Nu när jag har avklarat en massa generella kategorier har det blivit dags att tala lite mer specifikt om vad jag uppskattade med det gångna serieåret. Men eftersom jag inte bara läser serier tänker jag även ta upp böcker, TV-spel och annat.
SerierI år var det i princip inga enskilda seriealbum som tog mig med storm, utan snarare den sköna känslan av att ha en massa bra pågående serier vars lösnummer väntade en varje månad. Roligast har det varit att läsa superhjälteserier, nu när jag äntligen lyckats vaska fram de som passar min personliga smak. Antalet prenumerationer har stadigt ökat under året. Några av dem som jag njöt av mest var, utan inbördes ordning: 
Batwoman - Trots att jag inte har hunnit följa med Kate Kane i mer än ett par nummer hittills är jag väldigt nöjd med serien. Den är både estetiskt tilltalande och tillfredsställande på ett mer personligt plan. Under året har mitt behov av mer jämställda serier vuxit och Batwoman kom som ett brev på posten.
X-23 har återigen varit mycket underhållande och de senaste numren har haft både snyggare teckningar och roligare gästspel än det första året. Förutom en enstaka halvengagerande berättelseark har berättelsen också hållit hög kvalitet och jag är djupt besviken över att Marvel lade ner serien. Jag skulle däremot gärna se Liu göra en serie om Future Foundation och andra figurer som kan knytas till dem.
Batgirl - Lite av samma anledningar som i Batwomantexten ovan har Batgirl blivit ett välkommet inslag i min seriediet under hösten. Gail Simone tar sin tid på sig att lägga upp serien och jag tyckte att den var mycket välkomnande för mig som är ny läsare. Än så länge känns det lite ovisst i vilken riktning serien ska gå, men jag är villig att vänta och se vartåt det bär hän.
Hellblazer - Fortsätter att vara underhållande och gör det mesta rätt i mina ögon. Johns åldrande gör serien intressant och även om "gammal snubbe med ung flickvän" känns lite klyschigt så är Epiphany en frisk fläkt i serien.
Avengers Academy - En relativt ny bekantskap som jag blivit mycket förtjust i under året. Det känns som en bra serie att ge till folk som mig, som inte har hela Marvelwikin inpluggad ännu. Jag gillar Gages förmåga att ge tid, plats och en röst åt alla figurerna i serien, så jag hoppas att han tar väl hand om X-23 nu när hon ska bo där istället för att ha en egen serie.
X-Factor fortsätter att vara den centrala punkten i mitt seriesamlande. Ett mycket engagerande år av spännande berättelser och ofta mer än ett nummer i månaden har bidragit till att förhöja upplevelsen. Just nu håller serien på att knyta ihop gamla berättelsetrådar från för flera år sedan och som trogen läsare känner jag mig rikt belönad, samtidigt som allt som sker förklaras ordentligt. Det känns som en serie som man skulle kunna dyka rakt in i, utan någon förkunskap om Marvelverset, och ändå hänga med i.
Avengers The Children's Crusade - Serien lider rejält av att den ges ut så långsamt, vilket gör att tiden har sprungit ifrån den en smula, men jag tror att den kommer att göra sig ännu bättre i samlad form, som ett kort utdrag ur ett långt och komplicerat Marvelår.
Böcker Det har varit ett spännande bokår, med flera efterlängtade boksläpp och ett par nya upptäckter. Här är mina favoriter. 
The Cold Commands av Richard Morgan - Jag hade reserverat favoritplatsen för George R.R. Martins A Dance With Dragons, och även om jag älskade den så var det Morgans bok som verkligen fångade mig i år. Ringil har blivit ännu mer trovärdig som bokens trasige krigsveteran och hans sociala stigma, att han dras till män, är mindre in-your-face-homophobic-jerk/gimmick den här gången och istället djupare integrerad i både berättelse och karaktärsutvecklingen; Ringil brottas med överlevandeskuld, hjältekomplex, ensamhet och förbjudna begär. Berättelsen i sin tur tar ett stort kliv ut på det gråa territoriet där man till slut inte vet vad som är fantasy eller science fiction (medvetet, vill påpekas) och hintarna om vad som ligger bakom de lite märkligare fenomenen i Ringils värld är enormt spännande.
På många sätt och vis påminner den här boken mig om Dragon Age II, i det faktum att man i båda verken konstant sitter och hoppas innerst inne att det ska bli bättre för alla involverade, samtidigt som man nästan omedvetet tvingas acceptera att nej, det kommer nog inte bli bättre, tvärtom. Små stunder av lycka följs alltid obönhörligen av nya obehagligheter och horribla tvistar. The Cold Commands är briljant ihopknuten och så sjukt tajt skriven att jag fann mig själv hålla så hårt i boken ibland att knogarna vitnade. Morgan visar var skåpet ska stå vad gäller mörk och bister fantasy, där upphaussade besvikelser som Prince of Thorns faller tungt på sina egna pretentioner. Just nu är den svärdssvingande magikern och mansälskaren Ringil precis vad fantasy behöver; The Cold Commands är den uttråkade fantasyläsarens väckarklocka, med sin iskalla, själaslitande attityd och totala brist på respekt för uttjatade genreklichéer.
A Dance With Dragons av George R.R. Martin - Efter fem års väntan kändes det mäktigt att äntligen få hålla denna efterlängtade bok i sina giriga händer. Eftersom detta på grund av omständigheterna är den "andra första boken" i seriens andra halva (A Storm of Swords knöt ihop de första tre böckerna i en teoretisk trilogi, samtidigt som A Feast For Crows tillsammans med A Dance With Dragons skulle ha varit första delen i nästa) blir det mycket uppbyggnad inför kommande konflikter och plottrådar. Om man bara är medveten om det och inte förväntar sig en ny ASoS är det väldigt engagerande läsning med antydningar om kommande scenarion för den uppmärksamme. Konflikten som fortfarande återstår i Westeros späs på av skeenden på kontinenterna runtomkring och vi kan nog räkna med både kyla, pest och mer än en invasion i nästa volym.
Många karaktärer som tidigare har haft sin plats i solen ligger i denna volym i skugga och visar sig från sina sämsta sidor; Danerys brottas med plikt och lust, Tyrion med självhat och hämndlystnad och Jon Snow tvingas inse att makt är ett tveeggat svärd. Samtidigt genomgår ett flertal av bokseriens bad guys intressanta förvecklingar som börjar visa hur litet hoppet mellan ond och god ibland kan vara. När boken väl är över har man tvingats omvärdera sina fördomar och förhoppningar inför kommande böcker fullständigt, något som inte har fallit alla läsare i smaken, men låt inte de negativa kommentarerna avskräcka er; ADWD är en fantastiskt bra bok!
The Ascendant Stars av Michael Cobley - Den efterlängtade avslutningen av rymdoperatrilogin Humanity's Fire är inte riktigt lika vass som de två första böckerna och gör ett par misstag som jag tror att boken hade mått bra av att en vänlig redaktör påpekade, men det är en pampig avslutning som väcker förhoppning om riktigt bra uppföljare. De negativa aspekterna av avslutningsboken är att tidigare delars styrka, deras förmåga att få läsaren att knyta väldigt starka band till bokens alla olika karaktärer, saknas här. Jag kände mig lite sviken då många av mina favoritkaraktärer knappt var med. Fokus låg för min del på fel personer. Det fanns även några partier i boken som hade varit jättebra om de varit del av en annan bok. Lite mer fokus på berättelsens hjärta, dvs Darien och dess tappra kämpar, hade boken tjänat på. Men i alla andra aspekter är jag nöjd och Cobley lyckades väldigt bra med att knyta ihop alla delar av denna spretiga konflikt. Det var väl balanserat med lika delar existentialism, rymdkrig, naturmystik och iskalla nerver. Som sig bör.
Lord John-böckerna av Diana Gabaldon - Det är för mig ett totalt mysterium att jag inte har läst dessa böcker förr. Lord John är en bikaraktär i Gabaldons Outlanderserie, som jag inte är så intresserad av, men när han är ute på egna äventyr är det lika delar Sherlock Holmes, Jane Austen och Maurice. Språket är förvånansvärt underhållande, scenarierna roande och Lord John själv en engagerande karaktär. Böckerna kan läsas fristående från Outlanders, även om tidigare kunskap sannolikt förhöjer läsandet av den senaste boken i serien, The Scottish Prisoner.
Lord John-böckernas styrka och bitvis röda tråd är hur John ständigt måste dölja för omvärlden att han är homosexuell; att avslöjas kan trots hans adliga privilegium leda till både en förlorad karriär som militär och i värsta fall även dödsstraff. Johns dilemma ligger i att han som adel är mer synlig än andra och ständigt måste hålla sin mask utåt på plats, samtidigt som han är en väldigt sexuell karaktär som avhandlar ett flertal älskare under böckernas gång. Berättelsen om Lord John Grey berättas både i kortnoveller och romaner, under vilka John utreder skandaler, letar efter sanningen om sin fars död, blir elektrifierad av en elektrisk ål, deltar i väpnade konflikter och besöker Amerika. Bland mycket annat, får tilläggas.
The Quiet War av Paul McAuley - Om man vill läsa välskriven SF med kvinnliga huvudpersoner så är detta ett utmärkt val. De två kvinnliga huvudrollerna, en ung forskare med upptäckarglädje och överlevnadsinstikter, samt ett vetenskapligt geni med både familj och tveksam moral, är olika som dag och natt och befinner sig ofta på olika sidor av konflikten i berättelsen. Läsaren får därför inblick i båda sidornas ståndpunkter. Berättelsen utspelar sig både på jorden och ute i rymden, där mänskligheten har splittrats i två olika ideologier, de teknofobiska jordborna och de kolonister på Venus, Jupiter och Uranus som helt har omfamnat mänsklig rekonstruktion och anpassat sig till förutsättningarna på planeterna där de bor. Kolonisterna tar med viss tillförsikt emot en delegation från jorden som säger sig vilja bygga en konstgjord sjö hos dem som vänskapsgest, men en ung forskare upptäcker att någonting inte står rätt till med bakteriekulturerna som de har tagit med sig för ändamålet. Detta kickar igång händelser som påverkar både personligen och hela det politiska klimatet. Extra mycket godis för dem som gillar naturvetenskapligt genomtänkt SF.
TV-spel Det har varit ett bra spelår för mig i år. Jag har spelat igen få spel, men jag har spelat dem flera gånger och verkligen njutit av att fördjupa mig både i story, gameplay och fandom. Framförallt Dragon Age har en blomstrande fandom full av trevligt folk som är fantastiskt talangfulla och välkomnande! 
Alan Wake - Ett mardrömsliknande scenario med tydliga Twin Peaksvibbar, där den skrivblockerade författaren Alan Wake luras iväg på en resa till det lilla samhället Bright Falls av sin flickvän, vilket visar sig vara en diabolisk plan från hennes sida för att få honom att skriva den där boken som hans fans och förlag väntat på i flera år. Alan beger sig rasande från den idylliska ön där de hyrt en stuga, men när han återvänder senare på dagen är ön spårlöst försvunnen, likaså hans flickvän. Något händer efter det och Alan tappar en hel vecka, som han inte minns något av i efterhand. När Alan frågar runt visar det sig att ön sjönk och försvann för många år sedan. När sedan mörkret faller över Bright Falls dyker märkliga skuggfigurer upp. Alan börjar stöta på sidor ur ett manuskript som han själv har skrivit, men som han inte heller minns. Berättelsen handlar om han själv och efter hand börjar det som står på sidorna att komma till liv.
Spelet om Alan Wake är en kuslig berättelse med bisarra inslag i nästan Lynchesk anda, där berättelsen är uppdelad i kapitel i klassiskt TV-format, med recaps, återblickar, eftertexter och allt man kan önska sig. Det är även en berättelse om självransakan, och den bitvist bittra självinsikt som Alan upplever, allt eftersom han börjar förstå hur hans frustration över skrivblockeringen påverkade även andra i hans närhet och då främst hans flickvän. Scener från hans liv i storstaden övergår till hans nuvarande kamp mot klockan. Den mörka skogen som omger Bright Falls tycks oändlig och när som helst kan människor och föremål tas över av den mörka skugga som dväljs i området. Saker som man först går förbi kommer tillbaka och attackerar Alan, samtidigt som han attackeras av folk som en gång i tiden var riktiga människor. I manuskriptet kan man läsa om vilka förövarna var innan de blev besatta; vanliga människor med vanliga människors upplevelser och problem. Med hjälp av en ficklampa besegrar spelaren skuggorna som jagar Alan och den som inte börjar hamstra batterier efter att ha spelat detta spel har definitivt inte levt sig in tillräckligt. ;) Det är även ett skickligt spänningsskapande ljudarbete i spelet, där avlägsna ljud skapar total skräck inom en när man inser vad som kanske är på väg i fjärran. Stora delar av berättelsen fylls ut genom att man läser Alans mystiska manuskript, samt genom att lyssna på radio- och TV-program när man hittar dem. Nu hoppas jag att uppföljaren,
Alan Wake's American Nightmare som ska släppas på Xbox Live Arcade kommer att leva upp till de höga förväntningarna.
Dragon Age II - Det har varit jobbigt att vara ett fan av det här spelet, för man dumförklaras ju vart man än går när man står för att man älskar det. Uppenbarligen inte ett spel för alla, men berättelsen om flyktingen Hawke och hans/hennes kamp för att överleva i en ny kultur och samtidigt beskydda sin familj är oerhört involverande för min del. Berättelsen utspelar sig under loppet av en tioårsperiod (varav man spelar aktivt i tre av dessa), som startar med att Hawkes familj flyr från det lilla samhället Lothering, som Dragon Age: Originsspelare minns som den stad som svaldes helt av Fördärvet en bit in i det förra spelet. I spelets första spelår försöker Hawke återupprätta sin familjs namn genom att köpa in sig i en expedition ner i Deep Roads, som sägs vara tomma på Darkspawn efter Fördärvet. Varje efterföljande spelår börjar i sin tur med att konflikterna i Hawkes nya hemstad Kirkwall blir allt mer infekterade, och i slutet av varje år blir det total härdsmälta. Slumpen gör att Hawke dras in i konflikten mellan stadens ledare och en strandad trupp Qunari (ett folkslag som följer en mycket dogmatisk filosofi/religion), samt tempelriddare och magiker. Hawke är antingen magiker själv, eller så har han/hon en syster som är det, vilket gör spelaren personligt involverad i konflikterna runt magikerna oavsett om hon vill det eller inte.
Det som verkligen fick mig att fastna för spelet var känslan av hopplöshet som genomsyrade berättelsen. Det när förstås inte vad alla spelare är ute efter när de sätter tänderna i ett nytt spel, men när man följde livet bland de fereldska flyktingarna under åren som gick och såg deras strävan, där de gradvis förlorade hoppet medan de provisoriska lägren i staden Kirkwalls slum blev alltmer permanenta bosättningar, var det svårt att inte känna hur det värkte i hjärtat. Spelet diskuterar även privilegium, eftersom Hawke dels lyckas ta sig upp i världen, dels (om spelaren väljer det) är en otyglad magiker, tränad av sin far som var en förrymd magiker, i en värld där magiker inte tillåts använda sina krafter utan officiellt sanktionerad träning först. Spelet kan varieras genom att spela som man eller kvinna, med olika klasser och specialiseringar, samt genom vilka kompanjoner man tar med sig när man strider.
Det är ett spel där känslan av maktlöshet ofta infinner sig; Hawke har kompanjoner som antingen gillar eller avskyr hans/hennes val och det är inte alltid de gör det moraliskt rätta, oavsett Hawkes egna intentioner. Spelet och karaktärerna känns ovanligt genomtänkta och har sina egna liv och mål utanför Hawkes existens. Det är svårt att göra spelets kvaliteter rättvisa i en så kort text, men det är ett av de mest jämlika spel jag har upplevt hittills, med kompanjoner som diskuterar jämlikhet och rättvisa från olika ståndpunkter, sexuell frihet, kämpar mot fördomar eller söker en högre mening med sina liv. Hawkes familj bidrar även till att ge henne/honom en ständig motivation för att försöka förbättra deras liv. Dragon Age II fick mot slutet av året även två väldigt bra DLC-äventyr,
Legacy och
Mark of the Assassin, det förstnämnda ett äventyr som utforskar vad som drev Hawkes far att fly Kirkwall tillsammans med Hawkes mor, det sistnämnda ett infiltrationsuppdrag tillsammans med Felicia Day som alven Tallis (som senare dök upp i webserien Dragon Age: Redemption).
Mass Effect 2 - Befälhavare Shepard dör i spelets inledningsscen. The End. (Självklart inte.) Den mystiska organisationen Cerberus, som låg bakom en hel del tvivelaktig forskning i första spelet, hittar Shepards kvarlevor och återskapar under två års tid honom/henne som en cyborg. Hon/han har kvar sina minnen och går med på att jobba för Cerberus för att stoppa hotet mot mänskligheten. En okänd fiende attackerar mänskliga kolonier och kidnappar hela dess befolkning. Shepard rekryterar en stor besättning av galaxens bästa soldater, ingenjörer och bioticanvändare (scifiversionen av magi). Det snitsiga med spelet är att det vänder uppochner på många av de reaktioner man hade i första spelet. Man får en chans att interagera med fler raser och se helt nya perspektiv på olika konflikter och maktbalansen som råder.
Inte riktigt lika klockren storymässigt som första spelet (som var med på förra årets lista), men med roligare gameplay. Spelmekaniken var roligare och därmed blev striderna inte något nödvändigt ont som man skulle ta sig igenom för att få storyn, utan själva höjdpunkten i spelet. Att spela som en kvinnlig befälhavare Shepard var nästan ännu bättre än i ettan och spelet bjöd på en powertrip av sällan skådat slag, mycket tack vare den utmärkta röstisen Jennifer Hale. De spelmoment som inte fanns kvar av det första spelets funktioner var sällan något jag saknade, men i gengäld hade tvåan nya problem; bland annat var det mycket mer sexistiskt och heteronormativt, ett faktum som bedrövade mig medan jag spelade. Det kändes även lite väl mycket som ett dejtingspel, för när man inte ville inleda en romans med kompanjonerna stängdes delar av konversationerna abrupt av, vilket kändes lite snopet. Vissa kompanjoners reaktioner var närmast homofobiska. Lite mindre inkluderande på alla fronter, helt enkelt. Förhoppningen kommer detta att fixas till det tredje spelet, som släpps nästa vår. Mass Effect 2 fick även några riktigt bra DLC-äventyr, Overlord, Lair of the Shadowbroker och Arrival.
TV-serier Jag älskar TV-serier och i år stötte jag på ett flertal förträffliga produktioner. Vissa hade jag väntat länge på, som Game of Thrones, medan andra kom som totala överraskningar. 
Game of Thrones - Efterlängtad TV-version av George R.R. Martins första bok i Sagan om is och eld. Trots höga förväntningar blev jag inte besviken. Utmärkt rollbesättning i kombination med tajta manus och enastående visuell presentation gjorde snabbt att serien spreds långt utanför fantasyläsarnas kretsar. Nu är det bara att hålla tummarna att följande säsonger blir lika lyckade!
Merlin BBC - En serie som bara blir bättre och bättre. Serien har lagt upp saker tillräckligt väl i sina första säsonger för att göra säsong 4 till en riktig njutning för oss som följt den. Gwen har gått från första säsongens minst intressanta inslag till en av seriens höjdpunkter och både Merlin och Arthur fortsätter att göra bra insatser. Enda minuset för min del är Morgana, som inte engagerar mig det minsta längre. Nu när riddarna av det runda bordet har samlats är Merlins och Arthurs utflykter roligare än någonsin (utom för den stackars hackkycklingen Merlin förstås). Synd bara att nästa säsong sägs bli den sista.
Sherlock BBC - Modern nytolkning av Sherlock, som placerar honom och Watson i moderna sammanhang. Kvick och rolig dialog med spännande mysterier gjorde att den kommande uppföljarsäsongen är en av mina mest efterlängtade inför nästa år. Jag vet inte hur det är för andra tittare, men själv tyckte jag att Benedict Cumberbatch och Martin Freeman var utmärkta i rollerna som Sherlock och Watson. De hade dessutom en väldigt intressant personkemi.
Hawaii 5-0 - Nyinspelning av gammal folkkär långkörare. Förvånansvärt trevlig serie som alltid är skamlöst överdriven och framställer Hawaii som ett paradis, trots alla skurkar som 5-0 tar sig an. Den nya superskurken Wo-Fat är lysande och förgyller varje avsnitt han är med i, medan Danno och Steves bromance är lika fin som alltid. Tyvärr hade säsong 2 en lite haltande inledning, men serien verkar vara på god väg att återfå sin fina balans från första säsongen.
The Killing - Nyinspelning av inte särskilt gamla danska TV-serien Brottet. Välspelat med spännande val av skådisar, läckert nedtonade färger och en spännande anpassning av berättelsen till den amerikanska miljön.
Web-TVEtt nytt fenomen som jag bestämde mig för att prova på först mot slutet av året, men det lär definitivt bli någonting jag utforskar mer under kommande året. 
Dragon Age: Redemption - Kommer hädanefter att gå till min privata historia som serien som fick mig att upptäcka fenomenet med web-TV. Handlar om Tallis från Mark of the Assassin och fördjupar vissa delar av kulturen kring Dalska alver och Qunarireligionen. Tallis får i uppdrag att fånga in en förrymd magiker, men på vägen stöter hon på en tempelriddare som är ute efter samma magiker för landets religiösa ledares räkning, the Chantry. Rolig och engagerande serie som blandar humor och allvar, med många spännande karaktärer och vad jag uppfattade som en relativt generös budget för en webproduktion. Skulle gärna se fler säsonger med Tallis.
Anime Jag tittar knappt på anime numera och jag brukar sällan se klart några serier ens när jag gör det. Men en serie fick mig att inte bara titta vidare, utan se hela i sträck! 
Tiger and Bunny - Superhjältar à la Japan, där man blandar sin egen superhjältetradition (sentai) med västerländska influenser. Tiger är en äldre föredetting till superhjälte, som tvingas byta agent när hans nuvarande bestämmer sig för att börja köra taxi istället. Utan en bra agent är det svårt att vara hjälte, för även om man har krafter behövs det mer än så för att ha råd med dyra kostymer och allt annat som behövs. De bästa superhjältarna är sponsrade och varje gång de jagar en skurk visas detta i direktsändning på TV. Men Tiger är en hjälte av den gamla traditionen, som tycker att jaga skurkar, det gör man för att skydda människor utan superkrafter.
Tiger får av sin nya agent även en ny parter. Man har bestämt sig för att marknadsföra honom tillsammans med det unga stjärnskottet Barnaby Jr som den första superhjälteduon. Medföljer gör en ny kostym och en himla massa bråk, för Tiger och Barnaby, eller "Bunny" som Tiger börjar kalla honom, har helt olika syn på vad en superhjälte ska stå för. Bunny vill samla poäng och bli känd, men Tiger inser snart att det inte är Bunnys ego som ligger bakom detta; Bunny planerar att bli så känd att han lockar fram sina föräldrars mördare, som han i bästa Batmanstil såg som barn men inte kan minnas ansiktet på. Samtidigt börjar Tiger förlora sina krafter, men för att inte oroa någon bestämmer han sig för att hålla detta hemligt, något som försätter både honom och dem han bryr sig om i fara.
Jag blev allvarligt talat helt kär i Tiger and Bunny! Serien har den mest episka bromance jag sett sedan senaste Sherlockfilmen och att ha en ensamstående pappa (Tiger) i huvudrollen funkade jättebra. Relationen mellan Tiger och Barnaby Jr är fin och även om alla andra superhjältar är extremt klyschiga var det svårt att inte tycka om dem, trots deras brister. Jag tror inte jag har önskat så efter en andra säsong av någon anime på många år!
Musik Det var länge sedan jag hittade nya musikfavoriter, men i år upptäckte jag två nya favoritartister, i en genre som jag aldrig riktigt ägnat någon uppmärksamhet förut: Rap. 
Nicki Minaj - Intessant sångerska som gör sig som bäst när hon får vara provokativ. Upptäckt via
The Lonely Islands The Creep (jag trodde länge att hon var en kvinnlig komiker). Tyvärr är många av hennes radioskvallåtar relativt slätstrukna i jämförelse med hennes bästa sånger. Nicki har tidigare rappare som Li'l Kim att tacka för mycket, så det är synd att hon och Kim ägnar mer tid åt att gnabbas än åt att stödja varandra och andra unga kvinnor som vill slå igenom i genren. Stilmässigt tycker jag att Nicki verkar vara något av rapmusikens motsvarighet till Lady Gaga, med knasiga kläder och färgsprakande peruker som verkligen sticker ut.
Wiz Kalifa - Black and Yellow är min bästa skrivlåt. Väldigt behaglig röst och nästan hypnotisk musik; perfekt för att framkalla känslan av avslappnat skrivkoma där jag vanligtvis skriver både mest och bäst. Jag skulle nog säga att det är en låt som kommer symbolisera 2011 för mig länge framöver.
Batwoman #3-5 
Wonder Woman #1-3 
Demon Knights #2-5 
Huntress #1-4 
Action Comics v2 #1-4 
