Serierecension: Spider-Woman: Agent of S.W.O.R.D.

Jessica Drew som Spider-Woman.

Spider-Woman: Agent of S.W.O.R.D. 

Manus av Brian M. Bendis 

Bild av Alex Maleev 

Serien bygger på händelser relaterade till Secret Invasion, där Spider-Woman, aka Jessica Drew visade sig vara en skrull. Den riktiga Jessica hittades till slut, men hon blev djupt påverkad av händelsen. I den här serien, som även finns som motion comic, konfronteras hon med sitt trauma när S.W.O.R.D. ber henne jaga skruller i Madripoor. Jessicas första konfrontation med en skrull slutar med att hon dödar den med sina bara knytnävar och som en konsekvens av det hamnar i problem med rättvisan. 

Jag valde att läsa serien för att jag tyckte att konceptet hade stor potential. Jag hade tidigare bara stött på Jessica som sidofigur i Avengers och andra serier, där hon sällan fick göra mer än att sitta uppklistrad på väggarna utan anledning, eller diskutera sin begynnande flirt med Hawkeye med bästa vännen Ms Marvel (numera Captain Marvel). Jag såg fram emot att få lära känna henne ordentligt. Tyvärr tycker jag inte riktigt att serien lyckades visa vem hon är som person. Manuset är fokuserat på action, med Jessicas tankar som voice-over där hon funderar över vad som har hänt och konfrontera sina känslor. Ändå känns serien och figuren bleka. Serien bjuder dock på välskriven dialog och det var glädjande att se den klara Bechdeltestet galant. 

Det största problemet med serien är bristen på bakgrund för nya läsare. Läsaren kastas rakt in i Marvelintrigerna och får bara enstaka förklaringar. De förklaringar som finns ger inget bra perspektiv på händelsernas egentliga relevans. Medan jag läste kände jag mig ofta som en utomstående som tittade på, istället för att dras in i berättelsen. Kanske hade jag uppfattat serien annorlunda om jag var mer insatt i Secret Invasion och hade bättre koll på Jessica som figur, men som fristående serie hade Spider-Woman: Agent of S.W.O.R.D. inte särskilt mycket att erbjuda i läsupplevelse.

Det faktum att serien tycks ha avslutats i förtid för att Bendis hade för många andra, viktigare projekt förstärker mitt intryck av att han inte lade så mycket tid på serien som den hade behövt. Jag tror att det har blivit för lätt för förlagen att bortförklara bristen på serier med kvinnliga huvudpersoner i superhjältegenren med att de inte säljer, men om det är på det här viset man försöker lansera sina hältinnor är det inte konstigt att serierna läggs ner i förtid. Det krävs entusiasm, genomtänkt PR och en helhjärtad tro på att figuren har potential att uppskattas av fler. Jag ser inte så mycket av dessa ingredienser här. 

Teckningarna i serien är snygga, med sin akvarelliknande stil. Tyvärr är de alldeles för stela för en serie med så mycket action. Maleevs bilder kändes malplacerade och skulle sannolikt komma mer till sin rätt i en annan genre än superhjälteserier, även om jag är en förespråkare för att berika genren med andra teckningstilar än den typiska stiliserade stilen man oftast stöter på. Ytterligare ett minus var att Maleev ritade Jessica med brutna ryggrader och T&A i vissa scener. 

Som sammanfattning kan jag säga att jag inte ångrar att jag köpte och läste Spider-Woman: Agent of S.W.O.R.D., men jag fick inte ut så mycket av den som jag förväntade mig av seriens till synes fristående format. Jag känner inte heller att jag vet så mycket mer om Jessica Drew än vad jag visste innan. Jag är dock fortfarande nyfiken på henne, så om det dyker upp någon annan serie där hon har en betydande roll och skrivs av någon med sann entusiasm, som verkligen älskar Spider-Woman och vill att alla andra också ska göra det (som Kelly Sue DeConnicks Captain Marvel) skulle jag gärna läsa den.

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

Serierecension: Becky Cloonans Wolves och The Mire

Cloonans svartvita, expressiva teckningar av jägaren i Wolves.

Becky Cloonan är en serietecknare som jag har hållit ögonen på sedan jag först hörde talas om henne i samband med att Tokyopop publicerade hennes manga East Coast Rising (som jag tyvärr aldrig fick läsa innan den försvann ur tryck). ECR var den första serien som Cloonan hade både skrivit manus till och tecknat själv. Tyvärr blev serien nedlagd innan den blev färdigskriven, vilket Cloonan skrev om i ett uppmärksammat blogginlägg. Innan ECR hade hon tecknat Channel Zero och Demo till Brian Woods manus. Hon har senare även tecknat American Virgin för Vertigo, efter Steven T. Seagles manus. Senast såg vi henne i Brian Woods Conan: Queen of the Black Coast och Batman #12. Förra året skrev hon in sig i seriehistorien som den första kvinnliga tecknaren att teckna ett nummer av Batman. 

Cloonan självpublicerar kortare verk, som nu även finns att köpa digitalt för 7 kr/st. Hon säljer fortfarande de tryckta versionerna via sin tmblr och bloggen Ink and Thunder, samt på seriekonvent.  Jag har läst hennes två första självutgivna verk, Wolves och The Mire, som jag tänkte skriva lite om. Hon jobbar för närvarande på en tredje serie, Demeter. 

Omslaget till Wolves.

The Wolves 

The Wolves var ursprungligen en serie som Cloonan gjorde för att publicera med ett antal kollegor i en antologi av fansin. Denna sålde de på konvent i Japan. Versionen som hon säljer själv är en utökad version med engelsk text. Serien är kort, ca 25 sidor lång, och följer en jägare som anställts av kungen i ett icke namngett rike för att spåra och döda ett fruktansvärt monster. Men när han väl möter monstret inser han att han har blivit lurad. 

Denna mörka, romantiska fantasyberättelse är tecknad helt i svartvitt och använder sig utav sitt effektfulla bildspråk snarare än dialog. Så väl fungerar bildberättandet, att jag tror att både dialog och voice over hade kunnat plockas bort helt, utan att berättelsen blev lidande. Cloonan jobbar mycket med skuggor och kontraster och hon har en fantastisk känsla för ansiktsuttryck, som säger mer än vad ord förmår. Jag förstår varför Brian Wood har valt att jobba med henne på tre olika serier. 

I Wolves anar jag att Cloonan vill förmedla huvudpersonens inre resa, från hans första tvekan till den slutgiltiga insikten, snarare än en traditionell fantasyberättelse. Vissa läsare kan nog uppfatta serien som lite för kort och abrupt avslutad, men personligen fann jag att tonen i berättelsen gick väl ihop med bildspråket. 

Hela omslaget till The Mire. Väpnaren i berättelsen går över den hemsökta myren.

The Mire 

Likt Wolves är The Mire en kort och kärnfull fantasyberättelse, denna gång om en ung väpnare. Han skickas iväg av riddaren han tjänar på ett märkligt ärende, precis innan ett stundande slag. Hans ursprungliga morska attityd försvinner snabbt när han tvingas vandra genom en myr, hemsökt av andar från de döda, och på andra sidan myren får han till slut veta en mörk hemlighet. 

The Mire är ännu mer vacker och uttrycksfull än Wolves. Cloonan har finslipat sin tecknarteknik och resultatet märks extra väl då serien använder miljöer som har mycket gemensamt med den förra serien. Linjerna är renare, gråskalorna ger mer djup och uttryck och sidorna är oerhört välkomponerade. Sidan 22 i seriens digitala utgåva är mer eller mindre ett mästerverk i komposition. 

Berättelsen är mörk, med flera överraskningar och som helhet tyckte jag att The Mire hade en mer mångbottnad berättelse än Wolves. När man läser om The Mire ser man vissa inslag i ett helt annat ljus än i första genomläsningen. Jag har svårt att säga vilken av dem jag tyckte bäst om, eftersom de båda kändes unika och höll så fin kvalitet, men The Mire är åtminstone tekniskt överlägsen sin föregångare. 

Det enda lilla minuset i båda serierna är att jag har en känsla av att jag går miste om något, eftersom jag valde att köpa digitalt istället för att införskaffa den tryckta utgåvan. Det är mycket möjligt att jag köper om dem vid tillfälle. 

Slutligen vill jag slå ett slag för en cool animerad version av omslaget till The Mire. 

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

Internationella kvinnodagen 2013 - Om vikten av att diskutera jämställdhet

Courtney Crumrin tenderar att göra processen kort med folk som irriterar henne.

Ett år har gått sedan mitt inlägg om hur kvinnor, oavsett om de är riktiga eller figurer i ett fiktivt verk, behandlas på nätet. Sedan dess har situationen varit en fortsatt blandning av positiva och negativa kontroverser inom fankultur. Det är nog ingen överdrift att säga att den då eskalerande stämningen i forum och kommentarsfält kuliminerade i juni förra året vid kontroversen runt Anita Sarkeesians Kickstarterkampanj för en youtubeserie, Tropes vs Women In Video Games, som skulle undersöka hur kvinnor porträtterades i videospel. En våg av trakasserier riktades mot henne, som i sin tur födde en motreaktion från folk som hade fått nog av att se kvinnor trakasseras för att de diskuterar jämställdhet på nätet.

Intensiteten i trakasserierna som riktades mot Sarkeesian blev en vattendelare som fick pendeln att svinga över för många som tidigare hade bortförklarat trakasserier av kvinnor på nätet som "något man får stå ut med" eller helt enkelt någonting de inte trodde existerade. Det har blivit vanligare att se folk ta ställning mot trakasserier och frågan om jämställdhet diskuteras som aldrig förr. Problematiska inslag i serier, spel, PR-kampanjer, mässor och liknande lyfts fram allt oftare. När folk gick igenom året som gått i slutet av förra året var det många som påpekade att de hade upplevt 2012 som ett osedvanligt tufft år, men samma personer drog även paralleller till att motståndet till förändring ofta blir som mest våldsamt och aggressivt i det skede där den allmänna opinionen börjar vända.

Jag har dragit liknande slutsatser och av vad jag har sett hittills i år, eller för den delen redan i slutet av förra, känns det som om förändringens hjul sakta men säkert har börjat röra sig ur sina gamla spår. Den största förändringen hittills har, som jag förväntade mig, kommit från män som såg och berördes av kontroverserna de senaste åren. Fler manliga serieskapare gör till exempel en synlig ansträngning att inkludera fler kvinnliga serieskapare i paneler på konvent, som Paul Cornells omdiskuterade "Panel Parity" (Cornell skrev även den mest jämställda serien i DCnU och introducerade en respektfullt porträtterad transperson). SF-författaren John Scalzi jämförde i ett uppmärksammat blogginlägg skillnaden i hur kvinnor och män behandlas av omvärlden och hur det påverkar dem genom att använda välkända speltermer. Brian Wood gav ut ett flertal serier där hans manus tecknades av kvinnliga serieskapare, bland annat Becky Cloonan och Ming Doyle. Spelutvecklare designade om manliga spelfigurer till kvinnor, efter att kvinnliga spelare påpekade bristen på sådana.

Inga av dessa män hade tidigare kritiserats för problematisk kvinnosyn, men deras entusiasm och vilja att dra sitt strå till stacken visar att även de som inte berörs av kontroverserna påverkas och tar till sig av kritiken när den väl har lyfts ut i ljuset. Även seriejätten Marvel har förvånat många genom att introducera ett flertal serier med övervikt av kvinnliga superhjältar, både serier med en ensam kvinnlig huvudroll och kvinnliga team. Teckningarna är tyvärr fortfarande problematiska och titillerande tecknade, men det är ändå en påtaglig förbättring än de senaste åren.

Jag tycker att dessa exempel visar hur viktigt det är att vi inte slutar att diskutera och lyfta fram problematiska inslag, vad gäller rasism, transfobi, sexism, utseendefixering och andra sorters förtryck. Även om vi aldrig lyckas omvända de mest hårdnackade motsträvarna, så finns det andra som lyssnar och förstår vikten av jämställdhet och en inkluderande kultur även för oss geeks/nördar.

Nu räcker det förstås inte bara med att män tar till sig av diskussionerna och förändrar sig, även om det är ett viktigt steg på vägen till jämställdhet. Härnäst hoppas jag på en ökning av kvinnliga serieskapare som får en chans att ge ut serier, egna projekt så väl som hos de stora västerländska aktörerna. Även spelbranschen har ett stort behov av att lyfta fram kvinnliga speltillverkare. Det har på senare tid uppstått nätverk vars syfte är att stödja och inspirera aspirerande kvinnliga spelutvecklare. Jag ser fram emot att se vad dessa nätverk resulterar i framöver.

Jag tänkte avsluta årets artikel med att lyfta fram tre utmärkta exempel på komplex och välskrivna kvinnliga seriefigurer. Två av dessa skrivs av män, den tredje av en kvinna. Det finns ingenting som säger att bara kvinnor kan skriva om och för kvinnor, på samma sätt som det inte finns något som säger att kvinnor inte kan skriva för en manlig publik.

Courtney Crumrin kunde i fel händer ha blivit antagonisten istället för seriens protagonist.

Courtney Crumrin är en unik seriefigur som inte bara är hjältinna i en egen serie med hennes namn i titeln; hon är något så ovanligt som en kvinnlig huvudrollsinnehavare som balanserar på gränsen mellan ond och god. Courtney straffar dem hon tycker illa om, använder mörk magi till sin egen fördel och ser det som självklart att folk får klara sig på egen hand när de hamnar i knipa. Hennes skruvade sinne för poetisk rättvisa är faktiskt en av seriens stora lockelser, framförallt i början. Med tiden inser hon dock att det inte är ett tecken på svaghet att ha vänner som man vill värna om, men insikten gör henne inte svagare, utan mer komplex. Det är förvånansvärt sällan man får se en kvinnlig figur som Courtney i huvudrollen, istället för som ondskefull antagonist à la Disneys onda häxor. Courtney bär sin hjältegloria på sned och är inte alltid så lätt att tycka om, men ju mer man läser om henne, desto mer sympatisk blir hon.
Courtney skrivs och tecknas av Ted Naifeh och hennes berättelse var till en början en samling avslutade miniserier. Numera har hon en pågående serie som ges ut av Oni Press.

Kate Kane som Batwoman, en superhjälte utan superkrafter.

Kate Kane är en superhjälte med stark integritet, kanske mer än någon annan i nuvarande DCnU, som aldrig tummar på sina principer. Hon förväntar sig även att andra ska sträva efter att nå upp till samma höga standard som hon själv. Hennes orubbliga attityd till sina superhjältekollegor, framförallt de som är yngre och mer oerfarna, har bidragit till att många läsare inte riktigt har värmt upp till henne. Själv tycker jag att just denna aspekt är det som gör Batwoman så spännande att läsa om. Hennes tuffa attityd misstas ofta för brist på mänsklighet och empati, personlighetsdrag som traditionellt sett förväntas från kvinnliga figurer. Det innebär förstås inte att Kate inte kan känna något för andra, långt ifrån. Kate är en beskyddare, men hon daltar helt enkelt inte med folk. Att Kate är skriven så är förstås ett medvetet drag från seriens författare. Hon är en inspirerande "tough love"-figur, som visar sin uppskattning genom att pressa folk i sin omgivning att överträffa sina egna förväntningar.
Batwoman blev populär när Greg Rucka skrev henne i Detective Comics i gamla DCU. Numera har hon en egen serie i DCnU med sitt eget namn i titeln, skriven av J.H. Williams III.

Nana Ozaki är en av de två hjältinnorna i mangan NANA.

Nana är en av de två hjältinnorna i Ai Yazawas hitserie NANA och kanske en av de mest välskrivna kvinnliga figurerna inom modern mangahistoria. Hennes relevans kommer som mest till sin rätta när hon speglas mot Nana Komatsu, som är hennes bästa vän tillika totala motsats, men även på egen hand har hon en komplexitet som man sällan finner i seriemediet. Nana kommer från en problematisk bakgrund och har funnit sin identitet i musiken och sin klädstil. Hon har en bräcklig själ och är lättsårad, vilket hon döljer med skarpa nithalsband och kraftigt smink, men hon är samtidigt driven, intelligent och kärleksfull mot sina vänner. Nana må utstråla sex och självförtroende, men det finns bara en kille i hennes liv, Ren. Hon är possessiv i deras relation och tatuerar till och med in hans namn på sin arm (Ren betyder lotusblomma på japanska). Samtidigt hindrar det henne inte från att ifrågasätta sig själv och relationen med Ren, när hon känner att hennes liv börjar kretsa kring hans, snarare än hennes eget. Nana är en inspirerande och levande seriefigur, mycket på grund av Ai Yazawas fingertoppskänsla för balansen mellan styrka och svaghet, självförtroende och osäkerhet samt sexualitet och oskuld, som Nana Ozaki förkroppsligar i serien.

Av mina tre exempel på starka kvinnliga seriefigurer har Nana tveklöst nått ut till flest läsare, då serien hon är med i har sålt miljontals ex, översatts till en mängd olika språk, inspirerat en tecknad TV-serie och två spelfilmer, tributalbum, klädmärken, smycken och liknande. Seriens enorma genomslagskraft beror inte bara på att den är välskriven, utan även på att dess nyanserade kvinno- och mansporträtt i berättelsen går hem hos serieläsare oavsett kön. Jag lånade ut mangan till en killkompis i min studentkorridor när jag bodde i Tokyo och han berättade efteråt att han blev så tagen av serien att han genast köpte den själv.

Jag hoppas att fler killar vågar läsa serier som på ytan tycks riktad enbart till kvinnliga läsare, precis som jag ofta läser otaliga serier som bara handlar om män. En bra serie handlar inte om könet på huvudpersonen, utan hur hen är skriven. Som Greg Rucka så fint uttryckte det: "I write characters. Some of those characters are women."

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

Kortrecensioner - Spirou 43-45, 49-50

Jag tror att jag har sagt det förr, men det är värt att säga igen: Spirou är min absoluta favoritserie och en av anledningarna till att jag fortsatte läsa serier även som vuxen. Jag läste om albumen som fanns på bibloteket där jag bodde om och om igen medan jag växte upp, minst en gång per år. Detta var långt innan jag kände andra som tyckte om serier eller var kunniga om mediet, så jag formade mitt intryck och min tolkning av serien och dess figurer helt utan yttre influenser, något som är svårare numera när man ständigt har tillgång till andras åsikter på nätet. Kanske just därför har min kärlek till serien hållit sig kvar längre än andra serier.

Eftersom jag växte upp med framförallt Franquins och Tome & Janrys Spirou undvek jag länge att läsa de album som släpptes efter att T&J valde att lämna serien. Det kändes helt enkelt inte som om någon skulle kunna toppa deras fantastiska sista album, Drömfabriken, som polariserade läsarna med sin nya stil och mörka berättelse. Kanske var jag ovillig att acceptera att serien fortsatte och därmed riskerade att förändras till något jag kanske inte skulle älska lika mycket som de album jag läste som liten. Men när albumen reades för något år sedan köpte jag till slut några av dem och har läst dem med blandade känslor. Här kommer några korta recensioner av de album jag har fått tag på.

Spirou #43 Paris under vatten
Morvan och Manueras första Spiroualbum. Paris översvämmas och attackeras av robotar av alla dess slag. Vi introduceras till en ny galen forskare och får veta lite fler detaljer om Zafirs och Grevens tid som studenter, något som broderades ut ännu mer i senare album. Det här albumet hade flera saker som talade för det, med snygga teckningar med mycket rörelse och roliga scener, samt en emellanåt ganska spännande berättelse. Det var inte på långa vägar lika vasst som Franquin eller T&Js bästa album, men helt klart i nivå med åtminstone några av deras verk. Det stora problemet är den nya figuren Miss Flanner, som var skriven med vissa stereotypa inslag som fick mig att känna mig tveksam till M&Ms förmåga att skriva kvinnliga figurer.

Spirou #44 Den isande köldens bälte
Ett äldre album av Nic & Cauvin som gavs ut i efterhand på svenska. Jag kan förstå varför man hoppade över albumet, för det är en tunn berättelse som inte stannar kvar hos läsaren efteråt. En blek kopia av Franquins fantasifulla berättelser. Teckningarna känns märkligt konstiga, som om tecknaren försöker härma Franquins stil snarare än att låta den inspireras av sin vanliga stil. Går att hoppa över utan att man går miste om något.

Spirou #45 Den svarta lådan
Ännu ett album av Nic & Cauvin. Lite skojigare intrig, lite roligare teckningar, men återigen ingenting som stannar kvar hos läsaren efteråt. Det saknas helt enkelt djup i intrigen och karaktärsutveckling finns det inget spår av. Man går inte miste om någonting på att hoppa över det här albumet.

Spirou #49 På uppdrag av Z
Morvan & Munueras sista album efter svikande försäljningssiffror, med lite hjälp av Yann. Jag brukar sällan ångra saker jag läser, men jag ångrade gruvligt att jag läste det här albumet. Inte nog med att berättelsen i sig är fantasilös och kanske den tråkigaste tidsreseberättelse jag stött på i något berättarmedium, den visar ännu tydligare än i Paris under vatten hur problematiskt figuren Miss Flanner är skriven. Albumet känns hackigt och dåligt planerat, där delar av intrigen etableras och sedan ignoreras till förmån för berättelsevändningar som känns totalt tagna ur luften (eller författarnas önsketänkande kanske). Värst av allt är hur M&M tar sig rejäla friheter med seriens kontinuitet och avslutar albumet på ett sätt som jag bara kan beskriva som brutalt förolämpande mot mig som älskat serien sedan jag gick i mellanstadiet. Nu kommer säkert en och annan som läser detta bli nyfiken eftersom jag skriver på det här viset, men jag rekommenderar ändå att man inte läser albumet. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det och har fått oändligt mycket större förståelse för DC-fans som blev upprörda över förändringarna i DCnU. Bespara er själva denna vidriga smörja!

Spirou #50 Zarkonerna anfaller
Yoann & Vehlmans första album tillsammans. Det framgår inte tydligt om den följer samma kontinuitet som förra albumet, På uppdrag av Z, eller om det har skett en retcon emellan albumen. Jag hoppas på det förra, men har inga större förhoppningar. Hur som helst är Zarkonerna anfaller det bästa Spiroualbumet sedan Drömfabriken. Det är inte ett felfritt album, men det har oerhört snygga teckningar rika på detaljer (se exempel i Simon sägers recension), läcker färgläggning och en fantasifull berättelse med rätt mix av humor, äventyr och manlig vänskap. Det är som en lättsmält version av mitt favoritalbum, Dårarnas dal, fast med Zafir och Greven instoppat. Helt klart läsvärt. Jag skulle kanske kunna tänka mig att skriva en längre recension av albumet vid tillfälle. Vi får se.

Min rekommendation är att hoppa över albumen efter Drömfabriken, kanske med undantag för Paris under vatten som bitvis var ganska okej, och gå direkt till Zarkonerna anfaller. Om jag får tag i albumen #46-48, Ljudslukaren, Mannen som inte ville dö och Spirou i Tokyo, ska jag recensera även dem och se om de tillförde något till min älskade Spirou.

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

Animerecension: Kuroko's Basket

I Kuroko's Basket står laganda och samarbete i centrum. Bilden föreställer Kagami och Kuroko, som balanserar en basketboll med varsin hand.

En serie som jag helt hade missat eftersom jag inte har läst Weekly Shonen Jump på några år är mangan Kuroko's Basket (Kuroko no basuke). Min nyfikenhet väcktes när jag läste om serien på olika nyhetssidor för manga och anime, då seriens skapare har utsatts för obehagliga hot riktade mot både honom och, vilket gör det riktigt illa, de av seriens kvinnliga fans som köper eller säljer fansin baserade på serien. Jag hittade animeversionen av serien i Crunchyrolls app och bestämde mig för att se vad som gjorde psykopaten/stalkern så upprörd, men fann bara en utmärkt berättelse om vänskap, samarbete och laganda. Hur serien kan ha upprört någon är för mig ett mysterium, men jag är glad att jag hittade den.

Kuroko's Basket följer Kagami, som rekryteras till ett relativt nybildat basketlag i sitt nya gymnasium. När träningarna sätter igång upptäcker han och de övriga spelarna att de har fått en mystisk lagkamrat, Kuroko, tidigare spelare i ett legendariskt basketlag som fullkomligt krossade allt motstånd i skolturneringarna på högstadienivå. Högstadielaget är numera splittrat, men Kuroko en agenda för sitt nya lag. Kuroko är fenomenal på att dribbla, läsa spelets flöde och gör passar som är omöjliga att blocka, men i gengäld är han usel på att ta poäng. För det behövers Kagami, den enda i laget som kan ta emot Kurokos svåraste passar.

Tyngdpunkten i Kuroko's Basket ligger på vikten av samarbete i lagsporter och serien riktar sig till både manliga och kvinnliga serieläsare. Främst av allt är det dock en serie om spelglädje, som får mig att vilja rota fram min gamla basketboll och leta reda på närmaste basketplan. Glädjen och kärleken till sporten är den röda tråden som löper genom berättelsen alla matcher och utmaningar, samtidigt som serien förstås uppfyller de klassiska ledorden för en Shonen Jump-serie: "Vänskap", "kämpaanda" och "vinna".

Kuroko och Kagami - ljus och skugga 
Seriens förmodade huvudperson, Kuroko, är egentligen bara huvudperson i den aspekt att berättelsen kretsar kring honom. Läsarnas inblick sker istället genom Kagami, Kurokos nyrekryterade partner. Det är ett medvetet val; att vara en genialisk supportspelare må vara ovärderligt i de flesta lagsporter, men det är inte vad man förväntar sig av huvudpersonen i en typisk Shonen Jump-serie.

Kuroko, vars namn kommer från svartklädda "osynliga" scenarbetare inom japansk teater, har en närmast ninjalik förmåga att göra sig osynlig för spelarna. Genom att rikta deras uppmärksamhet bort från sig själv kan han smita förbi med bollen osedd och göra en perfekt pass till spelaren närmast korgen. Han är även bra på att läsa spelets flöde. Det är inte bara på planen som Kuroko håller sig utanför strålkastarljuset; han är sluten och svår att sätta fingret på även som person. Dock är det något med Kuroko som får både med- och motspelare att nästan snubbla över varandra i sina försök att vinna hans respekt. Det gör Kuroko till en lite märklig figur som driver både intrigen och relationerna i serien framåt, samtidigt som han inte är den figur det är tänkt att läsarna ska identifiera sig med.

Kagami, seriens egentliga huvudperson, är Kurokos raka motsats. Han är, som pålästa mangafans redan noterat, uppenbart inspirerad av huvudpersonen i dunderhitserien Slam Dunk, Sakuragi Hanamichi. Kagami är likt sin förlaga en oslipad diamant med tonvis av talang. Även på planen är han ganska lik Hanamichi: passionerad och driven, explosiv, öppet känslosam och nästan naiv. Samtidigt är han mer nyanserat skriven än Slam Dunks Hanamichi; Kagami inspireras inte att börja sporta på grund av att han vill få ligga mer, utan för att han helt enkelt älskar att spela basket. Utanför planen beskrivs han som iakttagande, intuitiv och uppmärksam mot sina lagkamrater. Han är ofta den som upptäcker när någon mår dåligt eller behöver hjälp.

Om Kuroko är en ninjalik skugga på spelplanen är alltså Kagami, vars namn betyder "spegel", den som fångar upp och reflekterar allt ljus som riktas mot honom. Det påpekas många gånger i serien att Kagami och Kuroko är ljus och skugga. Ju starkare Kagami lyser, desto mindre synlig blir Kuroko och som ett direkt resultat blir deras samspel därmed bättre. Deras samarbete hinner dock inte finslipas innan laget kastar sig rakt in i en turnering. Det leder med tiden till slitningar i laget.

Struktur, motiv och mål
I princip följer animen samma upplägg som de flesta sportserier, med en kort introduktion som sedan leder in i en skolturnering. Som brukligt möter man först relativt enkla motståndare, men med tiden behöver serien introducera allt starkare motståndare för seriens figurer att mäta sin styrka mot och helst även besegra mot alla odds. I Kuroko's Basket finner vi Kurokos före detta lagkamrater från högstadiet i motståndarrollen. Sedan det mytomspunna succélaget splittrades har de rekryterats individuellt till olika skollag runt om i länet. De är alla begåvade på olika vis och har nu blivit pelarna i sina nya lag. Men genom Kuroko får vi veta vad som pågick bakom kulisserna under succéturneringen; hur laget allt mer gled isär och förlorade sin teamkänsla när framgången steg dem åt huvudet. Och ju mindre teamwork, desto mer överflödig blev i förlängningen även supportspelaren Kuroko.

Kurokos mål är att besegra sina forna lagkamrater. Han vill visa dem en gång för alla att han hade rätt och de hade fel; att deras sätt att spela basket på går stick i stäv med lagsportens anda. Killarna i fråga är inga dåliga personer, tvärtom. Man märker att de har djup respekt för Kuroko; de vet ju mer än någon annan vilken fantastisk basketspelare han kan vara när förutsättningarna är de rätta. Vissa av dem vill även väldigt gärna vinna hans respekt i gengäld, men Kurokos respekt är svår att erhålla eftersom han ställer högre krav på andra spelare än någon annan. Det leder till ganska roliga sekvenser som ofta utspelar sig mellan basketmatcherna.

Den mörka sidan av framgången  
Redan när Kuroko först dyker upp börjar man ana att hans attityd till basket och lagsporter är annorlunda än vad man vanligtvis stöter på i sportserier. Han skryter inte om sina förmågor och vill knappt prata om gamla meriter, så vida hans nya lag inte ska möta hans forna lagkamrater på spelplanen. Efterhand kryper det fram att ju mer Kurokos lag i högstadiet vann i turneringarna, desto mer kom han att hata sporten. De begåvade spelarna i laget hittade sin nisch och växte som spelare, men i gengäld offrade de teamplay och laganda. Eftersom Kuroko är en supportspelare som bara kan fungera effektivt i ett sammansvetsat lag, blev hans situation i laget sämre i samma takt som de andra började känna sig oövervinneliga.

Serien gräver i den mörka sidan av sport, som hur pengar och karriärer påverkar lagidrott och sportanda, än någon annan sportserie jag kan minnas att jag har läst. Det är ett intressant tema att utforska och säkerligen en av de anledningar som gjort att den stuckit ut och funnit en stadig nisch bland Weekly Shonen Jumps läsare. Tanken som genomsyrar serien är att laganda och kärlek till sporten är viktigare än individuella framgångar. Jag tycker att Kuroko's Basket är en skön motvikt till alla sportserier där intrigen bygger på rivalitet och framgångshets.

Fanservice och användande av negativa stereotyper 
Kuroko's Basket är för det mesta jämställd, och tydligt gjord med både kvinnliga och manliga tittare i åtanke, men då och då dyker det upp inslag av fanservice som drabbar seriens två kvinnliga figurer, främst i form av trosfluktar, urringningar och bikiniscener. Med tanke på hur malplacerade dessa scener känns är de sannolikt ett redaktionellt påhitt, instoppat som motvikt till den lekfullt homoerotiska tonen som genomsyrar i serien.

Vad gäller fanservice riktad till de kvinnliga tittarna, så är seriens upplägg definitivt doujinshivänligt och som bonus för boys love-intresserade fans har animationsteamet lagt in milt slashvänliga bonusillustrationer i slutet av vissa avsnitt. Inslagen är nedtonade jämfört med trosfluktarna, men det är åtminstone ett tecken på att de kvinnliga fansen inte glömts bort. Jag var dock lättad att se att animens fanservice, oavsett vem den är riktad till, aldrig gick överstyr i sin strävan att locka tittare.

Det mest problematiska inslaget i serien har däremot inte med fanservice att göra, utan rasism. Det inträffar precis i början av serien, när Kurokos nya lag spelar mot ett motståndarlag som har köpt in en utländsk spelare. Denna icke-japanska spelare skildras på ett riktigt unket, rasistiskt vis, något som tråkigt nog länge har varit och fortfarande är vanligt i japansk manga och anime. Inte nog med att denna utländska basketspelare framställs som en riktigt småaktig typ, valet av röstskådespelare till figuren i denna animeversion känns om möjligt ännu mer rasistiskt. Rösten är av det slag som fördomsfullt signalerar "dum utlänning som inte kan tala språket ordentligt" så tydligt att jag nästan höll på att stänga av och sluta se serien för gott där. Detta inslag är illa, mycket illa, och ingenting man ska behöva acceptera i anime nuförtiden.

Ett annat problem med serien är att tidigare nämnda fanservice drabbar de (hittills) enda två tjejerna i serien mycket negativt; inte nog med att det förminskar dem till sexobjekt, det underminerar dessutom deras roll som pålästa, talangfulla tränare. Jag har relativt hög tolerans för mangastereotyper, men när man medvetet väljer kameravinklar som klipper bort allt utom tjejernas byst och/eller rumpa (framförallt när de har bikini på sig), då blir jag ärligt talat förolämpad och det borde alla killar som dessa scener förmodas rikta sig till också bli. Kan man inte få tittarna att fortsätta följa en anime utan att slänga in billigt runkmaterial, då beror det sannolikt på problem med manus eller animationskvalitet, vilket bör lösas av seriens författare och regissör, istället för att förminska en stark tjej till T&A.

Animationskvalite och röster
Kvalitetsmässigt varierar det animationerna mycket under seriens gång, vilket ofta är fallet med TV-sänd anime som sträcker sig över mer än 6 avsnitt. Eftersom det är en sportserie har man lagt krutet på basketmatcherna och snålat lite i scenerna utanför basketplanen. Vissa scener är därför snyggt och dynamiskt animerade, medan andra delar ser ut som om någon har slängt ihop dem över en kafferast. Karaktärsdesignen är medvetet enkel och sticker egentligen inte ut på något vis, men det är lätt att hålla isär alla figurerna. Röstarbetet är också bra, framförallt vad gäller Kuroko, vars röstis har en behagligt nedtonad, men välartikulerad röst som passar figuren väl. Figurerna i övrigt tycks tacksamt nog ha sluppit den sortens stereotypa casting som jag befarade när jag först såg bilder från serien. 

Trots vissa felsteg vad gäller fanservice och rasism har Kuroko's Basket ändå mycket att bjuda på och är en sportserie som överraskade mig positivt med sitt val av fokus Jag hoppas sannerligen att serieskaparen slipper sin stalker med tiden, så att han och hans fans kan få tycka om serien utan att behöva oroa sig för hotbrev. Animen får för övrigt en andra säsong i år, något som jag ser fram emot. Jag har även planer på att ge mangan en chans vid tillfälle. Däremot hoppar jag nog över de homoerotiska fansinen, för de känns liksom överflödiga med tanke på vad serien redan erbjuder på det planet. ;)

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

Serierecension: Wolverine and the X-Men #1-8

Wolverines mest bångstyriga elev säger sitt om rektorn.

Jag har läst de första åtta numren av Jason Aarons omtyckta serie Wolverine and the X-Men, som startade efter marvelhändelsen Schism, och tyckte mycket om den, även om den bitvis har problematiska inslag. Här kommer en kortfattad genomgång av mina tankar om serien.

Bland seriens positiva inslag räknar jag det faktum att serien faktiskt är rolig att läsa; även när det blir knivigt i dessa första åtta nummer finns det ändå utrymme för humor och värme. Serien känns verkligen som en serietidning, i ordets bästa bemärkelse - ungefär som när man läser Spirou, där det kan vara allvarligt och humoristiskt om vartannat utan att det påverkar berättelsen negativt. Aaron har definitivt lyckats skapa en speciell blandning av knasigheter, äventyr och insikt i hur det är att vara tonåring och annorlunda. Skolmiljön är uppfinningsrik och figurerna som befolkar den har alla sina egenheter, från den rebelliska Kid Omega via bångstyriga Kid Gladiator till fatalistiska Idie.

Seriens teckningar är även de en källa till humor och läsglädje. De är färgsprakande färglagda och dynamiskt tecknade i vad jag skulle kalla, i brist på bättre uttryck, för en sann serieaktig stil. Vi får en introduktion till skolan och vad den står för i första numret, där Wolverine och Kitty Pryde visar två utsända från skolverket runt. Det går förstås fullständigt åt skogen, med härliga galenskaper som resultat. Första numret är faktiskt nästan perfekt.

Seriens svaghet är att den, trots ett ovanligt jämställt galleri av kvinnliga och manliga seriefigurer, tenderar att koncentrera sig främst på de manliga figurerna. Inte ens när tjejerna befinner sig i händelsernas centrum är det egentligen dem det handlar om, utan någon av killarna i deras omgivning. Det går dessutom alldeles för snabbt för serien att etablera vem av killarna som respektive tjej ska vara flickvän till, vilket jag definitivt tror kan vara negativt för deras karaktärsutveckling i det långa loppet.

Det knyts även samman en mängd intriger från tidigare serier och Marvelhändelser, som inte riktigt förklaras så noga i serien. Jag fick kolla upp figurer och referenser mer än en gång medan jag läste. Jag förstår att man ser det som klumpigt med inforutor instoppade i serierna, men för läsare som mig, som inte läser allt som ges ut från förlaget, vore det guld värt om de kunde göra den ansträngningen. Bäst hade förstås varit om serien hade varit helt fristående, men det är kanske för mycket att begära. 

Förhoppningsvis är dessa sistnämnda punkter något som Aaron gör bättring på i serien framöver, för jag är definitivt sugen på att läsa vidare vid tillfälle då jag tycker att de goda sidorna än så länge med råge överväger de mindre positiva. Jag vill veta hur det går för Wolverine i hans nya roll som rektor.

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

Filmrecension: A Letter to Momo

Momo lär känna många märkliga varelser när hon flyttar till sin mammas barndomshem.

Jag fick chansen att se A Letter to Momo på Göteborgs Filmfestival idag och tänkte därför ta tillfället i akt att skriva en kort recension av filmen. Filmen väcker säkert intresse bland många animeintresserade, eftersom det är Hiroyuki Okiura (Jin-Roh: The Wolf Brigade) som regisserat filmen. Själv har jag tyvärr inte sett hans förra film ännu, men jag har däremot sett många filmer där han har varit ansvarig för nyckelanimation, så jag känner väl igen hans visuella stil. Mitt intryck av filmen är att den har en gedigen berättelse med många meningsfulla och spännande inslag samt en lagom dos tokrolig humor, men att tempot var ojämnt. Mitt helhetsintryck av filmen drogs även ner av det faktum att filmen var på tok för lång. På det stora hela var jag dock mycket förtjust i filmen!

A Letter to Momo handlar om 11-åriga Momo, som tillsammans med sin mamma flyttar till från Tokyo till mammans barndomshem, som ligger på en liten ö. Momo har förlorat sin pappa och filmen följer hennes och mammans sorgearbete, samt deras strävan att bygga ett nytt liv ovanpå spillrorna av det gamla. Samtidigt upptäcker Momo att huset hon flyttat in i är hemsökt av tre märkliga figurer, som stjäl frukt och grönsaker från grannarna, ställer till med allmän oreda och tycks veta precis vem hon och hennes mamma är. Hon bestämmer sig för att jaga bort inkräktarna, vilket leder till både äventyr och oväntad vänskap.

Bland filmens bra inslag räknar jag miljöskildringen av ön och samhället som Momo flyttar till, då de skildrades med kärlek och respekt och hade god känsla för alla små detaljerna som gör berättelsen trovärdig. Det kändes nästan som om jag hade varit på ön på riktigt efteråt. Jag tyckte även om de övernaturliga varelserna i Momos närhet, som var oerhört roliga och säkert uppskattas framförallt av yngre tittare. Ibland går humorn farligt nära dagishumor, men inslagen är så pass få att det inte gör något i det långa loppet. Figurerna är dock inte bara instoppade för komikens skull, utan tveklöst centrala för handling och karaktärsutveckling; deras tokigheter får den vanligtvis så slutna Momo att krypa ur sitt skal och öppna upp på ett sätt som hon inte kan göra inför sin mamma. Det är slutligen de som gör det möjligt för Momo att påbörja sorgearbetet och bearbeta sina skuldkänslor för pappans död.

De mindre bra bitarna av filmen är först och främst längden, som hade mått bra av att trimmas med åtminstone en fjärdedel. Filmen är hela två timmar lång, vilket den inte håller för. Berättelsen trillade även ner i ett träsk av ganska överdriven och krystad melodram mot slutet, även om den räddades av en mycket spännande och lite knasig actionsekvens på slutet som blåste lite liv i filmen efter ett tradigt parti.

Mitt intryck av filmen är som sagt kluvet, men i princip positivt. De fantastiska animationerna och miljöskildringarna kommer att finnas kvar i mitt minne länge, och jag skrattade högt många gånger under filmen. Jag hoppas att A Letter to Momo får svensk biografdistribution och förhoppningsvis även en svensk dubb så att även yngre barn kan se den.

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

Spelåret 2012 enligt Mangaläsaren

Som jag nämnt på bloggen har jag på senare år fått tillbaka mitt spelintresse och spenderat mycket tid främst framför min Xbox. Som liten knatte hade jag usla reaktionsförmågor och föredrog äventyrsspel, som tonåring spelade jag i princip bara Zelda, men nu på senare år har jag vidgat mina vyer en smula.

Jag är präglad av min bakgrund som filmvetare och aspirerande författare, så min huvudsakliga motivation för att spela är för att uppleva berättelser. Att jämföra vilka berättartekniker som används i spel och hur det liknar eller skiljer sig från film, serier, teater och böcker är något som har fascinerat mig på senare år. Konsumtionen av dessa spelberättelser är speciell eftersom "läsaren" ofta är involverad i berättelsen, genom att spela huvudpersonen eller genom att kunna påverka delar av det som händer och på så sätt kunna knyta starka band till händelser och figurer. Det närmaste vi kommer i serier/böcker/teater är "välj ditt eget äventyr" (en hybrid mellan bok/serie och spel) och teater där publiken får medverka (även om de sällan får spela huvudrollen i föreställningarna).

Det interaktiva inslaget i spelberättelserna kan även gå i baklås och ge negativ effekt på spelupplevelsen, beroende på spelarens bakgrund. Skillnaden jämfört med att råka ut för stötande material i en film eller bok är att det i spelet kan kännas mer personligt, eftersom spel gärna vill att du ska känna att det är du som är huvudpersonen, och därför kan den personliga reaktionen ibland bli skrämmande verklig. Diskussionen om "triggers" är därför viktig inom avancerad spelkritik, dvs hur scener, stämning och situationer kan mana fram traumatiska minnen hos spelaren. Det kan även, rätt använt, ha positiv effekt för behandling av trauma, vilket ger spelmediet potential även utanför sin roll som underhållning.

Spelbarhet är förstås också viktigt, framförallt när man som någorlunda nybakad spelfantast ska sätta sig in i ett spel och klara av att spela ända fram till slutet. Numera har många spel börjat experimentera med "storymode" för att även mindre vana spelare som är nyfikna på berättelserna ska kunna ta till sig av mediet, vilket tydligt visar hur viktig berättandets roll ses i många spel nu för tiden. Jag ser det som en positiv utveckling för mediet och ett tecken på att det är på väg att växa ifatt äldre etablerade berättarmedier. En viktig diskussion i sammanhanget är även användarvänligheten för spelare med rörelsenedsättning.

2012 var ett år som för mig präglades mycket av aggressiva reaktioner från vissa spelare om slutet på Mass Effect 3 och den efterföljande debatten om hur mycket spelarna ska kunna påverka spelutvecklarna vad gäller innehåll. Åsikterna inom ämnet är vitt skilda, från att spelaren skulle ha full kontroll över spelets berättelse och avslutning till att speltillverkarnas vision ska respekteras. 2012 var även ett år då spelvärlden, likt många andra medier, såg intensiv diskussion bland spelare vad gällde kvinnobilden i spel. Det planerar jag att skriva lite om i en separat artikel längre fram.

Hur som helst spelade jag många bra spel förra året som jag tänkte prata lite kort om. Alla är inte utgivna 2012, utan listan baserar sig helt enkelt på vad jag spelade under året som gick.

Mangaläsarens spelkaraktär Jill Shepard i sista delen av Mass Effect-trilogin.

Mass Effect 3
Första Mass Effect var verket som fick mig att äntligen börja räkna spel som ett av mina stora intressen och blev min biljett in i en värld full av fantastiska interaktiva berättelser. Mass Effect 2 var också en upplevelse, om än inte lika vass som det första spelet, vars förmåga att ingjuta "sense of wonder" i spelaren var magiskt. Tvåan var istället en resa in i de smutsigare delarna av Mass Effects spelvärld, där personliga livsöden och figurporträtt stod i centrum. I trean är det krig, kort och gott.

Om jag hade fått i uppdrag att skriva ME3 baserat på de första två stegen hade spelets berättelse sett helt annorlunda ut. Jag hade grävt djupare i mytologin bakom spelen och fortsatt på temat med dolda portaler, outforskade ruiner och faran med teknologi som vi inte helt förstår oss på (något som ME3 berör först mot slutet). Spelet väljer istället att ägna tid åt att lösa alla galaxens hundraåriga problem och konflikter i ett försök att skapa en enorm allians att gemensamt besegra hotet med. Ju fler du har på din sida, desto starkare är din attack på fienden. Shepard har en tung börda att axla och kämpar mot PTSD. Hon plågas av mardrömmar om alla som dör under krigets gång.

Jag tyckte att det var snyggt gjort av spelet att låta spelaren stöta på Shepards gamla kompanjoner i nya sammanhang, vare sig det var en före detta kriminell som nu blivit stentuff lärare eller hjärnan bakom det största krigsbrottet någonsin som nu tänkt om och ville göra bot. Det passar, eftersom vi i andra spelet rekryterade så vitt och brett bland galaxens mest framstående individer att det känns naturligt att återse dem alla i nyckelroller inom konflikten. I många fall träffar Shepard sina vänner för sista gången, då uppoffring är ett av spelets centrala teman. Vissa vänner kan vi rädda, andra inte. Jag hade näsdukarna nära mig medan jag spelade.

I slutändan tyckte jag att ME3 lyckades väl med sitt krigsscenario, även om jag personligen hade förväntat mig ett helt annat slags spel. Jag har spelat klart spelet tre gånger, varav två av dessa utifrån samma bakgrund (en "kanon" och en "AU/What if"-version). Det är fascinerande hur mycket man kan variera det tredje spelet även om man utgår från samma bakgrund. I en av dessa spelomgångar dog nästan alla Shepards vänner och kollegor från tidigare spel. I en annan omgång överlevde nästan alla. Jag ser fram emot att någon gång spela hela trilogin från början till slut i ett svep.

ME3 hade många, många problem, men för mig var det ändå tveklöst årets spelupplevelse. Spelet var nästan magiskt. Och ja, jag spelade det ursprungliga slutet och jag gillade det, även om det tog mig nästan en vecka att samla tankarna och processa min spelupplevelse efteråt. Nu hoppas jag på en prequel som nästa spel. Trivia: Jag läste även Joe Haldemans The Forever War förra året, en bok som tycks ha varit en viktig inspiration för bakgrunden till det första ME-spelet. Jag säger bara Turians, rymdkossor och First Contact War ... ;)

Alan Wake har fått en spikpistol den här gången!

Alan Wake's American Nightmare
Jag älskade det första spelet, som jag skrev om i förra årets lista, och denna lilla Twilight Zone-inspirerade kortberättelse om Alan var riktigt bra! Alan har fastnat i ett scenario som han själv skrev manus till tidigt i sin karriär. För att komma därifrån måste han manövrera scenariot som han ställs inför, men det kanske inte går att lösa på första försöket. Tänk Tom Tykwers Spring Lola så förstår ni vad jag menar. Spelet, som tar några timmar att klara av, är snillrikt och effektivt berättat. Framförallt är spelet mycket inspirerande, eftersom det visar potentialen för experimentellt interaktivt berättande. Jag skulle gärna se flera kortberättelser som denna från Remedy. Jag hoppas även att vi någon gång får spela ur Alans frus perspektiv. Det medföljde även ett "arcade mode" med spelet, men det var alldeles för svårt för mig. Jag har inte ens klarat första banan än. :(

Ugglor är ett vanligt motiv i Fez. Kanske finns det ett pussel gömt här ... ?

Fez
Jag köpte detta indiespel pga hypen från andra spelare och förälskade mig i det! Jag älskade retrokänslan, den söta grafiken och nostalgin, samtidigt som spelmekanismen, där man bytte perspektiv på världen i spelet och på så sätt tog sig fram till platser som annars var oåtkomliga, var genialisk! Spelet är fullt av pussel och gåtor som ibland var enkla, ibland fick mig att banka huvudet i väggen av frustration, men oj vilken känsla när man sedan löste dem! Jag och min sambo samarbetade för att lösa de svåraste pusslen och det var en riktig spelupplevelse!

Ett framträdande tema i Bioshock-spelen är bandet mellan "far" och "dotter".

Bioshock 1 & 2 
Jag älskade båda Bioshockspelen! Deras metod för att berätta bakgrundsberättelsen till den undervattensstad som man stöter på i början av första spelet var att använda en blandning av visuell design som skvallrade om vad som hade hänt tidigare, samt genom att placera ut video- och ljudklipp som spelaren kan ta del av för att på så vis pussla ihop den sorgliga bakhistorien på egen hand. En väl utförd och effektiv spelidé! Spelets visuella stil var också mycket attraktiv, från planscherna till musiken. Idén med plasmider (spelets vetenskapliga version av magi) var spännande och vapnen med deras uppgraderingar gjorde att man kände sig väl belönad att vara noggrann medan man spelade. Spelstilen var lätt att komma in i och rolig att variera. Detta var två mycket snygga och minnesvärda spel som inte liknade någonting jag hade spelat förr. Vågar man hoppas att den kommande uppföljaren är lika bra ... ?

Min kurir i Fallout: New Vegas. Kanske känner ni igen hans kläder ... ?

Fallout: New Vegas 
Första gången jag försökte spela F:NV fattade jag ingenting. Jag trodde att spelet var som Dragon Age och blev frustrerad när ingenting hände annat än att jag rände runt och dödade förvuxna ödlor. Först när jag började inse hur öppna spelvärldar bäst skulle utforskas och gärna rollspelas återvände jag till spelet. Då äntligen blev det intressant och i slutändan hade jag spenderat nästan hundra timmar i spelet. Jag tyckte om spelets sätt att berätta bakgrundshistorien (som jag inte kände till då jag inte hade spelat föregående spel) genom visuell design och e-mail som man hittade i hackade datorer. Det fanns även en ganska skön känsla i spelet av att vad som helst kunde hända medan man gick runt och utforskade de olika områdena och pratade med figurerna man stötte på. Jag tyckte framförallt om röstskådespelarna och kompanjonerna (framförallt Arcane, Boone och robotvovven). Vad gäller vapen fastnade jag för lasergevär och snipers. Bästa klädseln var självklart rymddräkten! Min favoritförmåga att levla var övertalningsförmågan och det slutade med att jag snackade mig ur hela slutstriden utan att knappt behöva slåss, yay! Jag var däremot mindre förtjust i systemet för crafting, som mest gjorde mig irriterad. Jag ser nu fram emot att ta mig en titt på de tidigare spelen i Fallout-serien.

Roland, Lilith, Mordecai och Brick och den ömtåliga bilen i Borderlands.

Borderlands
Av alla spel jag trodde att jag skulle gilla så låg Borderlands inte direkt högt på listan, men mot slutet av året var det spelet som snurrade mest i min Xbox. Jag trodde länge att den fula snubben på omslaget till första spelet var den man spelade, men till min glada överraskning upptäckte jag att man kunde spela som tjej (även om Liliths magiska kraft tycktes vara "sexy walk" enligt trailern). Jag gillar även det jag har provat på av att spela med Mordecai och Brick. Tidigare har jag aldrig riktigt förstått grejen med spel som mest går ut på att man ska hitta bra "loot" (sköldar, vapen och magiska reliker i det här fallet), men Borderlands fick mig att inse hur beroendeframkallande ett spel kan vara. Jag ser definitivt fram emot att spela tvåan som släpptes förra året härnäst, som jag har hört faktiskt har lite story också.

Adam pratar med Mangaläsarens personliga favoritfigur i Deus Ex: Human Revolution, Faridah Malik.

Deus Ex: Human Revolution
Ett frustrerande spel både vad gäller berättelse och gameplay. Gameplay är lättast att förklara: I spelet får man möjlighet att spela på olika vis. Man kan välja att döda alla fiender, smyga sig förbi dem helt eller så kan man besegra dem utan att döda dem. Man kan gillra fällor, använda gas eller granater, samt nyttja ett myller av olika vapen, två av dem icke-dödliga och ca 6-7 olika dödliga, för att nå sitt mål. Själv spelade jag mestadels stealth och försökte att inte döda fienderna om det kunde undvikas. Men. Sen kommer bossfighterna och förstör allt. Inte nog med att huvudpersonen Adam Jensen, "stealthexperten", valsar rakt in i rummet för bossfighterna likt en glad amatör i varje filmsekvens, han blir dessutom tvungen att döda dessa bossar, oavsett hur man har spelat tidigare i spelet. Så för den som spelar med enbart icke-dödliga vapen och utan att ha levlat stridsförmågor blir dessa strider en plåga utan like.

Det finns dock många bra delar av spelets gamleplay som jag älskade. När man hackar datorer spelar man ett minispel som till slut blir riktigt beroendeframkallande och ger så mycket XP att det inte avskräcker som alternativ spelstil. Stealthsystemet är intressant och hjälper i många situationer. Att leta alternativa vägar genom varje bana var enormt kul och det faktum att man kan besegra vissa av personerna man stöter på i spelet genom att debattera med dem var ett utmärkt inslag som jag gärna skulle se även i andra spel.

Berättelsen i Human Revolution pendlar mellan genialisk och banal. Upplägget med att man har utvecklat metoder för att modifiera den mänskliga kroppen är inte så långsökt och under spelets gång undersöker berättelsen hur människorna påverkas av den nya teknologin beroende på klass/status, nationalitet, yrke och psyke. Vi får se hur olika organisationer och företag lobbar för att påverka politikerna att just deras synsätt är det rätta. Och mot slutet av spelet får vi se hur oändligt fel det kan gå när forskning inte regleras. Huvudpersonen Adam blir modifierad mot sin vilja och spelaren kan välja att låta honom vara positivt eller negativt inställd till idén om implantat och proteser, eller som i mitt fall, försiktigt positiv med vissa reservationer. Vi möter folk vars liv har förstörts av implantaten så väl som folk som fått en ny chans med dess hjälp. I städerna där Adam rör sig får spelaren se hur denna nya teknik har förändrat hela världen. Det är fascinerande, vackert och skrämmande på samma gång.

Tyvärr har jag sällan sett så många bra idéer punkterade och underminerade i ett och samma spel. Nästan alla bra inslag saboteras av banala plotvändningar och unkna klichéer. Kvinnobilden i spelet är med ett fåtal undantag riktigt usel och enormt problematisk. Faridah Malik, som kör Adam från uppdrag till uppdrag i företagets helikopter, är en av spelens ljuspunkter; en driven och kompetent kvinna som även blir Adams vän och fasta punkt mellan uppdragen, men även där saboteras hennes relevans i berättelsen rejält i ett senare inslag i intrigen. Övriga kvinnor i bärande roller är skrivna så att de är mycket svåra att uppskatta och självklart försöker de alla använda sin sexappeal för att kontrollera och påverka Adam. Riktigt kräkigt helt enkelt.

Jag hade däremot inga direkta problem med slutet, som jag har hört att många inte gillade, eftersom jag tyckte att det filosofiska dilemmat hade grundats väl i spelets berättelse redan från början. Även om DE:HR var en salig blandning av bra och dåliga saker så skulle jag gärna spela en uppföljare, förutsatt att utvecklarna har tagit till sig av kritiken mot problemen med spelets gameplay och läser på ordentligt om hur man porträtterar kvinnor i spel. Det hade även varit kul att kunna spela som kvinna, framförallt med tanke på hur mycket inspiration i skapandet av huvudpersonen Adam som togs från Makoto Kusanagi i Ghost in the Shell.

Gale Hawke, rogue specialiserad på bågskytte i Dragon Age II.

Dragon Age II
Jag nämnde DA2 i förra årets lista, men jag har spelat om spelet även i år och älskar det fortfarande. Den här gången spelade jag som Lady Hawke för första gången och det gjorde att spelet kändes fräscht igen. Jag sörjer djupt att Bioware skrotade den planerade expansionen, men tröstar mig med att spelet fortfarande är bra när jag spelar om det. Jag ser nu mycket fram emot det kommande Dragon Age: Inquisition!

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

2012 var ett underbart serieår!

Långt innan Mangaläsaren började läsa vare sig manga eller superhjälteserier läste hon allt hon kom över på biblioteket och tjatade till sig Tintin och Spirou-album när hon var ute och handlade med sina stackars föräldrar. Året som gick bjöd på en enorm mängd fantastiska serier som gavs ut från både stora och små utgivare. Här kommer en lista över serier ur främst den amerikanska utgivningen som jag läste under året. Tyvärr är min backlog enorm, så det finns mängder av serier som jag helt enkelt inte har hunnit läsa ännu. Förhoppningen är att jag ska kunna beta av dem under 2013 istället och kanske skriva lite om det som känns intressant.

Saga - Vaughn och Staples blev årets nya powerduo och tog mer eller mindre hela den västerländska serievärlden med storm. Efter en något skakig inledning, som var fascinerande snarare än fantastisk (det kändes lite väl publikfriande med inslagen av robotsex och orgier) hittade serien snabbt sitt tempo och blev riktigt vass. Jag har älskat Staples teckningar sedan Mystery Society (recenserad här) och hon är helt klart den som hittills har dragit det tyngsta lasset i Saga, men Vaughn börjar komma ifatt henne på manussidan i och med de senaste numren.

Jag älskar att serien blandar fantasy, skräck och science fiction, samt hur den visar det mänskliga i en i övrigt ofta själslös värld som präglas av ett utdraget krig mellan två utomjordiska raser. Alla seriens figurer är moraliskt gråa och oavsett vilken sida av konflikten de hamnar på är det lätt att relatera till dem personligen, trots den märkvärdiga miljö som serien utspelar sig i. Seriens huvudtema är familj, så väl bildandet av nya familjer som försvarandet av redan existerande sådana. Faderskänslor, moderskänslor, mor- och farföräldrar, nyblivna föräldrar, nyligen gravida föräldrar, adopterade systrar - allt kan i princip härledas till detta tema. Som kronan på verket är seriens berättarröst samma lilla flicka som föds på de första sidorna i inledningsnumret. Saga är en av de serier som jag alltid läser först när varje nytt nummer ges ut. Den kanske inte är för alla, men den är definitivt för mig.

Courtney Crumrin - Ted Naifeh går från klarhet till klarhet och knyter elegant ihop i princip alla lösa trådar från tidigare miniserier om Courtney. Inga vändningar känns krystade, utan allt känns så självklart att man undrar varför man själv inte räknade ut allting i förväg. Jag älskar när ett verk lyckas både överraska och övertyga mig på samma gång. Courtney Crumrin klarar detta galant och jag är övertygad om att det är ett resultat av att samma kompetenta serieskapare står för både manus och bild, men framförallt av det faktum att han har full kreativ kontroll över sin skapelse och har kunnat jobba på den i sitt eget tempo under flera år. Serien är alltså inte bara bra, utan även ett utmärkt exempel på hur viktigt det är för serieskapare att få äga sina berättelser och seriefigurer. Jag är så glad att Naifeh inte tecknar till andras manus nu, för han kan som sagt både skriva och teckna betydligt bättre än den genomsnittlige serieskaparen. Så mycket talang!

Rachel Rising - Årets överraskning var Terry Moores Rachel Rising, som jag djupt ångrar att jag inte prenumererade på från första numrets början som jag först hade planerat. När serien till slut dök upp på Comixology testade jag de första 6 numren och skaffade omedelbart en prenumeration på lösnumren. Döden har aldrig varit så kusligt vacker som Rachel Rising. De svartvita teckningarna passar perfekt till seriens melankoli. Min utförliga recension av seriens första 6 nr finns här.

The Massive - En annan överraskning för mig i år var Brian Woods The Massive. Det är en kryptisk serie med många frågetecken, som utspelar sig i vår värld efter ett ekologiskt värdsfall. Besättningen ombord på ett skepp försöker överleva i en värld som nu fungerar efter helt nya villkor och där kaptenens pacifistiska ideal inte alltid är så lätt att uppehålla. De är alla medlemmar i en privat organisation, som även innan katastrofen har sysslat med vad som av många anses vara ekologisk terrorism. Det gemensamma för seriens huvudpersoner är att de alla har en gång har varit nära att sväljas av havet, men fått en ny chans. The Massive är en spännande serie som bara har börjat att skrapa på ytan. Jag rekommenderar den varmt till seriefantaster som inte prompt behöver veta allt direkt och som tycker om att hållas lite på halster. Faller man utanför den kategorin är det nog bättre att låta bli.

Where is Jake Ellis? - Jag har längtat mig tokig efter Edmondsons uppföljare till suveräna miniserien Who is Jake Ellis och den hann åtminstone dra igång innan årets slut. Första numret är mest setup och action, men Zonjics teckningar är lika underbara som i förra miniserien och berättelsen tycks lovande. Stora förhoppningar inför året som kommer!

Stumptown v2 - Jag har bara läst två nummer av denna hittills, men jag älskade den första delen och det är samma team som gör uppföljaren. Hittills har den varit mycket bra. Serien har en fascinerande och överraskande huvudkaraktär av det snitt som jag önskar att man kunde finna även i andra serier.

Friends With Boys - Faith Erin Hicks tog serievärlden med storm med denna lilla pärla, och även om jag hade invändningar mot vissa saker så var det mesta både välgjort och engagerande. Jag följer även hennes nuvarande serie, Nothing Could Possibly Go Wrong, som likt FWB publiceras på nätet fram till att den går i tryck. NCPGW är även den läsvärd. Några av hennes tidigare serier finns att läsa på t.ex. Comixology, men de är inte på långa vägar lika vassa som FWB, som jag rekommenderar att man börjar med.

Saucer Country - Cornell och Kelly bjuder på den ultimata serien för oss som älskade X-Files. Jag var ganska liten när serien gick på TV första gången och minns hur alla i skolan pratade om den efter varje nytt avsnitt, vilket gör Saucer Country märkvärdigt nostalgisk för egen del. Cornell lyckas locka fram den där fascinationen som rådde förr inför tanken på det okända, det oförklarliga och det misstolkade. Till och med en jordnära person som jag kan inte låta bli att tänka på Foo Fighters (inte bandet…) och andra fenomen efter att ha läst varje nytt nummer.

The Activity - Spion/krigsserie av Edmondson. Inte på långa vägar lika vass som Jake Ellis, men hittills är den tillräckligt intressant för att jag ska läsa vidare i den när andan faller på. Snyggt tecknad thriller med TV-seriekänsla. Jag är osäker på hur länge jag kommer att följa serien. Blir det en lång serie kanske jag hoppar av på vägen, men om den är överkomligt lång vill jag nog veta hur det går för teamet.

Dragon Age: The Silent Grove & Those Who Speak - Två serier av David Gaider som även är huvudförfattare för spelen blev ett välkommet tillskott till spelens fascinerande fantasyvärld. Möjligtvis inte så intressant för dem som inte redan är insatta i spelen, men för fansen var det många godbitar och ett och annat spännande avslöjande som bygger upp för det kommande spelet. Tyvärr lite för mycket T&A i teckningarna för min del. Tecknare som väljer vinklarna som ger dem möjlighet att visa så mycket bröst och trosor som möjligt får inga höga betyg i min bok.

Mass Effect - Jag läste ett varierat urval av de Mass Effect-relaterade serierna som givits ut inför lanseringen av sista spelet i början av 2012. Det var en salig blandning av godbitar och riktiga stinkare, som höll sämre kvalitet än Dragon Age-varianterna, men ändå var av intresse för den inbitne spelaren.

På läslistan:
Förhoppningsvis dyker det upp ännu fler intressanta serier under året, men till att börja med är det dessa kommande projekt som har fångat mitt intresse.

Punkrock Jesus - Jag väntar in sista numret innan jag läser serien.

Leviathan - Ny serie av Greg Rucka som ser mycket intressant ut.

The Last of Us - Faith Erin Hicks tecknar en berättelse om Ellie i det kommande PS3-spelet. I brist på möjlighet att spela spelet tänkte jag åtminstone läsa denna miniserie.

Pretty Deadly - Kelly Sue DeConnick och Emma Rios gör en serie ihop igen!

Dancer - Ännu en serie av Edmondson. Jag har läst första numret och blev nyfiken nog att inhandla resten, men har inte läst den än. 

The Wake av Scott Snyder och Sean Murphy - Jag är inget inbitet Snyder-fan, så det är mest för Murphys fantastiska teckningar jag är intresserad av denna.

Sandman miniserie av Neil Gaiman och J.H. Williams III - Den skulle nog stått listad i den förra artikeln, men jag kan helt enkelt inte relatera Gaimans Sandman till superhjältar ens med bästa vilja, så nu hamnar den här istället.

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.

Superhjältar 2012 - En titt på förra årets bästa och sämsta serier

Tre av de centrala figurerna i Azzarello och Chiangs Wonder Woman. En av kvinnorna håller ett gevär, Diana håller ett spjut i handen medan hon sitter på en tron formad som en rovfågel och den tredje kvinnan håller en dolk i sin hand.

Superhjälteserier, denna ständiga källa till frustration i min seriediet. Jag började utforska genren för några år sedan och har därefter både fascinerats och slitit mitt hår i förtvivlan över genrens alla toppar och dalar många gånger sedan dess. Det har alltså blivit dags att ta mig en titt återigen på vad genren tillförde mig och kanske även andra serieläsare under 2012.

Jag har tidigare konstaterat att superhjälteserier och mainstreaminriktad manga tenderar att tilltala ungefär samma aspekt av mitt seriesmak, dvs när jag behöver något som är lättillgängligt och medryckande. I år har jag dock börjat känna mig lite övermätt på superhjältar och faktiskt börjat svinga tillbaka till manga istället, mycket på grund av mitt besök i Japan i somras som gav mig tillbaka mycket av upptäckarlusten medan jag finkammade varje bokhandel jag passerade.

Även utanför själva läsandet har superhjälteserierna varit frustrerande, mycket på grund av alla diskussioner och reaktioner som jag har sett hos andra läsare. Ända sedan DCnU drog igång har det funnits en klyfta mellan läsarna, där de som gillar de nya serierna ofta verkar besvikna på reaktionerna från äldre fans, medan de som länge följt sina hjältar i sin tur uttryckt förtvivlan över hur deras favoriter förvrids och förändras i det nya superhjälteuniverset. Båda sidornas reaktioner är förståeliga i mina ögon.

På Marvel har det varit både bra och dåliga förändringar; bra att man har vågat satsa på några nya serier med kvinnliga hjältar efter att ha lagt ner äldre motsvarigheter, dåligt på grund av alla oändliga crossovers och i mina ögon ganska konstlade försök att förändra balansen i Marvelverset.

Personligen börjar jag främst sakna serier som känns genomtänkta och försöker berätta en bra historia istället för att tillfredsställa otåliga läsare. Att spela på läsarnas förväntningar funkar inte om man ständigt ger folk vad de vill ha, men inte heller när man går helt mot sina fans förhoppningar. Det känns som om det saknas balans och fingertoppskänsla, kanske inte i enstaka serier, utan i hur de två stora superhjälteförlagen balanserar helheten i sina serieuniversum.

Jag har även problem med den till synes oändliga rotationen av tecknare och författare på serierna. Att byta team med några års mellanrum är fullt förståeligt, men året som gick förde snarare tankarna till hela havet stormar än seriös serieproduktion. Det är tröttsamt som läsare och man kan ser tydligt hur serierna blir lidande av bristen på konsekvent manusförfattande och enhetligt visuellt utseende. Rapporter inifrån framförallt DC talade om toppstyrning, omöjlig arbetsmiljö och kreativa handklovar som hindrade dem från att berätta de historier de ville. Det var många som inte bara hoppade av, utan brände alla broar bakom sig och svor på att aldrig mer jobba för de två stora superhjälteförlagen. Att se både DC och Marvel inspirera sådana hätska reaktioner hos sina före detta medarbetare och frilansare inger inte direkt förtroende hos mig som försiktig superhjältefantast.

Sannolikt kommer jag att läsa färre superhjälteserier under 2013, för att inte bränna ut mig på genren och bara plocka på mig sådant som varmt rekommenderas av folk vars smak jag litar på. Istället planerar jag att titta mer på serier som ges ut från mindre utgivare, som jag nämnde i ett tidigare inlägg i bloggen, samt kanske lite mer på svenska serier om andan faller på. Men mest av allt hoppas jag kunna sätta tänderna i spännande manga, för att se vad mina år borta från mediet har att bjuda på.

Jag tänkte hur som helst skriva lite om vad som imponerat på mig under året, vad som inte funkade och vad som väckte tankar oavsett om det var positivt eller negativt. Jag har säkert glömt en massa serier och jag tar inte med äldre superhjälteserier som jag läst under året (som Gail Simones utmärkta Welcome To Tranquility).

Wonder Woman - Sannolikt den bästa superhjälteserien jag läste i år. En kontroversiell serie som gjorde många gamla fans upprörda när den redan på ett tidigt stadium gjorde sig av med viktiga aspekter av bakgrunden som gör Diana till en feministisk symbol. Jag har läst kritiken för och emot och känner verkligen för dem som känner sig svikna av Azzarellos val (även om jag anar att det inte var Azzarello som ensam låg bakom alla förändringar). Serien i sig är dock utsökt; en spännande tvist på den grekiska mytologin tillsammans med några av de bättre kvinnoporträtten jag stött på i en superhjälteserie hittills.

Eftersom Wonder Woman var en ny bekantskap för mig i och med DCnU och faktiskt en av de serier jag började läsa av en ren slump (bland annat efter att ha hört Hög av serier berömma och diskutera den i sin podcast) är jag tacksam att jag fick möjlighet att upptäcka serien. Dock måste jag erkänna att jag egentligen inte tycker att serien prompt hade behövt vara en serie om just Wonder Woman, eller åtminstone inte en del av just DCnU. Det bästa hade nog varit om serien fått vara en alternativ version av Wonder Woman, som utspelade sig i ett fristående universum, om inte annat så för Dianas fans skull. Jag är även oändligt glad att fanfic-romansen från Justice League än så länge inte har varit på tapeten i Dianas egna serie.

Jag förutspår för övrigt att jag under 2013 kommer att läsa Greg Ruckas och Gail Simones respektive delar av serien, som jag har fått mig rekommenderade från mer än ett håll. ;)

Captain Marvel - Marvel gjorde ett av sina bästa beslut när de lät Kelly Sue DeConnick ta över Ms Marvel, skrota baddräkten och ge henne ett nytt namn. Jag har knappt läst någonting förr med denna figur i en roll där hon känns som en riktig person, men här var Carol tydligt definierad och gnistrande redan från första sidan. Så hur gick det till? Genom att någon som är engagerad i figuren fick skriva serien. DeConnicks entusiasm skiner är så uppenbar att man inte kan stå emot och det gick utmärkt att hoppa rakt in i Captain Marvels liv, även utan förkunskaper om henne som i mitt fall. Jag tycker fortfarande att X-23 av Marjorie Liu hade en bättre start, men Captain Marvel är helt klart en av favoriterna i läshögen just nu. Jag är inte lika förtrollad av den regelbundna tecknaren Dexter Soys stil, även om den är föredömligt befriad från T&A, men Emma Rios inhopp i ett par nummer var fantastiskt. Hon var även utmärkt i Osborn, en tidigare serie som också den skrevs av DeConnick.

X-Factor - Som alltid en stor favorit. 2012 bjöd på många förändringar i teamets status quo och tack vare frekvent utgivning (ofta två nr/månad) hann Peter David både påbörja och knyta ihop ett flertal medryckande intriger i denna långkörare. Jag anser fortfarande att detta är en av de få Marvelserier som man kan följa utan att bry sig om vad som händer i resten av Marvelverset. Dock sörjer jag det faktum att serien, som alltid har haft problem att få tecknarna att stanna en längre tid, har fått sin sämsta tecknare hittills i Leonard Kirk. Det är inte att han tecknar tekniskt dåligt, utan att han helt enkelt har en skitful teckningsstil. Jag saknar Luppacchino! Som tur är fortsätter David Yardin som omslagstecknare och har under året bjudit på några av de bästa omslagen hittills. Men oavsett hur teckningarna i serien ser ut är det i slutändan PAD som får mig att längta efter varje nytt nummer av serien. Så länge Marvel låter honom fortsätta så är i alla fall jag ombord.
Uppdatering: Tyvärr har PAD berättat på sin blogg att han har fått en allvarlig stroke under nyårshelgen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han blir återställd igen. Mer information på hans blogg.

Hellblazer (Marginellt superhjälterelaterad pga DCnU-Constantine) - På besvikelsernas sida finner vi tyvärr Hellblazer, som inte bara hade några riktiga stinkare till nummer i år, utan även tyvärr ska läggas ner på Vertigo och återupptas i DCnU. Jag är helt emot det och om jag inte hör lyriska recensioner om den nya serien tänker jag lämna den åt sitt öde. Jag hör till dem som älskar att få läsa om en seriefigur som börjar bli gammal och även om jag inte älskar det faktum att Milligan lät Constantine börja dejta en tjej som var så mycket yngre än han själv så gillar jag Epiphany själv och skulle lätt läsa en spinoff som bara handlade om henne. Tyvärr verkar Milligan allt oftare falla i fällan att lite själviskt försöka knyta in Piffy i Constantines tidigare liv från innan han skrev serien och de inslagen har varit seriens svagaste inslag (förutom tidsresan i början av deras förhållande, som jag älskade). Det fanns även en storyline byggd kring en våldtäkt av mina favoritfigurer i serien, som jag gärna hade klarat mig utan.

Batwoman 
Jag blev besviken när Amy Reeder blev kickad från serien som Williams samarbetspartner, och efter det tror jag inte riktigt att jag fick tillbaka entusiasmen. Det råder för mig ingen tvekan om att detta är en av DCs bästa serier just nu, men jag har inte riktigt kunnat engagera mig i serien efter det. Jag har för säkerhets skull väntat med att läsa de senaste numren i förhoppning att besvikelsen ska lägga sig med tiden. Prenumerationen har jag förstås kvar fortfarande.

Demon Knights - Paul Cornell har skrivit en spännande fantasyberättelse om moraliskt gråa figurer, men allt eftersom tyckte jag att det blev svårt att engagera sig i berättelsen och figurerna. Jag ska läsa om serien i ett svep vid tillfälle och se om den vinner på det, för jag tyckte inte riktigt att den passade att läsa som lösnummer. Jag har hur som helst avslutat prenumerationen efter att Cornell berättat att han ska lämna serien.

Batgirl - Inte ens Simone kunde få mig att engagera mig särskilt mycket i Barbara Gordon. Jag trodde att det skulle vara en fantastisk serie för mig, eftersom jag älskar många andra av Simones serier, men jag kände ingenting medan jag läste serien. Simone tycks vara mer i min smak när hon är helt fri att skriva hur galna berättelser och figurer hon vill, vilket inte är fallet i Batgirl. Turerna kring att Simone blev sparkad från serien och sedan återanställd var en jäkla soppa, men jag gladde mig åt att det slutade lyckligt, för jag tycker att det är viktigt att folk som skriver en serie faktiskt brinner för figurerna de handlar om. Däremot ser jag mer fram emot Leaving Megalopolis, som jag stödde på Kickstarter när det begav sig, än mera Batgirl. 

Astonishing X-Men - Jag är lite kluven till Lius teambok. Å ena sidan är hon bra på att balansera figurerna, å andra sidan är berättelsen ganska tråkig. Om jag delar upp serien i dess beståndsdelar är mitt intryck av det mesta positivt, men som helhet blir det inte alls särskilt minnesvärt. Jag fortsätter med serien i förhoppning att den bara har en lång startsträcka. Men jag saknar bittert både Lius X-23 och Daken - Dark Wolverine. *sniff* Teckningarna är för övrigt ganska hemska, vilket är tråkigt för tecknarens seriesidor är jättefina innan de färgläggs, men med den murriga färgläggningen blir det bara blaffigt och mörkt. Jag är på gränsen till att säga upp prenumerationen om serien inte lyfter snart.

Avengers Children's Crusade - En serie som hade massa bra och dåliga inslag om vartannat. Serien gavs ut i snigeltempo, höll teckningsmässigt god kvalitet och vissa av scenerna om Wiccans sökande efter Scarlet Witch, som han tror och hoppas ska vara hans mamma, är helt fantastiska. Men de slutsatser som serien ledde till och den urusla upplösningen lämnade en besk eftersmak hos mig. Jag fattar inte hur något kan börja så bra och sen bara bli en så katastrofalt dålig serie inom loppet av ett nummer. Suck. Sedan tycker jag att det var på tok för många figurer inblandade i en och samma serie. Måste man prompt ha med 20-30 olika X-Men och/eller Avengers så fort det är stora händelser på gång? Det sänkte många av seriens i övrigt spännande ögonblick. Vi får se om jag orkar skriva en utförlig recension för bloggen vid tillfälle, men personligen ser jag mer fram emot Gillen och McKelvies Young Avengers som börjar nästa år (se även längre ner i inlägget).

X-23 - Marjorie Lius serie hade sina toppar och dalar, men den avslutades starkt i mars förra året med ett helt nummer utan dialog som visade hur Laura till slut lärde sig hantera sin prägling med den speciella doften som kontrollerar henne och får henne att tappa kontrollen över sig själv och döda allt i sin omgivning. Det var åtminstone så jag tolkade det, men tyvärr var det första som hände när stackars Laura förpassades till den vid det laget totalt urspårade Avengers Academy att hon återigen utsattes för doften och höll på att löpa amok i skolan. Varför måste en så intressant figur, som utvecklades så fantastiskt under Lius regi, ständigt förminskas och förpassas till "Wolverines klon som kontrolleras med dofter och dödar"? För närvarande gör Marvel nu sitt bästa för att förstöra Laura ännu mer genom att låta henne attackera de andra eleverna i skruttserien Avengers Arena. Blä. Jag hoppas att Liu får en ny chans att skriva om Laura snart, för hon verkar vara den enda som verkligen förstår henne.

Huntress - Trevlig miniserie som dock var snyggare tecknad än särskilt välskriven. Snygg på ytan, inte så mycket djup. En kul tidsförströelse som satte begåvade tecknaren Marcus To på kartan för mig. 

Justice League Dark - En av de serier jag gav upp på under året. Milligan lyckades inte göra något minnesvärt av upplägget och jag har hittills inte varit så förtjust i Jeff Lemire, som tog över serien. Jag provade hans första nummer, men det var verkligen urtråkigt, så jag lade ner serien helt efter det. Recension av Milligans del av serien finns här.

Stormwatch (Cornells bit) - Jag älskade de första numren av DCnUs nytolkning av Stormwatch. Tyvärr var det många som inte gjorde det, så serien passades vidare till andra serieförfattare. Jag har inte orkat ta mig en titt på vad de hittade på ännu. Min recension av #1-6 finns här. 

Avengers Academy - En allt mer överbefolkad serie som gick från uppfriskande och välskriven till total smörja. Serien lades ner kort efter att jag slutade läsa den och för närvarande håller Marvel på att döda av alla de unga figurerna i sin blodiga sensationsserie/Battle Royale/Hunger Games ripoff Avengers Arena, som jag aldrig någonsin tänker läsa. Blurk. Klantigt bortslösad potential från Marvels sida. Jag har tidigare recenserat Avengers Academys bättre dagar här.

Action Comics - Jag har faktiskt inte ångrat en sekund att jag avslutade prenumerationen av denna. Jag tror att jag hoppade av precis innan den blev helt obegriplig för mig. Stålmannens mytos är nog helt enkelt inte riktigt för mig. Jag kom ju dessutom bara igenom 2-3 säsonger av Smallville, fast det berodde nog mest på de ostiga skådespelarinsatserna.

Ame-Comi - Årets bottennapp? Inte omöjligt. Unken T&A plus en snurrig intrig som aldrig verkade leda någonstans. Undvik!

På läslistan: 
Trots att jag försökte följa allt som visade potential fanns det en och annan serie som jag fick hoppa över av olika anledningar, men av dem jag skippade tänker jag ta mig en titt på följande i efterhand. Det finns även några serier som börjar nästa år som ser intressanta ut. Tyvärr har ingenting på DCs sida lockat mitt intresse hittills, så det blir nog mest påfyllning av Marvel nästa år. 

Hawkeye av Aja och Fraction - Serien har hyllats av många och jag älskade kortserien om Hawkeye och Kate Bishop i Young Avengers Presents, så jag är redan intresserad av att läsa mer om duon. Nu väntar jag bara på att serien ska reas någon gång framöver.

Young Avengers av Gillen och McKelvie - De verkar ha massvis med entusiasm för figrerna, spännande visioner och idéer om seriens framtoning och driv, plus att de har jobbat ihop förr, så det bådar gott. Jag har tidigare efterlyst serier som vågar göra något mer än bara hjältefantasier för Marvels yngre figurer och mycket talar för att det är just det som Gillen har i åtanke. Den här intervjun med Gillen ger mig definitivt hopp. Jag har recenserat tidigare installationer av serien (förutom Avengers: Children's Crusade som inte hade hunnit komma med mer än något enstaka nummer när recensionen skrevs) här på bloggen.

Wolverine and the X-Men - En av få X-Menserier som beskrivits med ord som "rolig" och "läsglädje".

I nästa inlägg planerar jag att tala lite om de verkliga guldkornen från förra året, som jag främst fann utanför superhjältarnas sfär. Till dess önskar jag god fortsättning!

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.