En kopp kaffe för mycket

Boven i dramat

Eller: "Hur en kopp kaffe höll på att äta upp En kopp kaffe till del 3"

Det här är en text som jag skrev i slutet av 2010, för att stoppa in i slutet av sista delen av En kopp kaffe till, som jag just då höll på att översätta. Tyvärr hann jag inte få klart texten i tid, men jag tyckte det vore synd att låta den ligga och skräpa på hårddisken, så här nedan kan ni läsa den i något bearbetad version. Disclaimer: Jag är en notorisk säkerhetskopierare, så översättningen var egentligen aldrig i fara på riktigt, men utan fungerande dator hade det varit svårt att hinna klart i tid.

"För bara en stund sedan fick jag till min stora lycka igång min dator igen, efter att en olyckligt placerad kaffekopp spillde halva sitt innehåll rakt ner i min bärbara dator. Innan jag hann göra mer än att ta ett förskräckt andetag surrade datorn till och upphörde att fungera. Själv stod jag handlingsförlamad med den skyldiga kaffekoppen i ena handen och skräckens iskalla fingrar kramande mitt hjärta i bröstet. Jag spenderade därefter en halv dag i ett olyckligt tillstånd av skam, för att jag hade låtit mitt kaffeberoende försätta min älskade arbetsdator i fara.

Jag är en obotlig kaffedrickare, det skäms jag inte för att säga. Jag behöver mitt morgonkaffe för att fungera och tar gärna en extra kopp till lunch. När andan faller på tar jag även en kopp på kvällen, framförallt under vintern. Vanligtvis dricker jag vanligt bryggkaffe, men sorten varierar efter den personliga ekonomin. När jag har det skralt i kassan blir det snabbköpets billigaste märken, som i ärlighetens namn inte är så goda. När jag däremot vill lyxa till det köper jag färdigmalt kaffe och njuter av den där underbara aromen som man aldrig riktigt kan få från vanligt, vaccuumförpackat köpekaffe. På senare år har jag börjat drömma om att köpa en egen kaffekvarn för att mala bönorna själv.

När jag bodde i Japan för några år sedan hade jag ingen elektrisk kaffekokare. Det var det nästan inga jag kände därborta som hade. Istället, fick jag lära mig, skulle man göra kaffet genom att hälla varmt vatten, i precis rätt temperatur, genom ett filter som man satte ovanpå kaffekannan. Den sortens kaffekannor kunde man köpa välsorterade butiker, men det jag däremot inte fick tag på var vanligt kaffepulver. Snabbkaffe fanns det gott om, i otaliga varianter, färger och smaker, men varken kaffebönor eller liknande gick att hitta någonstans i det lantliga lilla bostadsområdet i utkanten av Tokyo, där jag bodde.

Jag spenderade ett desperat första år i Japan. Kaffet på kaféerna i området var i princip odrickbart. För att inte fullständigt gå under tvingade jag i mig pulverkaffe och burkkaffe, det senare små stålburkar med kaffe (ofta starkt sötat med skummjölk) som säljs i uppvärmda drickaautomater. Det enda vettiga kaffe jag fick i mig var det som en italiensk vän ibland var vänlig nog att bjuda mig på. Jag minns fortfarande hur lycklig jag blev när han sms:ade att han hade en kopp *riktigt* kaffe till mig i allrummet. Kaffet och den lilla esspressokokaren hade han skickat efter från Italien, efter att likt mig ha drabbats av ångestfylld kaffeabstinens.

Under mitt andra år i Japan fick jag nog av burkkaffe och blasket från alla otaliga kafékedjor som sålde smutsigt vatten i papperskoppar och kallade det för kaffe. Jag började skicka efter kaffe från Sverige istället. Jag lärde mig att göra kaffe på det japanska viset, vilket kändes lite bökigt till en början, men när jag väl fick in det rätta handlaget smakade kaffet plötsligt bättre än vad det någonsin hade gjort med elbryggare. Det blev lite bökigt att vara beroende av föräldrarnas kaffeförsändelser, och ganska dyrt i längden, men vad hade jag för val? Jag var desperat; en koffeinberoende stackars svensk på väg att krevera i brist på sin dagliga dos.

När jag återvände till Sverige i mitten av 2007 var jag alltså fullkomligt övertygad om att Japan var kaffets fiende nr 1.

Det var först när jag läste En kopp kaffe till som jag insåg hur oerhört fel jag hade. De inbitna kaffedrickarna fanns visst där, likaså de trevliga kaféerna och kunniga kaffeförsäljarna. Det var bara jag som inte hade letat tillräckligt noga. Jag önskar att jag hade hittat En kopp kaffe till medan jag fortfarande bodde kvar i Tokyo, men det får bli en läxa till nästa gång. Hur kunde jag glömma den gyllene regeln att allting finns i Japan, oftast bättre än vad man är van vid? För jag har aldrig varit lika noggrann med mitt kaffe som Mameta i seriens allra första kapitel, det som gav hela serien dess namn.

Hur som helst, för att återvända till kaffekoppen som nästan åt upp översättningen av del 3 i serien, så tycks Han Solo, som min dator heter, tycka lika mycket om kaffe som jag gör. En svag doft av kaffe kan anas från tangentbordet, men i övrigt är han nästan piggare än tidigare. Jag knattrar vidare på tangenterna och ger mig in på nästa kapitel av serien som snart ska lämnas in.

Jag undrar vad Naoto Yamakawa skulle ha att säga om detta, om jag berättade min personliga lilla kaffeanekdot för honom?"