lördag 8 mars 2014

Internationella kvinnodagen 2014

Stenhårda huvudpersonen Forever, från Greg Ruckas serie Lazarus.
Ännu ett år har gått och det är återigen den internationella kvinnodagen. För två år sedan, 2012, skrev jag om hur debatten om jämställdhet inom nöjesbranschen, framförallt bland serieläsare och gamers, hade satt fart ordentligt de senaste åren och att det hade fört med sig viktiga debatter men även allvarliga personangrepp mot de som vågade resa huvudet ovanför folkmassan. Jag pratade om vikten av att ta personligt ansvar, oavsett vem man är eller var man befinner sig, och om att våga ifrågasätta gamla vanor och tankemönster som kanske kan skada folk utan att man är medveten om det. Jag tog upp vikten av att vi alla, även jag, måste våga reflektera över hur vi beter oss och kanske förändra oss själv. Jag nämnde att till och med fiktiva kvinnliga figurer förtjänar respekt, inte minst för att det finns många som identifierar med dessa.

Året efter, 2013, pratade jag om hur aggressiviteten på nätet mot framförallt kvinnor hade ökat, och hur Anita Sarkeesians uppmärksammade kickstarterkampanj om videospelsanalysen Tropes Vs. Women in Video Games blev en vattendelare som tvingade många att en gång för alla välja sida i debatten om huruvida trakasserier är något man måste acceptera som ”kändis” eller om det är ett problem som vi måste göra något åt. Många hade upplevt 2012 som ett av de tuffaste åren hittills inom jämställdhetsdiskussioner, vilket jag höll med om. I kontrast blev 2013 ett spännande år där det blev allt tydligare att folk började ta ställning och att det var många som hade fått nog av aggressiviteten på nätet, inte bara den som riktas mot kvinnor, utan i allmänhet. Folk efterfrågade trevligare forumkultur, aktivt motverkande av nätmobbing, mindre grupptryck. 

Något som blivit allt tydligare under 2013 och början av 2014 är att det är svårare att komma undan med sexistiskt och på andra vis problematiskt beteende nu än förr. Allt fler går ut med sina upplevelser, vilket bidrar till att problemen diskuteras och i många fall åtgärdas eller åtminstone förbättras. Det har även börjat diskuteras inbördes om behovet av ett vidare perspektiv inom debatten om kvinnlig representation, såsom transkvinnors rättigheter och det traditionellt sett bristande rasperspektivet inom vit feminism.

Jag har upplevt året sedan mitt förra inlägg som det mest produktiva inom serier, spel och böcker på mycket länge. Känslan av lönlöshet varje gång man råkar läsa ett kommentarsfält är inte riktigt lika överväldigande eftersom allt fler, män så väl som kvinnor, tar ställning och diskuterar intelligent även i den mest reflexmässiga motreaktion. Serieförlagen verkar efter en trög start börja komma igång med att uppmärksamma serier om, av och för kvinnor, även om de förstås är långt kvar innan de kan börja gratulera sig själva. Inom spelbranschen är diskussionen allt mer nyanserad och rör sig äntligen en bra bit utanför de mest grundläggande argumenten. Sarkeesian släppte fyra av sina planerade avsnitt om kvinnliga spelfigurer, Damsel in Distress del 1, del 2 och del 3 samt Ms. Male Character. På TV-sidan diskuterar man kvinnlig representation i både film och på TV. Det börjar byggas ett momentum som jag hoppas får fortsätta.

Står vi inför en nära framtid då det blir en självklarhet att ha 50% kvinnlig representation i spel, TV, film och serier? Jag tror att det kommer att ta lite tid ännu, men att vi är på väg i rätt riktning. På HBTQA-sidan blir läget allt bättre, men det finns fortfarande luckor inom representationen. Jag hoppas att det senaste halvårets diskussioner om hur transpersoner behöver mer och framförallt bättre representation är ett steg i rätt riktning mot förbättring. Jag hoppas på mer representation av traditionellt sett under- eller felrepresenterad sexualitet, såsom assexualitet och polyamorositet. Jag hoppas på mer varierade kvinnoroller inom alla medier, på att vi kan lägga den snäva kategoriseringen av kvinnor i relation till män som madonna-moder-hora i malpåsen för evigt.

Likt förra året vill jag ta tillfället i akt att rekommendera några fiktiva verk som jag tyckte väl representerade oss kvinnor på senare år.

Underbara och varierade kvinnoroller i Orange is the New Black

Orange is the New Black
En av de bästa sakerna som Netflix gjorde förra året var att sponsra Jenji Kohans nya TV-serie efter att Weed tog slut, Orange is the New Black. Berättelsen utspelar sig på ett kvinnofängelse, där den vita medelklasskvinnan Piper hamnar efter att någon skvallrar om hennes förflutna som knarkkurir. Piper, som just fått livet på rätt spår tvingas ge upp både sitt nystartade företag och sin nyförlovade fästman för ett par år på kåken. Det är svårt för någon med Pipers privilegium att anpassa sig till en början, men allt eftersom börjar hennes mask skalas av tills Piper konfronteras med vem hon egentligen är och vad hon är kapabel till. Det hör till saken att Piper är seriens minst intressanta figur; hon överskuggas av sina medfångar, framförallt Miss Claudette som drev en prostitutionsservice, ambitiösa Red med kopplingar till ryska maffian, transkvinnan Sophia som brottas med skuldkänslor över att ha svikit sin son och hustru och tonårsromantiska Daya som sitter i samma fängelse som sin mamma. Själva grejen som gör OITNB så fantastisk är hur oerhört varierade kvinnorollerna i serien är. Alla roller som i en ”vanlig” serie skulle ha spelats av män går här till kvinnor, utan att det någonsin känns som något annat än fräscht och spännande.

America Chavez på omslaget till Young Avengers
Young Avengers
Förra årets bästa serie var Kieron Gillen och Jamie McKelvies briljanta omgång av Young Avengers, som introducerade den smått fantastiska nya kvinnliga seriefiguren Miss America Chavez. Vilken behövlig nystart för serien efter Heinbergs avslutning på Children's Crusade, som lämnade en dålig eftersmak i munnen så väl som ett nytt kvinnolik i den redan proppfulla seriefrysen. Nu var i och för sig denna nyligen avslutade omgång av Young Avengers bäst vad gäller representation av queera seriefigurer och den hade tydlig övervikt av killar, vilket Gillen erkände var ett resultat av att han ville ha med en kärlekstriangel mellan tre killar. Samtidigt kvarstår faktum att serien nyanserat porträtterade både Kate Bishop och Miss America som handlingskraftiga och intressanta, och vi fick dessutom i Miss America en helt ny och grymt kick-ass lesbisk superhjältinna! I år ser jag fram emot Gillen och McKelvies nya serieprojekt, The Wicked and the Divine, som kommer att innehålla betydligt fler kvinnliga figurer. 

Sandra Bullock som Ryan, Gravitys hjältinna.
Gravity 
Förra årets filmupplevelse var för min del Gravity, där Sandra Bullock efter en meteoritkollision tvingas kämpa för att ta sig tillbaka till jorden i en riktig nagelbitare till actionfilm. Filmen är mångbottnad och kan tolkas olika beroende på vem som ser den, men det bestående är Ryan och hennes förmåga att hela tiden motivera sig själv att prova en till sak, kämpa lite till, att inte ge upp ens när det ser som mörkast ut. Klockren film som är så välgjord att jag satt och krampaktigt höll mig kvar i biostolen för att mentalt hjälpa Ryan när hon kämpade för sitt liv utanpå en meteoritskadad rymdstation. Jag var nog inte den enda som tänkte på Mass Effects hjältinna Commander Shepard medan jag såg filmen. 

Tomb Raider trailer 2011

Tomb Raider
En av förra årets största överraskningar på spelsidan var Crystal Dynamics nylansering av Tomb Raider. För att kunna förklara varför spelet blev så viktigt måste jag gå tillbaka till 2011, då de visade en av sina första trailers av Lara Croft som nyutexaminerad arkeolog ute på sitt första äventyr. Ända sedan jag skaffade en Xbox360 för många år sedan hade jag varit nyfiken på Tomb Raider-spelen, men de demoversioner som fanns tillgängliga hade inte imponerat på mig. När jag fick se trailern av nya Lara blev jag positivt överraskad. Hon hade fått en helt ny design och såg äntligen ut som någon jag skulle kunna identifiera mig med. Jag såg försiktigt fram emot att få veta mer om spelet.

Tomb Raider trailer 2012 - "Crossroads"

Året efter, 2012, kom en ny trailer på E3, men denna trailer var helt annorlunda från den året innan. Trailern tycktes full av klipp av Lara som är tillfångatagen, faller på metalspikar, skriker av skräck och smärta, kastas som en liten vante i explosioner, kurar under klippor i regnet, attackeras av djur och vuxna män som slår henne rakt i ansiktet, hotas, fastnar i fällor, blir tafsad på, ramlar, slår sig, skriker, grips av panik. Inte för en sekund är Lara i kontroll. Jag minns att jag sa till en kompis som jag chattade med medan jag tittade att jag inte kände mig det minsta lockad att spela spelet längre. Jag visade trailern för kvinnliga vänner som spelar och de sa samma sak, det kände inte som ett spel vi ville spela. Efter det kom uppståndelsen nära spelsläppet i början av 2013 där en PR-snubbe gav sig ut på hal is när han i en intervju hävdade att spelare skulle känna att de behövde beskydda Lara och att Lara skulle härdas och bli starkare genom olika eldprov, däribland ett våldtäktsförsök.

Med detta i åtanke hade jag redan avfärdat spelet som sexistisk smörja, så ni kanske kan ana min förvåning när spelet fick lysande kritik när det väl släpptes. Jag såg tjej på tjej som skrev på nätet om hur de älskade spelet och kände sig styrkta av att spela som Lara. Till slut bestämde jag mig för att ge spelet en chans och ja, folk hade rätt på båda punkterna: det var ett fantastiskt spel och Lara var en fantastisk hjältinna. Ja, hon skrek, hon blev slagen, hon blev attackerad, hon föll, hon förnedrades, men vad trailern 2012 inte hade visat var hur hon varje gång reste sig upp igen, tejpade ihop skadorna, byggde bättre vapen, formulerade nya planer, attackerade med orädda stridsrop, undersökte nya vägar och på så sätt till slut överlistade de som försökte stoppa henne från att rädda sina vänner. Spelet innehöll inga våldtäktsförsök heller för den delen. 

Tomb Raider Definite Edition trailer 2014 - "Lara Croft will stun you"

Jag hoppas att folk som sysslar med PR lärde sig något av detta: försök inte sälja in starka hjältinnor som offer för (manliga) spelare att beskydda. Crystal Dynamics tycks åtminstone ha lärt sig sin läxa. Titta bara på på Tomb Raider Definite Editions trailer (2014), vars ledord är ”Lara Croft will stun you” och jämför den med 2012 års trailer. Det är knappt man tror att det är samma spel som det görs reklam för: Lara kastar sig i denna trailer MOT faran istället för bort från den, förföljer och överfaller fiender istället för att bli slagen i ansiktet, pratar kaxigt med fienderna om hur hon ska ta sig an dem istället för att skrika av skräck och grymta av smärta. Äntligen har de insett att de ska göra reklam för Lara Croft, hjälte och överlevare mot alla odds, istället för offret Lara, en ung och livrädd flicka som tagit sig vatten över huvudet och flyr för sitt liv som i 2012 års trailer. Om inte annat är Crystal Dynamics PR-kampanj 2011-2014 ett talande exempel på hur mycket man kan manipulera det budskap som sänds beroende på hur man klipper och väljer ut vilket material som ska visas. 

Självklart fanns det saker att vara kritisk mot i Tomb Raider, framförallt det slentrianmässiga mördandet av "fiender" som egentligen bara bestod av skeppsbrutna, modstulna sjömän som längtade hem, men fördelarna övervägde vida de få nackdelar som fanns. Tomb Raider var som helhet en underbar spelupplevelse som inspirerade mig att kämpa vidare även när det kändes som jag blev som mest motarbetad. Att Rhianna Pratchett, som skrev spelet, i efterhand tycks ha känt sig manad att kliva in i rampljuset för att diskutera behoven av jämställdhet inom spelbranschen efter Tomb Raiders succé är bara grädde på moset.

Jag hoppas att dessa exempel inspirerar er lika mycket som de inspirerade mig förra året!  

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

tisdag 10 december 2013

Animerecension: Attack on Titan - David mot Goliat, från mecharobotar till människoätande jättar

Attack on Titans fascinerande luftstrider är designade för att slåss mot jättarna
Jag har den senaste veckan tittat igenom animen Attack on Titan, utöver den officiella engrishtiteln även känd som Shingeki no Kyojin, och har lite funderingar om den som jag vill skriva om. Det är alltid fascinerande att titta på någonting relativt nytt inom manga och anime där man så tydligt kan se influens från äldre serier och anime. Jag menar inte detta som något negativt, för i princip är nästan alla berättelser vi konsumerar färgade av sina föregångare i olika utsträckning. Jag skriver just nu en uppsats om intertextualitet, dvs relationen mellan texter, så jag har tittat mer efter den sortens influenser än vanligt. Jag tänkte skriva kort om det i inledningen till den här recensionen, varefter texten blir en vanlig recension längre ner. Jag har även tidigare recenserat den första delen av mangan för J-Fi. 

Obs! Massiv spoilervarning för hela animeversionen av Attack on Titan samt Neon Genesis Evangelion och End of Evangelion

I Attack on Titan, baserad på debutanten Hajime Isayamas manga som i Japan ges ut i Shonen Magazine, behöver man inte sätta på sig de vetenskapliga glasögonen för att se influensen från Neon Genesis Evangelion och framförallt den avslutande filmen The End of Evangelion. Har man sett de massproducerade "Evorna" tugga i sig Asukas Eva Unit 02 är det redan från början uppenbart varifrån inspirationen till de groteska, människoätande jättarna och artificiella jättemänniskorna kommer. I både Evangelion och Attack on Titan sitter den mänskliga "piloten" i nacken/ryggraden på den enorma varelse de kontrollerar. Och har man som sagt sett Evangelion till slutet så vet man att under robotarnas pansar finns en levande varelse, klonad av Apostlarna och mer eller mindre under människornas kontroll. I Attack on Titan har man helt enkelt bara plockat av jättevarelserna deras pansar. Utan att gå in på detaljer blir liknelserna mellan Evangelion och Attack on Titan bara större och större ju längre in i animen man kommer. Den i nuläget verksamma animatör är väl inte född som inte har sett Evangelion någon gång innan eller under sin karriär, så det är möjligt att den djupa inspirationen i jättarnas rörelsemönster och attacker delvis kommer från animatörerna snarare än mangatecknaren, men att berättelsen även på pappersstadium har starka drag av den klassiska animen, som ju ledde till ett paradigmskifte inom mechagenren, råder det ändå ingen tvekan om för min del. 

Den första jätten som krossade Marias mur återvänder efter 5 år vid Roses mur
Jag fascineras personligen av kombinationen kroppslig förvandling och ett bibliskt David mot Goliat-liknande krigsscenario. Vi finner människorna i Attack on Titan i en desperat kamp för överlevnad mot alldeles för stora och mäktiga fiender, jättar vars ursprung ingen tycks känna till, där krigare efter krigare förvandlas till en blodfläck på närmsta träd eller mur så fort en jätte svingar sina jättelika armar genom luften. Jättarna i sin tur är groteska och överdrivna, med allt från slemmiga försäljarleenden till karikatyrliknande mangaögon, och tuggar i sig människor som om de vore lösgodis. Vissa kryper blixtsnabbt över marken likt skorpioner, vissa hoppar likt loppor, andra attackerar med käften likt fiskar som plockar flugor ur luften ovanför vattenytan; de är mer djuriska än mänskliga, men det är den mänskliga, könsstympade (kvinnliga jättar har bröst, men alla jättar är "barbie" mellan benen) bilden av dem som verkligen fascinerar och ger avsmak. Mot dessa förvridna, jättelika versioner av sig själva ska alltså människorna försöka överleva och slå tillbaka. 

För att rå på de enorma jättarna, som kommer i olika storlek upp till mer än tio meter, har människorna hittat på sin egen variant av Davids stenslunga: en finurlig konstruktion som ger dem möjlighet att attackera från luften och på så sätt kunna döda jättarna i deras enda ömma punkt, genom att separera deras ryggrad från huvudet vid nacken. Med ångkraft skjuter man ut stålvajrar från apparater fästa vid soldaternas kroppar med selar. Dessa vajrar fästs i allt från murar och hus till höga träd och jättarna själva. Sedan manövrerar soldaterna sig genom luften genom att kontrollera vajrarna så att centrifugalkraften för soldaterna nära nog att attackera jättarnas ömma punkt. Där mangaversionen var ganska stel och statisk i sin skildring av dessa luftstrider har animen lagt mycket tid, pengar och möda på att skapa känslan av frihet, svindel och hisnande hastighet som seriens figurer kan få till när de väl lärt sig kontrollera sina ångdrivna apparater. Dessa scener är några av de mest svindlande och fantasieggande actionscener jag har sett på TV på länge. 

En närmare titt på soldaternas utrustning, svärd med utbytbara klingor och ångdrivna vajerskjutare
Utöver den uppfinningsrika tekniken i Attack on Titan och arvet från Evangelion, är det den politiska intrigen i Attack on Titan som fascinerar mest. Berättelsen i grund och botten en uppgörelse mellan konservativa och förändrande krafter. Människorna har sedan hundra år tillbaka bunkrat in sig innanför enorma ringmurar. I tre lager har man isolerat sig, med kungen och hans närmaste i tryggt förvar längst innanför den innersta muren som kallas för "Shinas mur". Där har man levt i trygghet sedan dess, till den milda grad att alla utom de som har gjort expeditioner på utsidan nästan har glömt att de fortfarande befinner sig under belägring. Det har vuxit fram en religion bland folket där man tillber de beskyddande murarna, vars religiösa ledare även har tagit plats inom stadens ledning. Längst ut har vi Marias mur och när vi först kommer in i serien får vi se hur Marias mur faller när först skyddsmuren runt porten i ringmuren attackeras av en enorm jätte, många gånger större än alla tidigare jättar, och sedan en mindre, pansarklädd jätte, lyckas krossa även ringmurens port, så att de vanliga jättarna kan ta sig in i området mellan Marias och Roses mur (mittenmuren). Resultatet är ett blodbad utan like, där huvudpersonen Eren och hans adoptivsyster Mikasa får se sin mamma bitas ihjäl mitt framför deras ögon. 

Eren och Mikasa inser att det är meningslöst att försöka vänta ut jättarna. Fångade innanför muren är det bara en tidsfråga innan mänskligheten utplånas, vilket inspirerar dem att utbilda sig till soldater med sikte på att gå med i den delen av armén som gör offensiver och expeditioner utanför stadens murar. Denna del av armén står för de krafter inom mänskligheten som vill åstadkomma förändring och är beredda att offra sitt och andras liv i förhoppningen om att det i längden ska leda till att mänskligheten vinner över jättarna. Vi får mer än en gång se hur olika ideologier krockar med varandra under seriens gång, vilket kulminerar med att en jätte attackerar mitt i hjärtat av Shinas mur, där alla som bott trott sig vara trygga och nästan tycks ha glömt bort kriget som pågår utanför. 

Goliat, möt David
Den politiska bakgrunden i serien går att ses i många av berättelsens aspekter: Stadens uppbyggnad är gjord så att de rikaste förstås bor längst in, innanför Shinas mur, medan de minst bemedlade lever mellan Roses och Marias murar och därför är de som först dör när jättarna invaderar. Inte överraskande ses deras tragiska död inte heller som någon större förlust för stadens överordnade, som några år senare dessutom låter stora delar av befolkningen som flytt till området mellan Rose och Shinas murar "volontera" att offra sig i en dödsdömd attack mot jättarna, för att undvika hungersnöd. Allt detta medan kungen och hans vänner vältrar sig i lyx. Det verkar sannolikt att de annorlunda jättarna som dyker upp under seriens gång, som snabbt konstateras tycks vara människor med förmågan att förvandla sig snarare än de vanliga jättarna, är en grupp individer som har beslutat sig för att inte sky några medel för att väcka mänskligheten ur sin illusion om trygghet innanför ringmurarna. Tittare som har ögonen med sig kanske kan ana vilka som egentligen ligger bakom dessa mänskliga jättars till synes människofientliga attacker. 

Många har redan noterat att det, att döma av de senaste årens blodiga succéer både i Japan och väst, finns en hunger bland framförallt unga läsare och tittare efter grymma och blodiga läs-, TV- och filmupplevelser. Hungerspelen, Game of Thrones och Walking Dead har tagit världen med storm med sina höga dödssiffror och samma fascination tycks hålla många animetittare i ett järngrepp vad gäller Attack on Titan. Om detta kan kopplas till de senaste årens politiska situation i världen eller om det helt enkelt är en naturlig utveckling av tidigare års nöjestrender överlåter jag till andra att klura ut. 

Animen är förstås inte utan sina tillkortakommanden. Jag har väldigt svårt för en av grundpelarna i shonenserier, vilket är behovet av att förklara allt och allting, in i minsta lilla förbenade detalj. Attack on Titan följer detta mönster. Som om det inte vore nog med allt prat och dividerande i serien själv finns det även en massa teknisk information i skrift på skärmen i mitten av varje avsnitt. Den informationen är inte alltid relevant för att tittaren ska kunna förstå vad som händer i serien, men det finns en hel del som hade varit bättre att ta med i dialogen istället för seriens eviga ältande av irrelevanta detaljer som kunde ha lämnats osagt. Ett bra exempel på hur man med fördel kan utnyttja shoujoseriernas estetik och formspråk i anime, där bilderna har en större del i berättandet och mer vågas lämna antytt snarare än bokstaverat, är From the New World, recenserad tidigare här på bloggen. 

Jättarna dödar människorna genom att äta upp dem. Om nom nom nom.
På ett annat plan finns det problem med det höga dödstalet bland figurerna i serien. En av de aspekter som sannolikt framkallar mest fascination bland seriens fans är som sagt hur snabbt seriens figurer förolyckas och på många vis är detta mycket relevant för berättelsen: Livet är skört, bräckligt och hjärtskärande kort för alla dessa unga hjältar som försöker skapa en framtid för mänskligheten. Samtidigt har många tittare reagerat på att de sällan hinner lära känna figurerna, ofta inte ens vid namn, innan de har färgat gator och murar röda med sitt blod. Det här är relevant kritik och jag tror att serien skulle må bra av att utveckla fler av figurerna innan de dör, så att tittarna hinner känna åtminstone någon slags känslomässigt engagemang i dem. Istället uppstår däremot en annan fascinerande aspekt av den hundraåriga belägringen som mänskligheten i Attack on Titan befinner sig i: Serien lyckas nämligen ypperligt väl att visa hur grym situationen är, och hur meningslös de flesta soldaters död faktiskt är i det långa loppet. Några av de allra starkaste scenerna i animen och mangan är de som handlar om just misslyckade attacker och meningslösa dödsfall. 

Mikasa, en av de skickligaste soldaterna, är en av seriens många välskrivna kvinnliga figurer

Den första scenen som verkligen griper tag i tittaren och visar att den här animen inte är som alla andra är när huvudpersonen Eren, likt sina klasskamrater nyss utexaminerade från soldatutbildningen, ska ut på sitt första uppdrag. Staden har återigen attackerats av den enorma jätten som 5 år tidigare förstörde Marias mur och ledde till att hans mamma dog. Nu är jätten tillbaka och området framför porten i Roses ringmur invaderas av jättar. Eren, full av hämndbegär, kastar sig huvudstupa ut i den attackerade staden, med sina truppkamrater hack i häl. Plötsligt hoppar en av jättarna upp likt en hoppspindel och krashar rakt in i ett torn. Eren och hans vänner tittar skräckslagna och hjälplösa på medan jätten lyfter huvudet från tornet och visar dem hur en av deras vänner hänger halvvägs in genom jättens käftar. Ett ögonblick senare är deras vän död. Eren blir vansinning och ger sig ut på en planlös hämndattack. I de flesta serier hade nog Eren lyckats, men i Attack on Titan leder Erens handlingar till att hans ena ben bits av mitt i luftanfallet. Han krashar på ett tak och blir liggande där, medan hans trupp äts upp, en efter en. Till slut blir även Eren uppäten och det tycks länge som om det är det sista vi har fått se av vår förmodade protagonist. 

Scenen är så stark på grund av hur den bryter mot den typiska shonenmangatraditionen där hjältar nästan alltid kommer oskadda ur de hemskaste strider. Men Eren förlorar sitt ben bara några minuter efter att striden börjat. De flesta vana animetittare tittare höjer väl åtminstone på ögonbrynet när detta händer, framförallt när han strax efteråt till synes blir uppäten. 

Den sista syn många av figurerna i serien får se i livet
En annan oerhört stark scen är efter striden, där man trots enorma förluster till slut har lyckats vända ett till synes oundvikligt nederlag till en nästan osannolik första vinst sedan kriget mot jättarna tog ny fart 5 år tidigare. Soldaterna har lyckats försluta skyddsmuren framför porten till Roses mur igen och tagit kål på de sista jättarna som fanns kvar i staden. Jean, en av seriens mer ovilliga hjältar som mot allas förväntningar, framförallt sina egna, blev en viktig faktor i stridens framgång, går runt i området och hjälper till att identifiera döda innan de ska brännas för att undvika sjukdom. Det har gått två dagar sedan striden var över. En av kropparna på marken är Jeans bästa vän Marko. Jean tror inte sina ögon. Han visste att hans vän var försvunnen, men inte kunde han väl vara död? Och ändå ligger Marko där på marken, hans kropp på väg att ruttna. "Såg någon vad som hände?" ropar Jean desperat, men ingen har sett hur Marko dog. Jean vet att Marko levde fram till att de började rensa ut de sista jättarna i staden. Marko dog alltså efter att striden redan var avgjord till människornas fördel. Och ingen har sett hur han dog. Jean kan inte acceptera att Marko dog en meningslös död, till synes utan några stordåd eller uppoffringar. Ändå ligger Marko där i gränden, blodig och förruttnad. "Du får sörja sen", säger en av kvinnorna som organiserar bålen av kroppar. 

Scenen med Jean och Marko är, som den tidigare nämnda, stark för att den återigen bryter mot shonenmangans hjältetraditioner, där alla dödsfall, åtminstone de som händer namngivna figurer, måste ha betydelse. Jean må vara en motvillig och osannolik hjälte, men han är ändå fast i tänkandet att varje död måste vara meningsfull. 

I båda dessa scener finns en känsla av realism, om än i fantasifull skepnad, där vi tittar på något vis får smaka på verklighetens bitterhet. Det finns inget hjältemodigt i krig, inga hjälteglorior. Varje vinst är klädd i blod och meningslösa dödsfall. Folk offrar sig utan att det betyder någonting i längden. Attack on Titan lyckas i dessa två scener och många efterkommande verkligen driva hem detta hos tittare och läsare. 

Attack on Titan är en av de mest jämställda animeserierna jag har sett på länge
Jag skulle vilja avsluta min text om Attack on Titan med att prata lite om en av seriens starkaste sidor: Dess jämställdhet. Jag fascinerades redan när jag recenserade första delen av mangaversionen av hur många av soldaterna som var kvinnor. Många shonenserier tenderar att glömma bort att även kvinnor kan vara en del av berättelserna, men Attack on Titan gör det inte. Resultatet är att vi slipper shonenseriernas vanligaste problem, att den enda tjejen i gänget (om det ens finns någon) blir förpassad till att vara någons flickvän, eller stå för de "feminina krafterna", en tröttsam kliché som jag har stött på i alldeles för många animeserier. En annan bra konsekvens är att när det finns många kvinnliga figurer i serien, så tvingas inte en enda tjej stå för alla klichéer. Istället får vi den galna forskaren, den iskalla krigaren, matvraket, osv. Och för den som bryr sig så klarar många avsnitt i serien av Bechdeltestet. 

Tyvärr tenderar åtminstone animeversionen av Attack on Titan att efterhand koncentrera sig mer på berättelsens manliga figurer och placera dem i centrum på tjejernas bekostnad, vilket är olyckligt. Jag hoppas att tjejerna får tillbaka sin plats i rampljuset i kommande säsonger. Det var även en besvikelse att se flera sexistiska s.k. "eye-catches" (bilder av gästtecknare som visas i mitten eller slutet av avsnittet) som dök upp i framförallt sista halvan av serien. Jag tycker att det underminerar Hajime Isayamas medvetet jämställda världsbygge när man låter gästtecknarna teckna Mikasa underifrån med skrevet i bildens fokus, eller för den delen alla seriens kvinnliga soldater iförda flickaktiga bröllopsklänningar. 

Oavsett denna sistnämnda plump i protokollet tycker jag ändå att Attack on Titan är en fascinerande anime, som jag varmt rekommenderar till er som vill ha lite extra att bita i. Den kommer att släppas på amerikansk DVD av Funimation framöver och finns på den amerikanska versionen av Crunchyroll (tyvärr inte tillgängligt för oss i Norden utan specialmanövrar). Mangan i sin tur finns utgiven på engelska upp till volym 9 i skrivande stund och ligger snart i fas med den japanska utgivningen, där volym 12 just kom ut. Enligt tips på nätet har vissa händelser i mangan ändrats i animen, så om man vill läsa vidare i mangan om vad som händer efter animen bör man nog läsa den från början. 

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

torsdag 10 oktober 2013

Animerecension - From the New World - Shin Sekai Yori

From the New World må se generisk ut, men i innehåll och format finns det få klichéer.
Mangaläsaren ger sin helhjärtade rekommendation till denna serie. Recensionen nedan kommer att vara pepprad med spoilers, så gå iväg bums och se serien på Crunchyroll innan ni läser den! Ja, du också, trots att du "aldrig gillar någon ny anime nu för tiden", gå och titta! Du kommer inte att ångra dig! En av de mest fascinerande aspekterna av berättelsen är hur oförutsägbar den är om man inte vet någonting om den när man börjar titta.

Ett sista ögonblick av lycka innan barnen tvingas växa upp. 
Det är inte ofta jag tittar på anime numera och ännu mer sällan jag ser klart en serie till slutet, men From the New World var en riktig fullträff. Jag skulle faktiskt gå så långt som att säga att det är den anime som jag blivit mest emotionellt engagerad i sedan första gången jag såg Neon Genesis Evangelion för många år sedan. Jag lockades av att FtNW beskrevs som en animeserie som vågade ge sina figurer en flexibel sexualitet, utan att göra en stor grej av saken, vilket visade sig stämma, men serien har oändligt mycket mer än det att bjuda på! 

Serien inleds i en till synes historisk miljö, där en ung 12-årig flicka genomgår en ceremoni som ska försegla hennes krafter för att förhindra att de löper amok. Hon accepterar och vi får se henne återförenas med tidigare skolkamrater vars krafter vaknade före hennes. Allt tycks vara frid och fröjd, men i återblickar får vi se hur oroliga hennes unga föräldrar var att hennes uppvaknande kom så sent. Hon hör sin mamma prata om att hon "inte orkar förlora en till", varvid hon börjar ana att hon inte var deras första barn. Men hur kommer det sig att hon inte har något minne av ett äldre syskon? Vad hade hänt om hennes krafter inte hade vaknat?

Saki på väg att upptäcka hur hennes liv har manipulerats. 
Några år senare, när de är 14 år gamla, ger sig Saki och de andra i hennes grupp ut på en skolresa, där de själva ska överleva i naturen och samtidigt lära sig mer genom olika uppgifter. Men på ett infall tar de sig utanför det godkända området, för att undersöka en vandringslegend, och snubblar över information som annars inte tillåts för ungdomar i deras ålder. De hittar en märklig databank som innehåller information om världen förr, innan deras tid. Databanken berättar att vissa människor utvecklade telekenetiska krafter och löpte amok så att världen nästan gick under. För att hindra ytterligare katastrofer började man genetiskt manipulera människor så att de inte kunde döda varandra. Den som dödar en annan människa kommer själv att dö inom loppet av några minuter. 

Squealer av det råttliknande folk som tjänar människorna. 
Ett av de många intressanta inslagen i FtNW är ett råttliknande folk, som tjänar människorna. De tycks ha evolverat från en slags gnagare och lever i stammar. De är intelligenta, men ses som lägre stående av människorna. Klassfråga, konflikter och revolution är tongivande aspekter av berättelsen. Många andra märkliga varelser (såväl som plantliv) som dyker upp i serien har påverkats av de överlevande människorna, vars krafter omedvetet läcker ut och förändrar allt de kommer i kontakt med, men ingen annan ras är så högt utvecklad som råttvarelserna. 

Världen som Saki och hennes vänner lever i framstår först som en utopi, men ju mer man får veta om den desto mer dystopisk tycks den. Mänskligheten är splittrad och manipulerad ända ner på cellnivå. För att undvika konflikter har mänskligheten manipulerats att få en ökad sexdrift när de befinner sig i trängda och potentiellt våldsamma situationer. Man har även gjort alla bisexuella och många av eleverna på Sakis skola upplever sin första kärlek tillsammans med någon av samma kön, helt utan moraliska komplikationer. Här blir serien mångtydig i sin skildring av sexualitet: Å ena sidan är det tydligt att man har gjort stor inverkan på befolkningens liv och beteende, vilket man första gången får se som tittare i en klaustrofobisk scen mellan två figurer som befinner sig i fara. Slutet av serien har även en heteronormativ eftersmak som är svår att missa. Å andra sidan skildras frivillig homo- och heterosexuell kontakt mellan figurerna i serien huvudsakligen positivt och fördomsfritt.

I den nya världen finns inga moraliska hinder att älska vem man vill.
En annan intressant aspekt av FtNW är hur den blandar genrer och inslag som vanligtvis förknippas med vitt olika målgrupper. Mycket av serien känns som en ovanligt genomarbetad och berättelseförankrad shoujomanga (manga skriven för en ung, kvinnlig målgrupp), med den öppna sexualiteten och en stark betoning på kärleken som drivkraft. Till det tillförs sedan våldsamma inslag och mörka, moraliskt gråa frågeställningar som man vanligtvis snarare finner i manga skrivna för vuxna kvinnor och män. Det är en befriande blandning, som verkligen visar animationens potential för den här sortens märkvärdiga berättelser som kanske inte riktigt skulle komma till sin rätt i en traditionell filmatisering. 

Seriens användande av religion är tongivande.
En av seriens starkaste inslag är hur den väver in traditionell japansk religion i en framtidsvision, i det här fallet shintoism. Hur har de överlevande och den skyddade plats de skapat för sig själva påverkats av religiösa värderingar? Har deras krafter ett religiöst ursprung eller har de knutit religionen till "magin" i efterhand? Seriens visuella design och ljudarbete är djupt påverkad av inspirationen från shintoismen och spelar ofta på tittarens förväntningar, men man behöver inte vara särskilt väl insatt i japansk religion för att hänga med i berättelsen.

Musiken är slutligen en av seriens starkaste sidor, med ett stämningsfullt soundtrack som samverkar väl med animationerna. Inga PR-bestämda poplåtar, bara unik, välkomponerad musik som förhöjer berättelsen. Animationskvaliteten är överlag hög, som jag har kommit att förvänta mig av animestudion A-1, med underbara färger och en figurdesign som, likt delar av berättelsen själv, påminner om shoujomanga. 

Om det är något som jag hade problem med, så är det att tempot: Trots att det är långsamt redan från början, blir det alldeles för utdraget mot slutet. De stora vändningarna hamnar i epilogen, istället för i seriens slutuppgörelse där de egentligen hör hemma. Om detta skiljer sig från boken eller inte vet jag däremot inte. Men oavsett mina invändningar mot tempot i slutet är From the New World en unik tittarupplevelse för den som vill ha något rejält att bita i. Serien har en unik ton och smak, som jag hoppas att fler vågar prova på.

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa 
Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

söndag 28 juli 2013

Farväl, Epiphany och din åldrade make John Constantine

Piffy är bra på obskyr och vanligtvis illegal kemi.
Det var med en rejäl hög med tidningar och en tår i ögonvrån jag tog farväl av John Constantine i Vertigos långkörare Hellblazer denna sommar, i och med det 300:e numret som även avslutade serien. Eftersom det var ett tag sedan jag bloggade om Hellblazer tänkte jag samla mina tankar om seriens sista dagar. 


Under tiden som serien utgavs av förlaget Vertigo blev Constantine känd som en av de få långlivade seriefigurer som fick åldras i ungefär samma takt som läsarna, vilket Peter Milligan, Hellblazers sista författare av många, valde att ta fasta på. Vi får möta John just som han på allvar inser att han inte längre är ung. Jag har haft ett gott öga till Peter Milligan sedan jag läste Enigma för många år sedan, och även om hans övriga verk mer än än gång har varit en besvikelse förnyades mitt intresse för John Constantine under hans omgång av Hellblazer. 

Så här i efterhand känner jag att inledningen av Milligans omgång var den starkaste, eftersom han då hade ett tydligt tema för serien. Constantine börjar känna åren i kroppen och upplever ångest inför tanken på att aldrig få finna lyckan med någon i sin nuvarande situation. Han dejtar och förlorar en kvinna som inte ens i bästa välmening passade honom, får en enträgen demon på halsen och till slut en många år yngre flickvän, Epiphany. Och det är väl egentligen Piffy, som hon kallas, som jag mest vill prata om. 

Det går inte att blunda för den uttjatade klichén att låta en äldre manlig figur gifta sig med en ung och energisk kvinna som får honom att känna sig som ung igen. Däremot skulle jag aldrig avfärda Epiphany som "Milligans personliga drömtjej", som jag har sett på annat håll; för mig var hon en frisk fläkt som verkligen ryckte upp serien. Inte nog med att Piffy är intressant som person och har en morbid smak för det förbjudna som matchar Johns, hon är även en klarsynt, självständig kvinna som för det mesta räddar sig själv, åtminstone när Milligan fattar pennan i rätt hand. Hon kunde lätt ha hamnat i den ökända nörddrömtjejsstereotypen "Manic Pixie Dream Girl", men Milligan styr väl förbi den fallgropen. Hon har båda fötterna stadigt på jorden även när mörk magi är inblandat och har som den vetenskapskvinna hon är ett analytiskt tänkande som hjälper henne att hantera även de extremare aspekterna av Johns personlighet. Det gör henne till Johns "Scully", snarare än en Manic Pixie Dream Girl.

Det hjälpte att Epiphany inte introducerades som en möjlig romantisk partner för John; istället hjälpte hon honom med sina okonventionella kunskaper i kemi och analys. Milligan har berättat i intervjuer att idén om att låta John och Epiphany få förälska sig i varandra var något som växte fram naturligt under seriens gång, precis som man kunde önska att fallet var i alla berättelser. Man blir ju ganska less på alla intvingade romanser som känns mer som författarens personliga fanfiction, än figurernas naturliga utveckling. 

Det finns förstås ögonblick då Milligan inte kan låta bli att skriva in Epiphany, som är helt hans egna bidrag till Constantines universum, i dåtiden, eller jämföra henne med Johns tidigare flammor. Dessa ögonblick är inte helt förvånande de ögonblick då hans omgång av Hellblazer bitvis stinker. Jag förstår inte varför han känner ett behov av att legitimera Piffy och Johns förhållande och senare äktenskap på det viset och önskar att han hade låtit bli. I mina ögon är det snarare parets styrka att de står för något nytt i serien, något som är värt att utforska eftersom det öppnar upp en ny aspekt av John. 

Seriens absoluta lågvattensmärke är tyvärr bröllopsnumret. Inte nog med att Milligan småaktigt låter Johns gamla flammor sura över att John valde en annan kvinna än dem i slutändan (oavsett vem som valde att avsluta respektive gamla förhållande); han drar även igång en lång berättelseark vars intrig bygger på att Johns släkting Gemma blir våldtagen av en demon som har lånat hans anlete. Gemma blir så sårad av att någon hon litar på och i hemlighet älskar skadar henne, att hon börjar syssla med mörk magi i en ganska snurrig berättelse om missriktad hämnd. 

Som kontrast till dessa inslag fanns det roligare bitar av serien, fulla av mörk humor, som när John förlorar sin tumme och hamnar på mentalsjukhus, eller när han förlorar sin klassiska trenchcoat. Rocken visar sig ha insupit så mycket magi under tiden som den klätt vår schabbige magiker, att den har utvecklat ett eget medvetande. Besviken på att John har "tappat stinget" sedan han gifte sig bestämmer sig rocken för att hitta en ny ägare. Alla som råkar plocka upp rocken och ta på sig den börjar plötsligt utföra fruktansvärda dåd mot folk de länge hatat i hemlighet. Det är en lekfull (om än mörk) version av moderna vandringssägner och definitivt ett gediget inslag i Milligans bidrag till Hellblazermytologin.

Mot slutet verkar Milligan plötsligt ha fått beskedet att serien var på väg att avslutas, för vi bjuds på en ganska hoptryckt version med flera "hoppa över hajen"-inslag, som till exempel att John har en okänd systerson han måste leta reda på. Och sen får han plötsligt veta att han ska dö, tre nummer från slutet, för självfallet måste serien sluta på ett jämnt nummer, i detta fall nummer 300. Kosta vad det kosta vill. Kvaliteten blir därefter som man kan förvänta sig.


Det är tråkigt att den här sortens fixering på numrering av serier får gå före en series naturliga slutpunkt, som i detta fallet. Jag tror att om Milligan hade fått en 7-8 lösnummer till på sig hade han sannolikt kunnat göra dessa avslutande intriger rättvisa, men när han inte fick det blev resultatet alldeles för hoptryckt. Därmed inte sagt att slutet var dålig; snarare blev det inte så bra som det hade potential att bli. Lite av skadan reparerades av att vi fick ett nummer av serien berättat helt ur Epiphanys synvinkel mot slutet. 

Jag är glad att jag följde hela Milligans Hellblazer ända till slutet, även om jag hade mina tvivel ibland under åren den gavs ut. Det saknas fortfarande många nummer av Hellblazer i min seriesamling, så det återstår att se hur Milligans svit passar in i serien som helhet, men det sparar jag till framtiden. Kritik mot Milligans version av John Constantine finns att finna både lite här och var, men många andra läsare var överens om att han åtminstone i början av sin omgång som författare blåste liv och personlighet i serien på ett sätt som Hellblazer inte hade känt av på många år. Vi kan väl dock ana att John kommer att vara betydligt yngre igen, den dag serien oundvikligen återuppväcks på Vertigo. 

Som sagt: egentligen är denna text inte så mycket ett farväl till John Constaintine, som ju knappast kommer försvinna från våra serier med tanke på figurens långlivade historia i de amerikanska serierna, utan snarare ett farväl till Epiphany, som sannolikt kommer att suddas bort ur seriehistorien i och med att Milligan lämnar serien. Jag tror tyvärr inte att hon, med sitt färgstarka språk, sin blåa lugg och sina många ansiktspiercingar, kommer att få dyka upp igen i DCnUs mer städade version av John Constantines liv. Sannolikheten att serien återuppväcks på Vertigo en vacker dag är väl inte helt omöjlig, men jag anar att nästa person som sätter tänderna i berättelsen om gatumagikern med den sjaskiga långrocken kommer att sätta Epiphany på första bästa buss till "döda hustrurs sällskap", där alla fruar till seriefigurer förr eller senare tenderar att hamna för att motivera sina överlevande makars själsliga smärta.

Så jag är glad att Milligan under sina 51 nummer av Hellblazer skrev Epiphany som en riktig person, med relationer och känsloliv som sträckte sig utanför sin make John Constantines personliga motivation. Jag kommer att sakna henne länge i den serieläsande delen av mitt liv. Farväl, Epiphany, och din åldrade make John Constantine. Jag hoppas att vi får mötas igen en vacker dag.

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

måndag 25 mars 2013

Serierecension: Spider-Woman: Agent of S.W.O.R.D.

Jessica Drew som Spider-Woman.

Spider-Woman: Agent of S.W.O.R.D. 
Manus av Brian M. Bendis 
Bild av Alex Maleev 

Serien bygger på händelser relaterade till Secret Invasion, där Spider-Woman, aka Jessica Drew visade sig vara en skrull. Den riktiga Jessica hittades till slut, men hon blev djupt påverkad av händelsen. I den här serien, som även finns som motion comic, konfronteras hon med sitt trauma när S.W.O.R.D. ber henne jaga skruller i Madripoor. Jessicas första konfrontation med en skrull slutar med att hon dödar den med sina bara knytnävar och som en konsekvens av det hamnar i problem med rättvisan. 

Jag valde att läsa serien för att jag tyckte att konceptet hade stor potential. Jag hade tidigare bara stött på Jessica som sidofigur i Avengers och andra serier, där hon sällan fick göra mer än att sitta uppklistrad på väggarna utan anledning, eller diskutera sin begynnande flirt med Hawkeye med bästa vännen Ms Marvel (numera Captain Marvel). Jag såg fram emot att få lära känna henne ordentligt. Tyvärr tycker jag inte riktigt att serien lyckades visa vem hon är som person. Manuset är fokuserat på action, med Jessicas tankar som voice-over där hon funderar över vad som har hänt och konfrontera sina känslor. Ändå känns serien och figuren bleka. Serien bjuder dock på välskriven dialog och det var glädjande att se den klara Bechdeltestet galant. 

Det största problemet med serien är bristen på bakgrund för nya läsare. Läsaren kastas rakt in i Marvelintrigerna och får bara enstaka förklaringar. De förklaringar som finns ger inget bra perspektiv på händelsernas egentliga relevans. Medan jag läste kände jag mig ofta som en utomstående som tittade på, istället för att dras in i berättelsen. Kanske hade jag uppfattat serien annorlunda om jag var mer insatt i Secret Invasion och hade bättre koll på Jessica som figur, men som fristående serie hade Spider-Woman: Agent of S.W.O.R.D. inte särskilt mycket att erbjuda i läsupplevelse.

Det faktum att serien tycks ha avslutats i förtid för att Bendis hade för många andra, viktigare projekt förstärker mitt intryck av att han inte lade så mycket tid på serien som den hade behövt. Jag tror att det har blivit för lätt för förlagen att bortförklara bristen på serier med kvinnliga huvudpersoner i superhjältegenren med att de inte säljer, men om det är på det här viset man försöker lansera sina hältinnor är det inte konstigt att serierna läggs ner i förtid. Det krävs entusiasm, genomtänkt PR och en helhjärtad tro på att figuren har potential att uppskattas av fler. Jag ser inte så mycket av dessa ingredienser här. 

Teckningarna i serien är snygga, med sin akvarelliknande stil. Tyvärr är de alldeles för stela för en serie med så mycket action. Maleevs bilder kändes malplacerade och skulle sannolikt komma mer till sin rätt i en annan genre än superhjälteserier, även om jag är en förespråkare för att berika genren med andra teckningstilar än den typiska stiliserade stilen man oftast stöter på. Ytterligare ett minus var att Maleev ritade Jessica med brutna ryggrader och T&A i vissa scener. 

Som sammanfattning kan jag säga att jag inte ångrar att jag köpte och läste Spider-Woman: Agent of S.W.O.R.D., men jag fick inte ut så mycket av den som jag förväntade mig av seriens till synes fristående format. Jag känner inte heller att jag vet så mycket mer om Jessica Drew än vad jag visste innan. Jag är dock fortfarande nyfiken på henne, så om det dyker upp någon annan serie där hon har en betydande roll och skrivs av någon med sann entusiasm, som verkligen älskar Spider-Woman och vill att alla andra också ska göra det (som Kelly Sue DeConnicks Captain Marvel) skulle jag gärna läsa den.

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

måndag 18 mars 2013

Serierecension: Becky Cloonans Wolves och The Mire

Cloonans svartvita, expressiva teckningar av jägaren i Wolves.

Becky Cloonan är en serietecknare som jag har hållit ögonen på sedan jag först hörde talas om henne i samband med att Tokyopop publicerade hennes manga East Coast Rising (som jag tyvärr aldrig fick läsa innan den försvann ur tryck). ECR var den första serien som Cloonan hade både skrivit manus till och tecknat själv. Tyvärr blev serien nedlagd innan den blev färdigskriven, vilket Cloonan skrev om i ett uppmärksammat blogginlägg. Innan ECR hade hon tecknat Channel Zero och Demo till Brian Woods manus. Hon har senare även tecknat American Virgin för Vertigo, efter Steven T. Seagles manus. Senast såg vi henne i Brian Woods Conan: Queen of the Black Coast och Batman #12. Förra året skrev hon in sig i seriehistorien som den första kvinnliga tecknaren att teckna ett nummer av Batman. 

Cloonan självpublicerar kortare verk, som nu även finns att köpa digitalt för 7 kr/st. Hon säljer fortfarande de tryckta versionerna via sin tmblr och bloggen Ink and Thunder, samt på seriekonvent.  Jag har läst hennes två första självutgivna verk, Wolves och The Mire, som jag tänkte skriva lite om. Hon jobbar för närvarande på en tredje serie, Demeter

Omslaget till Wolves.
The Wolves 
The Wolves var ursprungligen en serie som Cloonan gjorde för att publicera med ett antal kollegor i en antologi av fansin. Denna sålde de på konvent i Japan. Versionen som hon säljer själv är en utökad version med engelsk text. Serien är kort, ca 25 sidor lång, och följer en jägare som anställts av kungen i ett icke namngett rike för att spåra och döda ett fruktansvärt monster. Men när han väl möter monstret inser han att han har blivit lurad. 

Denna mörka, romantiska fantasyberättelse är tecknad helt i svartvitt och använder sig utav sitt effektfulla bildspråk snarare än dialog. Så väl fungerar bildberättandet, att jag tror att både dialog och voice over hade kunnat plockas bort helt, utan att berättelsen blev lidande. Cloonan jobbar mycket med skuggor och kontraster och hon har en fantastisk känsla för ansiktsuttryck, som säger mer än vad ord förmår. Jag förstår varför Brian Wood har valt att jobba med henne på tre olika serier. 

I Wolves anar jag att Cloonan vill förmedla huvudpersonens inre resa, från hans första tvekan till den slutgiltiga insikten, snarare än en traditionell fantasyberättelse. Vissa läsare kan nog uppfatta serien som lite för kort och abrupt avslutad, men personligen fann jag att tonen i berättelsen gick väl ihop med bildspråket. 

Hela omslaget till The Mire. Väpnaren i berättelsen går över den hemsökta myren.
The Mire 
Likt Wolves är The Mire en kort och kärnfull fantasyberättelse, denna gång om en ung väpnare. Han skickas iväg av riddaren han tjänar på ett märkligt ärende, precis innan ett stundande slag. Hans ursprungliga morska attityd försvinner snabbt när han tvingas vandra genom en myr, hemsökt av andar från de döda, och på andra sidan myren får han till slut veta en mörk hemlighet. 

The Mire är ännu mer vacker och uttrycksfull än Wolves. Cloonan har finslipat sin tecknarteknik och resultatet märks extra väl då serien använder miljöer som har mycket gemensamt med den förra serien. Linjerna är renare, gråskalorna ger mer djup och uttryck och sidorna är oerhört välkomponerade. Sidan 22 i seriens digitala utgåva är mer eller mindre ett mästerverk i komposition. 

Berättelsen är mörk, med flera överraskningar och som helhet tyckte jag att The Mire hade en mer mångbottnad berättelse än Wolves. När man läser om The Mire ser man vissa inslag i ett helt annat ljus än i första genomläsningen. Jag har svårt att säga vilken av dem jag tyckte bäst om, eftersom de båda kändes unika och höll så fin kvalitet, men The Mire är åtminstone tekniskt överlägsen sin föregångare. 

Det enda lilla minuset i båda serierna är att jag har en känsla av att jag går miste om något, eftersom jag valde att köpa digitalt istället för att införskaffa den tryckta utgåvan. Det är mycket möjligt att jag köper om dem vid tillfälle. 

Slutligen vill jag slå ett slag för en cool animerad version av omslaget till The Mire

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

fredag 8 mars 2013

Internationella kvinnodagen 2013 - Om vikten av att diskutera jämställdhet

Courtney Crumrin tenderar att göra processen kort med folk som irriterar henne.
Ett år har gått sedan mitt inlägg om hur kvinnor, oavsett om de är riktiga eller figurer i ett fiktivt verk, behandlas på nätet. Sedan dess har situationen varit en fortsatt blandning av positiva och negativa kontroverser inom fankultur. Det är nog ingen överdrift att säga att den då eskalerande stämningen i forum och kommentarsfält kuliminerade i juni förra året vid kontroversen runt Anita Sarkeesians Kickstarterkampanj för en youtubeserie, Tropes vs Women In Video Games, som skulle undersöka hur kvinnor porträtterades i videospel. En våg av trakasserier riktades mot henne, som i sin tur födde en motreaktion från folk som hade fått nog av att se kvinnor trakasseras för att de diskuterar jämställdhet på nätet.

Intensiteten i trakasserierna som riktades mot Sarkeesian blev en vattendelare som fick pendeln att svinga över för många som tidigare hade bortförklarat trakasserier av kvinnor på nätet som "något man får stå ut med" eller helt enkelt någonting de inte trodde existerade. Det har blivit vanligare att se folk ta ställning mot trakasserier och frågan om jämställdhet diskuteras som aldrig förr. Problematiska inslag i serier, spel, PR-kampanjer, mässor och liknande lyfts fram allt oftare. När folk gick igenom året som gått i slutet av förra året var det många som påpekade att de hade upplevt 2012 som ett osedvanligt tufft år, men samma personer drog även paralleller till att motståndet till förändring ofta blir som mest våldsamt och aggressivt i det skede där den allmänna opinionen börjar vända.

Jag har dragit liknande slutsatser och av vad jag har sett hittills i år, eller för den delen redan i slutet av förra, känns det som om förändringens hjul sakta men säkert har börjat röra sig ur sina gamla spår. Den största förändringen hittills har, som jag förväntade mig, kommit från män som såg och berördes av kontroverserna de senaste åren. Fler manliga serieskapare gör till exempel en synlig ansträngning att inkludera fler kvinnliga serieskapare i paneler på konvent, som Paul Cornells omdiskuterade "Panel Parity" (Cornell skrev även den mest jämställda serien i DCnU och introducerade en respektfullt porträtterad transperson). SF-författaren John Scalzi jämförde i ett uppmärksammat blogginlägg skillnaden i hur kvinnor och män behandlas av omvärlden och hur det påverkar dem genom att använda välkända speltermer. Brian Wood gav ut ett flertal serier där hans manus tecknades av kvinnliga serieskapare, bland annat Becky Cloonan och Ming Doyle. Spelutvecklare designade om manliga spelfigurer till kvinnor, efter att kvinnliga spelare påpekade bristen på sådana.

Inga av dessa män hade tidigare kritiserats för problematisk kvinnosyn, men deras entusiasm och vilja att dra sitt strå till stacken visar att även de som inte berörs av kontroverserna påverkas och tar till sig av kritiken när den väl har lyfts ut i ljuset. Även seriejätten Marvel har förvånat många genom att introducera ett flertal serier med övervikt av kvinnliga superhjältar, både serier med en ensam kvinnlig huvudroll och kvinnliga team. Teckningarna är tyvärr fortfarande problematiska och titillerande tecknade, men det är ändå en påtaglig förbättring än de senaste åren.

Jag tycker att dessa exempel visar hur viktigt det är att vi inte slutar att diskutera och lyfta fram problematiska inslag, vad gäller rasism, transfobi, sexism, utseendefixering och andra sorters förtryck. Även om vi aldrig lyckas omvända de mest hårdnackade motsträvarna, så finns det andra som lyssnar och förstår vikten av jämställdhet och en inkluderande kultur även för oss geeks/nördar.

Nu räcker det förstås inte bara med att män tar till sig av diskussionerna och förändrar sig, även om det är ett viktigt steg på vägen till jämställdhet. Härnäst hoppas jag på en ökning av kvinnliga serieskapare som får en chans att ge ut serier, egna projekt så väl som hos de stora västerländska aktörerna. Även spelbranschen har ett stort behov av att lyfta fram kvinnliga speltillverkare. Det har på senare tid uppstått nätverk vars syfte är att stödja och inspirera aspirerande kvinnliga spelutvecklare. Jag ser fram emot att se vad dessa nätverk resulterar i framöver.

Jag tänkte avsluta årets artikel med att lyfta fram tre utmärkta exempel på komplex och välskrivna kvinnliga seriefigurer. Två av dessa skrivs av män, den tredje av en kvinna. Det finns ingenting som säger att bara kvinnor kan skriva om och för kvinnor, på samma sätt som det inte finns något som säger att kvinnor inte kan skriva för en manlig publik.

Courtney Crumrin kunde i fel händer ha blivit antagonisten istället för seriens protagonist.
Courtney Crumrin är en unik seriefigur som inte bara är hjältinna i en egen serie med hennes namn i titeln; hon är något så ovanligt som en kvinnlig huvudrollsinnehavare som balanserar på gränsen mellan ond och god. Courtney straffar dem hon tycker illa om, använder mörk magi till sin egen fördel och ser det som självklart att folk får klara sig på egen hand när de hamnar i knipa. Hennes skruvade sinne för poetisk rättvisa är faktiskt en av seriens stora lockelser, framförallt i början. Med tiden inser hon dock att det inte är ett tecken på svaghet att ha vänner som man vill värna om, men insikten gör henne inte svagare, utan mer komplex. Det är förvånansvärt sällan man får se en kvinnlig figur som Courtney i huvudrollen, istället för som ondskefull antagonist à la Disneys onda häxor. Courtney bär sin hjältegloria på sned och är inte alltid så lätt att tycka om, men ju mer man läser om henne, desto mer sympatisk blir hon.
Courtney skrivs och tecknas av Ted Naifeh och hennes berättelse var till en början en samling avslutade miniserier. Numera har hon en pågående serie som ges ut av Oni Press.

Kate Kane som Batwoman, en superhjälte utan superkrafter.
Kate Kane är en superhjälte med stark integritet, kanske mer än någon annan i nuvarande DCnU, som aldrig tummar på sina principer. Hon förväntar sig även att andra ska sträva efter att nå upp till samma höga standard som hon själv. Hennes orubbliga attityd till sina superhjältekollegor, framförallt de som är yngre och mer oerfarna, har bidragit till att många läsare inte riktigt har värmt upp till henne. Själv tycker jag att just denna aspekt är det som gör Batwoman så spännande att läsa om. Hennes tuffa attityd misstas ofta för brist på mänsklighet och empati, personlighetsdrag som traditionellt sett förväntas från kvinnliga figurer. Det innebär förstås inte att Kate inte kan känna något för andra, långt ifrån. Kate är en beskyddare, men hon daltar helt enkelt inte med folk. Att Kate är skriven så är förstås ett medvetet drag från seriens författare. Hon är en inspirerande "tough love"-figur, som visar sin uppskattning genom att pressa folk i sin omgivning att överträffa sina egna förväntningar.
Batwoman blev populär när Greg Rucka skrev henne i Detective Comics i gamla DCU. Numera har hon en egen serie i DCnU med sitt eget namn i titeln, skriven av J.H. Williams III.

Nana Ozaki är en av de två hjältinnorna i mangan NANA.
Nana är en av de två hjältinnorna i Ai Yazawas hitserie NANA och kanske en av de mest välskrivna kvinnliga figurerna inom modern mangahistoria. Hennes relevans kommer som mest till sin rätta när hon speglas mot Nana Komatsu, som är hennes bästa vän tillika totala motsats, men även på egen hand har hon en komplexitet som man sällan finner i seriemediet. Nana kommer från en problematisk bakgrund och har funnit sin identitet i musiken och sin klädstil. Hon har en bräcklig själ och är lättsårad, vilket hon döljer med skarpa nithalsband och kraftigt smink, men hon är samtidigt driven, intelligent och kärleksfull mot sina vänner. Nana må utstråla sex och självförtroende, men det finns bara en kille i hennes liv, Ren. Hon är possessiv i deras relation och tatuerar till och med in hans namn på sin arm (Ren betyder lotusblomma på japanska). Samtidigt hindrar det henne inte från att ifrågasätta sig själv och relationen med Ren, när hon känner att hennes liv börjar kretsa kring hans, snarare än hennes eget. Nana är en inspirerande och levande seriefigur, mycket på grund av Ai Yazawas fingertoppskänsla för balansen mellan styrka och svaghet, självförtroende och osäkerhet samt sexualitet och oskuld, som Nana Ozaki förkroppsligar i serien.

Av mina tre exempel på starka kvinnliga seriefigurer har Nana tveklöst nått ut till flest läsare, då serien hon är med i har sålt miljontals ex, översatts till en mängd olika språk, inspirerat en tecknad TV-serie och två spelfilmer, tributalbum, klädmärken, smycken och liknande. Seriens enorma genomslagskraft beror inte bara på att den är välskriven, utan även på att dess nyanserade kvinno- och mansporträtt i berättelsen går hem hos serieläsare oavsett kön. Jag lånade ut mangan till en killkompis i min studentkorridor när jag bodde i Tokyo och han berättade efteråt att han blev så tagen av serien att han genast köpte den själv.

Jag hoppas att fler killar vågar läsa serier som på ytan tycks riktad enbart till kvinnliga läsare, precis som jag ofta läser otaliga serier som bara handlar om män. En bra serie handlar inte om könet på huvudpersonen, utan hur hen är skriven. Som Greg Rucka så fint uttryckte det: "I write characters. Some of those characters are women."

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

fredag 22 februari 2013

Kortrecensioner - Spirou 43-45, 49-50

Jag tror att jag har sagt det förr, men det är värt att säga igen: Spirou är min absoluta favoritserie och en av anledningarna till att jag fortsatte läsa serier även som vuxen. Jag läste om albumen som fanns på bibloteket där jag bodde om och om igen medan jag växte upp, minst en gång per år. Detta var långt innan jag kände andra som tyckte om serier eller var kunniga om mediet, så jag formade mitt intryck och min tolkning av serien och dess figurer helt utan yttre influenser, något som är svårare numera när man ständigt har tillgång till andras åsikter på nätet. Kanske just därför har min kärlek till serien hållit sig kvar längre än andra serier.

Eftersom jag växte upp med framförallt Franquins och Tome & Janrys Spirou undvek jag länge att läsa de album som släpptes efter att T&J valde att lämna serien. Det kändes helt enkelt inte som om någon skulle kunna toppa deras fantastiska sista album, Drömfabriken, som polariserade läsarna med sin nya stil och mörka berättelse. Kanske var jag ovillig att acceptera att serien fortsatte och därmed riskerade att förändras till något jag kanske inte skulle älska lika mycket som de album jag läste som liten. Men när albumen reades för något år sedan köpte jag till slut några av dem och har läst dem med blandade känslor. Här kommer några korta recensioner av de album jag har fått tag på.

Spirou #43 Paris under vatten
Morvan och Manueras första Spiroualbum. Paris översvämmas och attackeras av robotar av alla dess slag. Vi introduceras till en ny galen forskare och får veta lite fler detaljer om Zafirs och Grevens tid som studenter, något som broderades ut ännu mer i senare album. Det här albumet hade flera saker som talade för det, med snygga teckningar med mycket rörelse och roliga scener, samt en emellanåt ganska spännande berättelse. Det var inte på långa vägar lika vasst som Franquin eller T&Js bästa album, men helt klart i nivå med åtminstone några av deras verk. Det stora problemet är den nya figuren Miss Flanner, som var skriven med vissa stereotypa inslag som fick mig att känna mig tveksam till M&Ms förmåga att skriva kvinnliga figurer.

Spirou #44 Den isande köldens bälte
Ett äldre album av Nic & Cauvin som gavs ut i efterhand på svenska. Jag kan förstå varför man hoppade över albumet, för det är en tunn berättelse som inte stannar kvar hos läsaren efteråt. En blek kopia av Franquins fantasifulla berättelser. Teckningarna känns märkligt konstiga, som om tecknaren försöker härma Franquins stil snarare än att låta den inspireras av sin vanliga stil. Går att hoppa över utan att man går miste om något.

Spirou #45 Den svarta lådan
Ännu ett album av Nic & Cauvin. Lite skojigare intrig, lite roligare teckningar, men återigen ingenting som stannar kvar hos läsaren efteråt. Det saknas helt enkelt djup i intrigen och karaktärsutveckling finns det inget spår av. Man går inte miste om någonting på att hoppa över det här albumet.

Spirou #49 På uppdrag av Z
Morvan & Munueras sista album efter svikande försäljningssiffror, med lite hjälp av Yann. Jag brukar sällan ångra saker jag läser, men jag ångrade gruvligt att jag läste det här albumet. Inte nog med att berättelsen i sig är fantasilös och kanske den tråkigaste tidsreseberättelse jag stött på i något berättarmedium, den visar ännu tydligare än i Paris under vatten hur problematiskt figuren Miss Flanner är skriven. Albumet känns hackigt och dåligt planerat, där delar av intrigen etableras och sedan ignoreras till förmån för berättelsevändningar som känns totalt tagna ur luften (eller författarnas önsketänkande kanske). Värst av allt är hur M&M tar sig rejäla friheter med seriens kontinuitet och avslutar albumet på ett sätt som jag bara kan beskriva som brutalt förolämpande mot mig som älskat serien sedan jag gick i mellanstadiet. Nu kommer säkert en och annan som läser detta bli nyfiken eftersom jag skriver på det här viset, men jag rekommenderar ändå att man inte läser albumet. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det och har fått oändligt mycket större förståelse för DC-fans som blev upprörda över förändringarna i DCnU. Bespara er själva denna vidriga smörja!

Spirou #50 Zarkonerna anfaller
Yoann & Vehlmans första album tillsammans. Det framgår inte tydligt om den följer samma kontinuitet som förra albumet, På uppdrag av Z, eller om det har skett en retcon emellan albumen. Jag hoppas på det förra, men har inga större förhoppningar. Hur som helst är Zarkonerna anfaller det bästa Spiroualbumet sedan Drömfabriken. Det är inte ett felfritt album, men det har oerhört snygga teckningar rika på detaljer (se exempel i Simon sägers recension), läcker färgläggning och en fantasifull berättelse med rätt mix av humor, äventyr och manlig vänskap. Det är som en lättsmält version av mitt favoritalbum, Dårarnas dal, fast med Zafir och Greven instoppat. Helt klart läsvärt. Jag skulle kanske kunna tänka mig att skriva en längre recension av albumet vid tillfälle. Vi får se.

Min rekommendation är att hoppa över albumen efter Drömfabriken, kanske med undantag för Paris under vatten som bitvis var ganska okej, och gå direkt till Zarkonerna anfaller. Om jag får tag i albumen #46-48, Ljudslukaren, Mannen som inte ville dö och Spirou i Tokyo, ska jag recensera även dem och se om de tillförde något till min älskade Spirou.

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

fredag 8 februari 2013

Animerecension: Kuroko's Basket

I Kuroko's Basket står laganda och samarbete i centrum. Bilden föreställer Kagami och Kuroko, som balanserar en basketboll med varsin hand.
En serie som jag helt hade missat eftersom jag inte har läst Weekly Shonen Jump på några år är mangan Kuroko's Basket (Kuroko no basuke). Min nyfikenhet väcktes när jag läste om serien på olika nyhetssidor för manga och anime, då seriens skapare har utsatts för obehagliga hot riktade mot både honom och, vilket gör det riktigt illa, de av seriens kvinnliga fans som köper eller säljer fansin baserade på serien. Jag hittade animeversionen av serien i Crunchyrolls app och bestämde mig för att se vad som gjorde psykopaten/stalkern så upprörd, men fann bara en utmärkt berättelse om vänskap, samarbete och laganda. Hur serien kan ha upprört någon är för mig ett mysterium, men jag är glad att jag hittade den.

Kuroko's Basket följer Kagami, som rekryteras till ett relativt nybildat basketlag i sitt nya gymnasium. När träningarna sätter igång upptäcker han och de övriga spelarna att de har fått en mystisk lagkamrat, Kuroko, tidigare spelare i ett legendariskt basketlag som fullkomligt krossade allt motstånd i skolturneringarna på högstadienivå. Högstadielaget är numera splittrat, men Kuroko en agenda för sitt nya lag. Kuroko är fenomenal på att dribbla, läsa spelets flöde och gör passar som är omöjliga att blocka, men i gengäld är han usel på att ta poäng. För det behövers Kagami, den enda i laget som kan ta emot Kurokos svåraste passar.

Tyngdpunkten i Kuroko's Basket ligger på vikten av samarbete i lagsporter och serien riktar sig till både manliga och kvinnliga serieläsare. Främst av allt är det dock en serie om spelglädje, som får mig att vilja rota fram min gamla basketboll och leta reda på närmaste basketplan. Glädjen och kärleken till sporten är den röda tråden som löper genom berättelsen alla matcher och utmaningar, samtidigt som serien förstås uppfyller de klassiska ledorden för en Shonen Jump-serie: "Vänskap", "kämpaanda" och "vinna".

Kuroko och Kagami - ljus och skugga 
Seriens förmodade huvudperson, Kuroko, är egentligen bara huvudperson i den aspekt att berättelsen kretsar kring honom. Läsarnas inblick sker istället genom Kagami, Kurokos nyrekryterade partner. Det är ett medvetet val; att vara en genialisk supportspelare må vara ovärderligt i de flesta lagsporter, men det är inte vad man förväntar sig av huvudpersonen i en typisk Shonen Jump-serie.

Kuroko, vars namn kommer från svartklädda "osynliga" scenarbetare inom japansk teater, har en närmast ninjalik förmåga att göra sig osynlig för spelarna. Genom att rikta deras uppmärksamhet bort från sig själv kan han smita förbi med bollen osedd och göra en perfekt pass till spelaren närmast korgen. Han är även bra på att läsa spelets flöde. Det är inte bara på planen som Kuroko håller sig utanför strålkastarljuset; han är sluten och svår att sätta fingret på även som person. Dock är det något med Kuroko som får både med- och motspelare att nästan snubbla över varandra i sina försök att vinna hans respekt. Det gör Kuroko till en lite märklig figur som driver både intrigen och relationerna i serien framåt, samtidigt som han inte är den figur det är tänkt att läsarna ska identifiera sig med.

Kagami, seriens egentliga huvudperson, är Kurokos raka motsats. Han är, som pålästa mangafans redan noterat, uppenbart inspirerad av huvudpersonen i dunderhitserien Slam Dunk, Sakuragi Hanamichi. Kagami är likt sin förlaga en oslipad diamant med tonvis av talang. Även på planen är han ganska lik Hanamichi: passionerad och driven, explosiv, öppet känslosam och nästan naiv. Samtidigt är han mer nyanserat skriven än Slam Dunks Hanamichi; Kagami inspireras inte att börja sporta på grund av att han vill få ligga mer, utan för att han helt enkelt älskar att spela basket. Utanför planen beskrivs han som iakttagande, intuitiv och uppmärksam mot sina lagkamrater. Han är ofta den som upptäcker när någon mår dåligt eller behöver hjälp.

Om Kuroko är en ninjalik skugga på spelplanen är alltså Kagami, vars namn betyder "spegel", den som fångar upp och reflekterar allt ljus som riktas mot honom. Det påpekas många gånger i serien att Kagami och Kuroko är ljus och skugga. Ju starkare Kagami lyser, desto mindre synlig blir Kuroko och som ett direkt resultat blir deras samspel därmed bättre. Deras samarbete hinner dock inte finslipas innan laget kastar sig rakt in i en turnering. Det leder med tiden till slitningar i laget.

Struktur, motiv och mål
I princip följer animen samma upplägg som de flesta sportserier, med en kort introduktion som sedan leder in i en skolturnering. Som brukligt möter man först relativt enkla motståndare, men med tiden behöver serien introducera allt starkare motståndare för seriens figurer att mäta sin styrka mot och helst även besegra mot alla odds. I Kuroko's Basket finner vi Kurokos före detta lagkamrater från högstadiet i motståndarrollen. Sedan det mytomspunna succélaget splittrades har de rekryterats individuellt till olika skollag runt om i länet. De är alla begåvade på olika vis och har nu blivit pelarna i sina nya lag. Men genom Kuroko får vi veta vad som pågick bakom kulisserna under succéturneringen; hur laget allt mer gled isär och förlorade sin teamkänsla när framgången steg dem åt huvudet. Och ju mindre teamwork, desto mer överflödig blev i förlängningen även supportspelaren Kuroko.

Kurokos mål är att besegra sina forna lagkamrater. Han vill visa dem en gång för alla att han hade rätt och de hade fel; att deras sätt att spela basket på går stick i stäv med lagsportens anda. Killarna i fråga är inga dåliga personer, tvärtom. Man märker att de har djup respekt för Kuroko; de vet ju mer än någon annan vilken fantastisk basketspelare han kan vara när förutsättningarna är de rätta. Vissa av dem vill även väldigt gärna vinna hans respekt i gengäld, men Kurokos respekt är svår att erhålla eftersom han ställer högre krav på andra spelare än någon annan. Det leder till ganska roliga sekvenser som ofta utspelar sig mellan basketmatcherna.

Den mörka sidan av framgången  
Redan när Kuroko först dyker upp börjar man ana att hans attityd till basket och lagsporter är annorlunda än vad man vanligtvis stöter på i sportserier. Han skryter inte om sina förmågor och vill knappt prata om gamla meriter, så vida hans nya lag inte ska möta hans forna lagkamrater på spelplanen. Efterhand kryper det fram att ju mer Kurokos lag i högstadiet vann i turneringarna, desto mer kom han att hata sporten. De begåvade spelarna i laget hittade sin nisch och växte som spelare, men i gengäld offrade de teamplay och laganda. Eftersom Kuroko är en supportspelare som bara kan fungera effektivt i ett sammansvetsat lag, blev hans situation i laget sämre i samma takt som de andra började känna sig oövervinneliga.

Serien gräver i den mörka sidan av sport, som hur pengar och karriärer påverkar lagidrott och sportanda, än någon annan sportserie jag kan minnas att jag har läst. Det är ett intressant tema att utforska och säkerligen en av de anledningar som gjort att den stuckit ut och funnit en stadig nisch bland Weekly Shonen Jumps läsare. Tanken som genomsyrar serien är att laganda och kärlek till sporten är viktigare än individuella framgångar. Jag tycker att Kuroko's Basket är en skön motvikt till alla sportserier där intrigen bygger på rivalitet och framgångshets.

Fanservice och användande av negativa stereotyper 
Kuroko's Basket är för det mesta jämställd, och tydligt gjord med både kvinnliga och manliga tittare i åtanke, men då och då dyker det upp inslag av fanservice som drabbar seriens två kvinnliga figurer, främst i form av trosfluktar, urringningar och bikiniscener. Med tanke på hur malplacerade dessa scener känns är de sannolikt ett redaktionellt påhitt, instoppat som motvikt till den lekfullt homoerotiska tonen som genomsyrar i serien.

Vad gäller fanservice riktad till de kvinnliga tittarna, så är seriens upplägg definitivt doujinshivänligt och som bonus för boys love-intresserade fans har animationsteamet lagt in milt slashvänliga bonusillustrationer i slutet av vissa avsnitt. Inslagen är nedtonade jämfört med trosfluktarna, men det är åtminstone ett tecken på att de kvinnliga fansen inte glömts bort. Jag var dock lättad att se att animens fanservice, oavsett vem den är riktad till, aldrig gick överstyr i sin strävan att locka tittare.

Det mest problematiska inslaget i serien har däremot inte med fanservice att göra, utan rasism. Det inträffar precis i början av serien, när Kurokos nya lag spelar mot ett motståndarlag som har köpt in en utländsk spelare. Denna icke-japanska spelare skildras på ett riktigt unket, rasistiskt vis, något som tråkigt nog länge har varit och fortfarande är vanligt i japansk manga och anime. Inte nog med att denna utländska basketspelare framställs som en riktigt småaktig typ, valet av röstskådespelare till figuren i denna animeversion känns om möjligt ännu mer rasistiskt. Rösten är av det slag som fördomsfullt signalerar "dum utlänning som inte kan tala språket ordentligt" så tydligt att jag nästan höll på att stänga av och sluta se serien för gott där. Detta inslag är illa, mycket illa, och ingenting man ska behöva acceptera i anime nuförtiden.

Ett annat problem med serien är att tidigare nämnda fanservice drabbar de (hittills) enda två tjejerna i serien mycket negativt; inte nog med att det förminskar dem till sexobjekt, det underminerar dessutom deras roll som pålästa, talangfulla tränare. Jag har relativt hög tolerans för mangastereotyper, men när man medvetet väljer kameravinklar som klipper bort allt utom tjejernas byst och/eller rumpa (framförallt när de har bikini på sig), då blir jag ärligt talat förolämpad och det borde alla killar som dessa scener förmodas rikta sig till också bli. Kan man inte få tittarna att fortsätta följa en anime utan att slänga in billigt runkmaterial, då beror det sannolikt på problem med manus eller animationskvalitet, vilket bör lösas av seriens författare och regissör, istället för att förminska en stark tjej till T&A.

Animationskvalite och röster
Kvalitetsmässigt varierar det animationerna mycket under seriens gång, vilket ofta är fallet med TV-sänd anime som sträcker sig över mer än 6 avsnitt. Eftersom det är en sportserie har man lagt krutet på basketmatcherna och snålat lite i scenerna utanför basketplanen. Vissa scener är därför snyggt och dynamiskt animerade, medan andra delar ser ut som om någon har slängt ihop dem över en kafferast. Karaktärsdesignen är medvetet enkel och sticker egentligen inte ut på något vis, men det är lätt att hålla isär alla figurerna. Röstarbetet är också bra, framförallt vad gäller Kuroko, vars röstis har en behagligt nedtonad, men välartikulerad röst som passar figuren väl. Figurerna i övrigt tycks tacksamt nog ha sluppit den sortens stereotypa casting som jag befarade när jag först såg bilder från serien. 

Trots vissa felsteg vad gäller fanservice och rasism har Kuroko's Basket ändå mycket att bjuda på och är en sportserie som överraskade mig positivt med sitt val av fokus Jag hoppas sannerligen att serieskaparen slipper sin stalker med tiden, så att han och hans fans kan få tycka om serien utan att behöva oroa sig för hotbrev. Animen får för övrigt en andra säsong i år, något som jag ser fram emot. Jag har även planer på att ge mangan en chans vid tillfälle. Däremot hoppar jag nog över de homoerotiska fansinen, för de känns liksom överflödiga med tanke på vad serien redan erbjuder på det planet. ;)

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.