folk att chansa och köpa det.

Många positiva initiativ från Terry Moores sida alltså, som framför allt Marvel med sina digitala överpriser gott kunde lära sig något av kan man tycka.

Terry Moores första omslag till seriens inledningsnummer, som sedan byttes ut mot en mer avskalad design.

Hur som helst sträckläste jag de första 5 numren av serien som fanns tillgängliga. Det var länge sedan jag blev så fångad av en serie att jag läste med sådan förtjusning! Jag har egentligen fortfarande inte lyckats samla tankarna ordentligt, men jag bara måste skriva om den så att alla får veta hur bra den är!

Rachel Rising är en zombieserie som helt vänder hela zombietrenden på huvudet. Vi får följa Rachel, nyligen död, från att hon kravlar sig upp ur den grunda graven i skogen där hon låg. Hon minns inte vad som hände under kvällen där hon dog, men medan hon går runt och pratar med sina vänner om den kvällen och söker efter sanningen upptäcker hon inte är exakt likadan som innan hon mördades.

Terry Moore har alltid föredragit att skriva serier med många kvinnor i, och han är bra på att variera dem. De har olika kroppsform, vilket nästan är unikt jämfört med många andra serier där kvinnorna ofta tycks stöpta i samma form (Barbie). De har olika personlighet, tycker och tänker olika, har knasiga hobbies, märkliga yrken och tja, de är helt enkelt alla väldigt minnesvärda. Ingen av dem är perfekt och det är nog just det som gör dem perfekta i mina ögon.

Rachel Rising handlar om framför allt om kontraster. Livet och döden. Mörker och ljus. Ung och gammal. Lycka och sorg. Den handlar även om våld i relationer och inom familjer. Än så länge är intrigen något diffus vad gäller varför Rachel och andra kvinnor och män dödas av sina närstående, men serien frossar aldrig i våld. Det är bara något som sker, ibland kallt och beräknande, ibland i passion. Ibland förstår man som läsare inte riktigt vad som ligger bakom dessa våldsexplosioner, även om man kan ana att svartsjuka och osäkerhet har legat och pyrt länge i våldsverkarnas hjärtan. Samtidigt finns det en övernaturlig tvist på vad som triggar det hela, som gör det hela lite extra intressant.

Avskalade linjer och kontrastfärger. En ung flicka med flätor, fångad i ett trångt hissutrymme.

Mellan de blodigare inslagen (som är tacksamt befriade från gore och gorn) förflyter serien i ett tempo som jag inte är van vid att finna i amerikanska serier. Moore förstår att använda tempot för att förstärka och föra fram känslor och sinnesstämningar i scener och i de olika individerna som serien följer. När Rachel först gräver sig upp ur sin egen grav och börjar hasa sig hemåt växlar serien mellan dessa starka bilder och långsamma sekvenser där skogen, fåglar och växtligheten är minst lika mycket huvudrollsinnehavare som Rachel själv.

Ledtrådar till berättelsens övergripande intrig kommer i en jämn ström, men än så länge får vi läsare spekulera och fundera på egen hand. Det är spännande och jag har redan ett flertal teorier om vad som har hänt, men jag har inte riktigt lyckats knyta ihop alla märkligheter i dessa ännu. Nog finns det fortfarande gott om spelrum för Moore att överraska mig om han vill.

Ovanstående funkar fantastiskt i sammanhanget för egen del, men jag anar att många serieläsare som är vana vid ett mer komprimerat berättande kan känna frustration över hur lite som hinner hända i varje nummer. Moores sätt att låta tiden förflyta i serien för mina tankar till de japanska shoujoseriernas estetik, men i ett mer intyglat tillstånd. Det är nog en "älska eller hata"-aspekt av serien där jag tror att många läsare kommer uppleva det olika.

Den klaustrofobiska scenen där Rachel mödosamt gräver sig upp ur sin egen grav.

Moores teckningar är lika fantastiska som alltid. Jag känner väl igen hans linjer och förmåga att bygga upp scener från SiP, men jag tycker att han har blivit mer säker, som om han verkligen litar på sin känsla numera. Det ger ett jämnt resultat där inget skaver medan jag läser. Är det kanske lite för putsat? Jag tycker inte det, åtminstone inte än så länge. Snarare är det en av anledningarna till att jag så snabbt kom in i serien; bilderna av hur Rachel reser sig ur sin grav är fruktansvärt effektiva i all sin enkelhet och kommer att stanna hos mig länge.

Dock ett litet aber vad gäller Moores teckningskonst: Han är oerhört mycket bättre på att jobba med ljusa ytor än vad han är med det motsatta. Vissa scener utspelar sig i mörker och där har han inte riktigt samma känsla för kontrast. Det blir lite för mörkt helt enkelt, och mina ögon vill snabbt skippa förbi scenerna.

Detta lilla minimala aber till trots är Rachel Rising en riktig fullpoängare till serie, som skulle fått högsta betyg om jag var en recensent som trodde på poängsystem. ;) Serien är fantastisk på alla plan och jag planerar att läsa om alla fem nummer innan jag läser nästa. Serien ges ut i lösnummer av Terry Moores egen seriestudio, Abstract Studio (hemsida här), samt via Comixology. 3 Chicks Review Comics har recenserat #1 och #3 i sin fantastiska podcast.

Två överlappande bilder, färglagda i en kusligt illgrön nyans.

Hur som helst: Jag tilltalas vanligtvis varken av skräck eller zombier, men jag älskar Rachel Rising! Serien är fantastiskt tecknad och berättelsen är helt klart bland det absolut bästa och mest tilltalande som zombie/skräckgenren har att erbjuda för läsare som mig, som älskar att läsa serier/böcker som har ett unikt sätt att närma sig uttjatade koncept och dessutom skildrar våld utan att frossa i det.

Om någon som läser denna recension har läst serien som lösnummer får ni hemskt gärna kommentera på kvaliteten på dessa i kommentarerna! Jag är också nyfiken på hur ni ställer er till zombie, gore och skräckserier som skildrar kroppsligt förfall i största allmänhet.

Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

4 kommentarer:

  1. Ok, ska försöka läsa den! Jag fastnade aldrig riktigt för SiP men med en så hör stark rekommendation ska jag nog prova på Rachel :-)

    SvaraRadera
  2. Hoppas du gillar! Första numret var som sagt bara 7 kr på Comixology. Ingen större förlust om man inte fastnar för serien.

    Hoppas att han lägger upp Echo också med tiden.

    SvaraRadera
  3. Jag gillade den, så var lugn! Långsamt tempo, precis som du sa, men stämningsfullt och riktigt creepy här och där. Klart bättre än vad jag minns av SiP :-)

    SvaraRadera
  4. Kul att höra! SiP hade en del problem som jag antar kom från att Moore ändrade planer för serien då och då. Rachel Rising känns mer genomtänkt redan från början, både vad gäller berättelse och tempo. Moore har verkligen vuxit som serieskapare. Måste läsa Echo härnäst.

    SvaraRadera